Tro – hopp – kärlek

Varning: Läs inte dethär, om du hör till dem, som tycker att julen är alltför upphaussad!

Utsikten från mitt arbetsrum, i andra våningen i ett gammalt trähus i Skata, inger hopp. Snön lyser vit på taken och efter ett par veckor är vykortslandskapet fullständigt. I fönstren lyser Tro-hopp-kärlek och i syrener, äppelträd och jasminebuskar ljusslingor.

Idag skall jag skriva in namnen i mitt julklappshäfte. Jag har haft ett julklappshäfte ända sen 1979. Jag skaffade ett sånt som stöd för mitt minne, men det har blivit så mycket mer. Det är ett lättillgängligt stycke familjehistoria. Namn kommer till, namn faller bort. Min styvfar, svärmor och svärfar, moster och Arvo, Martta och Edith finns inte mer. Två svärsöner har funnits på listan, den ena har valt att hoppa av. De viktigaste namnen är nu Anna, Erik, Anders och Kajsa, mina barnbarn. Då jag började skriva fick min äldre dotter Carolina 100 mk till ett ridläger, nu är det hennes dotter Anna som behöver pengar till samma ändamål. Även listan på vänner som jag skall komma ihåg har förändrats.

Jag läser mitt häfte och jag minns och jag kastas mellan glädje, saknad och sorg.

Jag köper en massa julklappar, men jag får inte så många. Det lär vara omöjligt att köpa något åt en som ren har allt!

För mig har julgranen blivit det viktigaste. Det är alltid kris då den skall införskaffas. Det finns ingen jag gillar; över 3 meter, jämn och med stadiga kvistar. Calles och mitt äktenskap sätts på prov medan vi kör från det ena försäljningsstället till det andra. Efter flera försök hittar jag vanligen en försäljare som lovar att få fram en gran till följande dag. Krisen är över när granen äntligen är inne.

Jag får och köper varje år nya prydnader och samlingen har med åren blivit så värdefull att jag nog måste ta upp den i mitt testamente.

Mitt pyntande är näst intill en lustfylld upplevelse. Jag klär granen helt i rött. Anna har nog påpekat att det finns så många vackra färger t.ex. guld, men jag tror att hon nostalgiskt kommer att minnas - mommos gran var alltid röd. Då granen är klar har Calle också hunnit lugna ner sig och ingenjören installerar ett system för bevattningen med kommunicerande kärl. Det är inte ovanligt att vår gran, före tjugondag Knut, är ljusgrön av nya skott.

Vi går mot ljusare tider.

Märta-Lisa Westman