Det här ska handla om pekfingret, men jag tar en omväg:

I morgon bloggar jag för sista gångern på den här sidan.

För det här året - för jag hoppas ju att jag ska få komma igen.

I morgon ska jag kommentera några kommentarer och så ska jag avrunda.

(Som jag lärt mig att det heter i Sverige., I Finland avslutar man saker och ting men i Sverige låter "avsluta" för burdust, för föga konsensuspräglat så där avrundar man.

För närvarande är jag i Ekenäs, äntligen i Ekenäs igen och har fått promenera ut till Högholms bron som alltså sedan några år är världens medelpunkt för mig. Det finns mycket snö och myckert smältvatten men fåglarna har kommit och där snön har hunnit smälta tittar svalörtsblad fram.

>Och så till pekfingret:

Om pekfingret har det skrivits en hel bok, läser jag i Weekend-Avisen.

Författare är den amerikanske medicinaren och filosofen Raymond Tallis och boken heter Michelangelo’s Finger.

Motoriskt är det krävande att peka, förklarar Tallis : det är ingen lätt sak att skilja pekfingret från de övriga fingrarna, det kräver vutälvecklade neurala stigar mellan hjärnbark och ryggmärg, och för att hålla armen rak och stilla måste flera muskelgrupper aktiveras. Enligt Tallis är homo sapiens den enda art på jorden som avsiktligt pekar. Men det verkligt intressanta är de fyra element som pekandet innebär, alltså för det första att det finns för det andra en person som pekar, för det andra redskapet man pekar med (i allmänhet alltså pekfingret), för det tredje det man pekar på och för det fjärde den person man pekar för. Ibland pekar man på något som båda kan se och då handlar det om att etablera samhörighet. Men för det mesta pekar man för att göra en annan uppmärksam på något den inte har lagt märke till. ”Förmågan att peka eller att förstå vad en annan människa pekar på är ett steg i kollektiviseringen av det individuella medvetande i ett slags gemensam uppmärksamhet.”

Pekfingret blir symbolen för vår förmåga att dela upplevelser. Mamman som kärleksfullt håller sitt lilla barn i famnen och pekar på bilder i en bok överför en del av den värme som finns mellan dem till den litterära upplevelsen, gör barnet litteraturintresserat.

Litteraturkritiker pekar också, i mer distanserad mening.