Det blev visst lite kort, det här sista.

Låt mig därför tillägga att jag tycker den norske poeten har rätt. Vi talar oändligt mycket om känslor i dag men ändå är det som om vi inte tar känslor ordentlig på allvar. Eller som om vi förväntar oss att allas våra känslor ska följa ett givet terapeutiskt schema. Bra länge har jag retat mig på den säkert i och för sig förträffliga psykiatern Elisabeth Kübler Ross som låter förstå att vi ska göra oss redo att dö genom på förhand givna stadier, nämligen förnekelse, vrede, förhandling, depression och så till slut acceptans.

Nåja, det är ju inte acceptansen som är slutet.

Det är faktiskt döden.