Tidningen - jo, och i mitt fall är det alltså Husis - har igen kommit.
Varför är det så viktigt att tidningen kommer?
Varför känns de tidningslösa dagarna så underliga, varför är tomheten de dagar tidningen inte kommer så mycket större än det egentliga utbytet av tidningen när man väl får den?
Vana är vad det handlar om och vår uppfatttning om normalitet.
Åtminstone min generation är ohjälpligt beroende av papperstidningen och vi är som bekant många, så många att vi från samhällets synpunkt är ett problem - i synnerhet som vi till råga på allt också kan tänkas leva länge.
Men nog borde papperstidningarna  kunna räkna med en framtid på ett par decennier  - och nog är det konstigt att de flesta papperstidningar i första hand riktar sig till unga under trettifem, nämligen just den generation som hellre läser tidningen på nätet.
Om de nu inte nöjer sig med gratistidningar, förstås.
Men alltså: det är faktiskt intressant i hur hög grad vår känsla av normalitet bygger på rutiner.
En god vän i San Francisco berättade en gång om hur hon reagerade på en jordbävning som skakade om hennes hus så pass att böckerna ramlade ur bokhyllan: när huset igen stod still gick hon till kvartersbutiken och förvissade sig om att de fortfarande hade den espressosort som hon brukade köpa.
Om kriget i det forna Jugoslavien som förutom mycket värre elände också innebar ständiga strömavbrott berättas det att kvinnorna, när strömmen kom tillbaka - ofta mitt i natten - brukade stiga upp och baka bröd.