SMAKPROV
Nu kan du läsa ett smakprov ur boken. Klicka på fliken Extramaterial längst ner på sidan.
BOKCIRKEL
I oktober 2009 diskuterades Glitterscenen i bokcirkeln på vår webbplats. Också författaren deltog i diskussionen!
Man tror man ska ha en historia så har man en annan. Det är några år in på 2000-talet, Johanna växer upp, bor med Solveig bredvid Randskogen som gränsar till det fina, inhägnade bostadsområdet Rosengården 2 i närheten av Vinterträdgården. Vinterträdgården med sina berättelser från trakten och sitt speciella ljus, och Randskogen, inte stor, men ändå för Johanna, en hel värld.
Och Johanna som står i Randskogen, ser upp mot Bäckströms hus i Rosengården 2. Högt över stängslet reser det sig. Det är där Ulla Bäckström bor i vindsvåningen allra överst, i ett rum som hon kallar för "Glitterscenen" bland alla sina scenkostymer, alla manuskripten. Ulla i många olika skepnader, roller, bl.a. som den amerikanska flickan, som bygger på en gammal historia om ond bråd död som en gång utspelade sig i trakten. Fast kanske är det bara fantasier, en dröm, en föreställning.
För allt det där av berättelser, dagdrömmar, musik övergår i något annat, i verklighet och rått.
När Johanna några år senare möter Ulla Bäckström i Randskogen är hon rädd. Hon har varit i Vinterträdgården och träffat någon. "Hon berättar konstiga saker om det där gamla, Pojken i skogen, den amerikanska flickan, allt det där. Och jag försöker säga åt henne att jag inte längre är intresserad av det."
Men några dagar senare är Ulla död.
Och ett annat mönster framträder, som för Johanna till rädslan och sätter allt i gungning.
Glitterscenen är en fristående fortsättning på Den amerikanska flickan - belönad med Augustpriset år 2005.
Utkommer i september, på finska på Teos och i Sverige på Bonniers förlag
Monika Fagerholm (f. 1961) debuterade år 1987 med Sham, en serie prosastycken som fick beröm för sin expressivitet och intensitet. Redan i sin första bok odlade hon en egen ironisk och gäckande stil och en fruktbar mångtydighet.
I den följande boken Patricia är det åter kvinnorna som står i centrum....
Allt om djuren i naturen, Allt om relationer, Hundra år av psykoanalys
och personlig utveckling, Allt om Gott humör och Vardagslivets växel verkan,
Småfamiljen och hunden, Akvariefiskar i fyra färger, Allt om hundar, Katternas
värld, Allt om havets undervattensvärld och Moderskapets glädjeämnen.
Och då, Maj-Gun, i kiosken, hösten 1989. Maj-Gun bland alla tidningar
och tidskrifter som hon kånkar på och radar upp på hyllorna bakom sig och
framför sig på ställ och på båda sidorna om disken.
Sorterar nya nummer från gamla nummer som blivit osålda som hon samlar
ihop i buntar och knyter vassa band kring i bakrummet för returnering tillbaka
till Centralkontoret därifrån det kommer en bil och hämtar dem regelbundet ett
par gånger i veckan.
Och läser i dem själv förstås: i nya tidningar och gamla tidningar och
vissa särskilt intressanta nummer plöjer hon igenom från pärm till pärm under
långa händelselösa dagar före kvällsrusningen och det som hon kallar för
”helgyran” som är timmarna innan lottospelskuponginlämningstiden för veckans
dragning går ut på fredagseftermiddagarna.
Så att hon kan dem utantill. I alla fall valda delar. ”Sånt minnesvärt
att minnas”, säger hon och somt särskilt iögonenfallande skriver hon ner i
något som hon kallar för Replikboken – ett litet an teckningshäfte med svarta
vaxdukspärmar. ”Det blir aldrig hål i en ren tand”, ”Testa dig själv om du är
borderline”, citerar Maj-Gun. Läser högt, flidderfladdermeningar härifrån och
därifrån, Mina statements.
Och jo, finns även en tom sida i häftet, alltså tom med avsikt. ”Toms
värld” har Maj-Gun skrivit med blå kulspetspenna stora bokstäver allra överst.
Håller upp den för Suzette. ”Brorsan, du minns?” Liksom menande med barnslig,
löjlig betoning dessutom. Suzette nickar, visst, hennes första pojkvän också,
klart hon minns, och vad med det? ”Människorättsjuristen”, förtydligar Maj-Gun
sedan, plötsligt ganska hätskt.” Det var vad han blev sen när han
utexaminerades från juridiska fakulteten. Och framgångsrik. Alla våldtagna
kvinnorna och barnen djiissuss.”
Men hejdar sig, något annat som plötsligt fångar hennes uppmärksamhet på
andra sidan fönstret på torget i kommuncentrum. Och i följande sekund suckar
hon närmast andäktigt: ”Tänk vad Madonna har gjort för modet” för samtidigt är
det någon sådandär flicka från högstadieskolan eller gymnasiet som sneddar över
torgkvadraten i spända byxor, kort skinnjacka med axel vaddar, lockat hår i
ponnysvans, rosett på huvudet och krimskrams halsband kring halsen.
Och säger sedan i en helt för stunden ny ton, allvarligt, så milt att
det plötsligt är omöjligt att inte tycka om henne: ”So many men så little time,
Suzette. Om jag skulle se ut som du.
Med ditt utseende – skulle jag inte sitta här och ruttna bort.”
”Jag menar”, lägger hon till mer beskäftigt efter en betydelsemättad
liten paus. ”Inte hur du ser ut nu. Men potentialen. Kom med och
förändras. Ett lockbete för livet. Till livet, en invit. –”
Och så drar hon upp sminkpåsen ur handväskan som hon för varar under
disken; fickspegeln och läppglansen ur den. Hon har flera stycken smetiga
färger i runda plastetuier i små knastriga plastpåsar som hon sorgfälligt så
att det säkert inte ska bli märken efter krafsat bort med kniv från vissa
damtidningars omslagspapper innan hon lagt ut dem för försäljning i hyllorna.
Och börjar kladda ut sörjan på sina spruckna bleka läppar, flera nyanser på en
gång. ”Starling darling kyssfärdig för kvällsnöjet” väser hon sedan
och smackar vilt mot fickspegeln som hon håller upp framför sig när hon klar.
”Kiss kiss kiss.”
Och lugnar sig lite, ser spjuveraktigt omkring sig. ”Eller kanske måste
man bara måla läpparna för att man ska ut och röka. En kvinna av värld,
Suzette, lämnar alltid läppstiftsmärken i ändan av sin cigarrett.” Högtidligt, citerar ur
Replikboken. ”SÅ”, förklarar Maj- Gun med ett oändligt pokerfejs för hon vet ju
själv att det som hon ska säga sen är underfundigt, ”kan man se i askkoppen att
en Real Woman var här.”
”Sluta”, Suzette skrattar så hon nästan kiknar – men så idag är första
dagen av resten av ditt liv, rätar Maj-Gun på ryggen, en
kund som kommer gående över torget mot kiosken, och from som ett lamm sätter
hon sig tillrätta på sin kundbetjäningspall igen.
”Titta Suzette”, säger hon strax innan det går i dörren. ”Vem vi har här!
Nu ska vi ha roligt!” Det är alltså den kunden, en äldre farbror med en massa
tipskuponger. Och när han med tre raska ungdomliga steg klivit de tre
trappstegen upp till disken sitter Maj-Gun redan beredd med en replik ur
Replikboken som hon på måfå bläddrat fram (vilket alltså är meningen med det
tidsfördrivet: att säga till första bästa kund precis det som råkar stå på den
sidan i Replikboken oavsett om det ter sig dumt eller galet eller inte): ”Bara
för att ni är greve så ger det er inte rätten att promenera in och ut ur mitt
liv hur ni önskar”, säger Maj-Gun till farbrorn, med sin vackraste och lenaste
kundbetjänarröst.
Och han, gubben – Disponenten i Suzettes hus förresten – står där mållös
ett ögonblick utan att veta hur han ska förhålla sig. Inte arg gunådenej det
ser man, tvärtom. Men hummar något glättigt, plötsligt nästan generad också för
svårt har han att dölja på hur gott humör den här märkliga flickan gör honom –
och allra helst får man ett ögonblick för sig skulle han vilja sticka ut sin
knubbiga hand och nypa Maj-Gun Maalamaa i kinden.
Och det är ju underhållande, förstås, de skrattar båda hjärtligt,
Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, när Disponenten gått sin väg. ”Nu tycks
JAG då igen ha fått en sådan där Gubisse-en på kroken.” Konstaterar Maj-Gun,
lägger till mer med ironi: ”Jag är verkligen omsvärmad. Som du ser Suzette.”
Och torkar smetig läppglans från sin mun med ett nästan argsint handryggssvep.
Fast sen rycker hon på axlarna. ”Äsch. Struntide. Det där är inte
kärlek, det är tidsfördriv. Vad vet du om kärleken, Suzette? Och, Suzette, vad
vet jag?”
”Kärlek är nånting större... Äsch, Suzette. Nu blev jag nervös
plötsligt.
Kom nu. Röööksugen!”
Och snorpar i farten en tidning åt sig som dörrfasthållare.
Allt om djuren i naturen, Allt om relationer, Hundra år av psykoanalys
och personlig utveckling, Allt om vardagslivets växelverkan, Katternas värld,
Allt om hundar – och förstås, Allt om kärleken.
Suzette och kärleken.
För plötsligt den där tidningen som Maj-Gun stuckit under armen som
glider ur Maj-Guns grepp där hon står i kioskdörren och håller på att tända sin
cigarrett med tändare. Faller till marken, slås upp vid följetongen, det är för
fantastiskt, de blir båda stirrande.
”Ser du?” säger Maj-Gun efter några sekunder, av alldeles genuin
förvåning och för ett ögonblick utan sin sedvanliga svettiga upphetsning.
”Din berättelse, Suzette – Och vad den heter. Oj, oj, oj, Suzette.
Din kärlek.”
Suzette och kärleken. Ett kvinnoansikte i svarta
streck illustrerar den berättelsen, en bil, tända lyktor, några träd och
streckig dimmighet – och bakom hennes ansikte, i bakgrunden, men i fjärran
liksom, en man. Polisongförsedd, i polotröja, blazer.
”Och vad är kärlek?”, fortsätter Maj-Gun när de kommit in. ”Att dela en
vardag och inte glömma att i tur och ordning diska kaffekopparna?”
”Å nej”, slår Maj-Gun genast fast. ”Det där är inte annat än
vardagslivets servilitet. Olika slags arrangemang man kan ha, med eller utan juridisk
giltighet.
Eller kamratäktenskapet. Två bankdirektörer i tvåkönade Lionsklubben som
hittade varandra i det gemensamma intresset välgörenhetens tecken.”
Och så, Maj-Gun som dyker ner i sin bok igen, Replikboken, sina
statements.
”Mera såhär...” Bläddrar, bläddrar tills hon kommer till ett lämpligt
ställe. ’’Han lärde mig att gå’... ’Hon fick mig att
se’...
Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer. Kärlek är att
göra allt för kärleken. Till och med att dö, inte en smula men PANG
ordentligt.”
”Jag är mer romantiskt lagd än dig, Suzette. Var vad jag trodde alltså –
Inget illa menat, men – Nu. Ser jag. Att vi – eventuellt är två. Att DU kanske
eventuellt också är gjord för större kärlek.”
”Herregud Maj-Gun”, skrattar Suzette Packlén väninneaktigt, ”månne det
inte räcker nu?”
”Skulle du kunna tänka dig att dö för kärlek? Jo, Suzette, när jag ser
på dig. Dessa glober, Suzette. Dina ögon. En hel värld. Jag känner det på mig.
Att din kärlek är stor, Suzette. Så att den kan välta hus.
Duell i solen. Liv och död.
Så att man kan säga sen, efteråt. Att vi två var två som älskade.
Fast”, lägger Maj-Gun till upprymt eftertänksamt. ”Förstås. Finns inte
så mycket efteråt i och för sig för oss om det råkar gå så tokigt.
Men”, lyser upp vid tanken. ”Minnet av oss två ska
leva kvar.”
“Jag kommer ihåg när jag såg dig komma springande över
begravningsplatsen, Suzette. Till prästgården: som en romantisk hjältinna ur en
film. En film med öde slätter, moln och regn och hårda vindar. I love you... hela hon skriker, ödet i
henne, himlen öppnas, kyrkklockor.
Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer. Det är kärlek,
Suzette.
Till prästgården. Fast jo, ska medges, kärlekens representant i den
historien var liksom lite bleksiktig”, konstaterar Maj-Gun med hänvisning till
sin egen bror, Tom Maalamaa. ”Så frågan är”, fastslår hon fundersamt. ”Suzette
och kärleken. Om jag ska älska pojken i skogen så vem ska du älska – nu? Nåväl”,
Maj-Gun rycker på axlarna efter en liten paus. “Ska jag då som illustert
exempel berätta en annan historia i stället? En sann historia?”
”Jag måst gå hem nu det är en arbetsdag imorgon”, säger Suzette men
Maj-Gun förekommer henne. ”Men hör det här nu så kanske du förstår mig bättre,
Suzette. Vi var på havet, liksom. Livet är en kryssning, liksom, det var
så hon sa. Och tog upp sin fingerborg ur väskan och hällde upp ’sin medicin’. Så
sa hon också: ’Min fingerborg.’ Höll upp den. ’Min medicin.’ En liten mysig flaska
liksom.
Du vet vem jag talar om. Min gudmor ‘Liz’ Maalamaa som hade blivit änka
och ville ut på havet bjöd mig med som sällskapsdam.
Ville inte resa ensam, gnällde hon och jag var barn då och hon tyckte väl
jag behövde lite underhållning i bollhavet till exempel.
Men samma eländiga vägar Suzette, Sverige Finland Sverige Finland, som
hennes salig i åminnelse make färdats ensam många gånger på sin fritid tills
hjärtat, levern, njurarna bara exploderade i honom och han hittades död i nån
hytt under bildäck av städarna när båten var i land.
Buffématsalen, räkskalen, fullmjölksglasen; hennes prat och hennes prat,
svanar i skärgården som defilerade förbi på andra sidan fönstret. TVÅ svanar,
det var vad hon såg fast de ju var flera, svarta svanar, vita svanar, men hon
liksom måste uppehålla sig vid bara de där båda. Dick och Duck, hon och maken,
och tårar över räkskalen...
Och hur man kan längta bort, Suzette, trots att man är liten! Så jag
lämnade restaurangen och sprang sprang ut i fartyget liksom tillbaka till min
normala barndom som jag plötsligt inte visste var den var alls, men bollhavet
då, som en hypotes; dränka mig i bollhavet, jag ville DÖ! Och jag försökte, murvlade
in och under bollarna och knep ihop ögonen men nä nä där fanns ingen snäll
syster i blå baddräkt till exempel som ville komma till min undsättning.
Fanns bara en – tant: en enda tant i hela
universum. Min faster Elizabeth ‘Liz’ Maalamaa, i fotvänliga sandaler storlek
förtiotvå – en reminiscens från hennes lyckliga barndom på bonngården i norr
där hon och brodern drömde om att bli missionärer och ska man frälsa hedningar
så måste man ställvis gå långt, Majjun, som hon alltid kallade mig, förklarade hon
ibland i sina gonattsagor för mig och min bror Tom när hon kom på besök i
prästgården för att vila upp sig på den tiden hennes make ännu levde. Ställvis
i obändig terräng, Majjunn, och där i djungeln gäller djungelns hårda bud och
lagar, såg lite ut som ur den vildheten kommen själv, blåmärken på handlederna
och blåtira i vänster öga... Men ja, det var de där sandalerna jag såg i
bollhavet när jag öppnade ögonen som jag slutit för att jag trodde det skulle
göra mig osynlig som när en struts sticker huvudet i sanden. På andra sidan
glasrutan som skiljde barnens lekutrymme från fartygskorridoren medan satt flicka på
rymmen satt flicka på rymmen ekade i alla fartygshögtalare.
Jag VAR ju inte direkt tjock då än, Suzette, stor bara.
Men, ingen utväg, PJUTT spottade ut en boll ur munnen och tillbaka till
matsalen, bufféborden därifrån alla andra matsällskap redan avlägsnat sig och
vi var ensamma: svanarna, Dick och Duck, hon och maken... medan mörkret sänkte
sig, Suzette. Över alla dessa lögner också. Och skärgården, på andra sidan
fönstret. Allt som kunde ses, en enslig fyr. Vitt ljus, på avstånd.
Och sen, Suzette, försvann det också – Tycker du att det här är lustigt,
Suzette?”
Maj-Gun avbryter sig mitt i allt.
”Jag vet inte”, svarar Suzette sanningsenligt. ”Jag tror inte –”
försöker hon, vet inte hur hon ska fortsätta, hennes mening är väl att
säga att hon inte riktigt tror på vad Maj-Gun säger, att Maj-Gun kanske inte
borde överdriva så mycket, men plötsligt ser Suzette tårarna i Maj-Guns ögon
bakom disken och det hugger till i henne.
”Då såg jag helvetet”, säger Maj-Gun och stora glänsande tårar rinner
nerför hennes kinder. ”Ett liv jag aldrig vill leva.”
”Det där äktenskapet som det inte varit något med som hon låtsades sitta
där och sakna när hon i själva verket skämdes över att hon var full.”
”Du har ju sagt att hon aldrig drack.”
”Men Suzette!” ropar Maj-Gun då otåligt genom tårarna. ”Förstår du
faktiskt ingenting? Djiissuss! De där tre fyra fingerborgarna som hon hällde i
sitt mjölkglas, sin medicin, det var hennes stora hemlighet. Och det är hon,
aldrig jag, som säger stor. ’Lite vin gör snäll’, sa pappa Pastorn i
prästgården och det säger jag. Men jag hade tagit henne på bar gärning.”
Lugnare nu, hon gråter inte längre, torkar ansiktet från snor och vått med
handryggen lika beslutsamt som hon nyss putsade läppglans från läpparna, rätar
på sin rygg.
”Men det är det här jag vill säga, Suzette. Att Livslögnen –” börjar
Maj-Gun med sådant allvar att alla tidningar Positivt Medvetande hon nånsin
tagit del av rinner av henne. ”Att. Punkt. Fan. Punkt.
Aldrig. DIT. Djiissuss. Att man kan längta bort!”
Och tystnar igen, konstaterar sedan fundersamt men med väldigt
eftertryck. ”Hennes liv. Hennes förbannade skitliv Suzette Packlén.”
”Nå”, säger Maj-Gun då hon dragit lite efter andan. ”Nu kommer vi till
den lilla knorren i den här idiotiska historien som råkar vara sann dessutom. Förlåt, säger faster
’Liz’ plötsligt där på båten. I restaurangen där vi är kvar helt ensamma
förutom serveringspersonalen för det är så sent. Och ser på mig och säger det
där alltså i exakt samma ögonblick som jag får den skarpa vätskan som ser ut
som fullmjölk i munnen för det som hänt som hon märker före mig även om det är
för sent för henne att göra något åt saken är att jag blivit törstig och i
misstag tagit hennes glas i stället för mitt eget.
Förlåt. Men hon, ’Liz’ Maalamaa, hon är som jag – inte för inte är vi
tyvärr släkt och till de genetiska egenheter som vi tycks dela hör att det inte
får uppstå ett tomrum i konversationen oavsett om det är något med den eller
inte. Babbel, det bara fortsätter; särskilt om någon kommer på en, eller ännu
värre, när man kommer på sig själv. SER livslögnen skitliv: hon älskade ju
honom aldrig. Och han, ja, han var inte snäll med henne i alla fall – men hon måste
genast börja hoppa över till den absolution som måste följa sen.
’Majjunn’, säger hon följaktligen, tar det där jollret i sin mun. Om
Majjunn inte berättar det här för någon ska Majjun när faster dör få inte
prinsen för det har faster ingen makt att bestämma över men hela kungariket.
Och sen, Suzette, går vi ner till hytten och skriver hennes testamente.
Efter min död ska samtliga mina jordiska tillgångar tillfalla... och så vidare.
Och det var allvar. Jag får ärva allt. Inklusive semesterlägenheten i
Portugal där hon lever sina vintrar nuförtiden på grund av åderbråcket som
också går i släkten.
Djiissus, Suzette. Tom Maalamaa. HAN kommer inte att tro sina ögon. Den
girigbuken. Att Han Punkt Blir Punkt Utan Allt.
Men, Suzette, hon DÖR ju aldrig – Och sen, ja”, Maj-Gun tystnar som om
luften runnit ur henne, ”var vi i hamn igen.”
Och i kiosken nu, Maj-Gun som trummar fingrarna på diskytan och det är
verkligen tyst och mörkt plötsligt, efter stängningstid, en god bit, för
ingendera har ju sett på klockan.
Mörkt över torget också: bara en enslig gatlykta lyser. En katt som
makligt rör sig över den tomma torgkvadraten, inte svart ens, vanlig
gråspräcklig, fet bonnkisse.
”Här kan allting hända”, avrundar Maj-Gun. ”Bara det... att...
tycker du, Suzette, att här händer något alls?”
”Här kan man säga vad som helst. Det är såhär, i kiosken.
Överhuvudtaget.”
”Det är sent”, Suzette harklar sig, nu vill hon hem och genast.
Maj-Gun suckar, reser sig hon också, ska börja släcka ner.
Räkna kassan först, tryck ut kassalådan, PLING.
”Vänta, Suzette”, ropar Maj-Gun när Suzette redan är i dörren – ”Jag
tänker. På din mamma. Jag förstår, Suzette. Mera än du tror.”
”Vad menar du?” frågar Suzette hastigt, nästan hätskt.
”Vad jag säger”, svarar Maj-Gun lugnt. ”Din mamma. Hon var på riktigt.
Inte som min faster eller... som någon annan. Din mamma, Suzette. Var hur frisk
som helst. På nåt sätt friskare än alla andra i världen som är friska. Låter
det som en kliché? Men ändå, vad jag vill säga. Det var bara en logik. Att
hänga med i.”
”Maj-Gun. Ids inte –” säger Suzette, men ändå, hon kan inte slita sig,
vill på nåt sätt höra mer.
”Livet som ett rum, Suzette. Så sa hon ju, kanske till dig med, där vid
trasklippsämbaret i villaköket – en speciell stämning som aldrig går ur en när
man väl har varit där. Rum på rum på rum som man går in i och ut ur och vidare
till nya rum. Det där huset, hur det ser ut på insidan, känner man inte fast
man tror... plötsligt bara har man hamnat... inte i en källare eller på nån
dammig vind.
Men kanske bara nånstans där det är... tomt.
Brunt. Daskigt. Hon talade sådär. Klippte upp sina kontorskläder, de var
såna, den nyansen, du minns. Slitet ylletyg. Vi klippte, hon klippte mest och
jag lyssnade. Jag lyssnade faktiskt, Suzette, för det var berörande på riktigt. Lyssnade som jag
aldrig lyssnat förr på någon och kanske aldrig kommer att lyssna heller för det
gjorde, gör förbannat ont också.
Är det döden? Det är fruktansvärt att falla i den levande gudens händer.
Är det det? Maj-Gun? Suzette? Såna frågor. Det hemskaste eller mest
tröstande, för där tar livet döden ut varandra, skrattet sorgen samma sak, är
att det inte finns nåt svar förstås.
Men hon satt kvar där och klippte, väjde inte.
Hon sitter kvar där och klipper, väjer inte Det väckte respekt. Men
däremot förstår jag att man inte kan leva i det.”
”Maj-Gun. KAN vi sluta prata om det här nu?”
”Jo, Suzette. Men du behöver inte vara svartsjuk. Det var, det ÄR, din
mamma. Min stundvisa affinitet med din mamma, Suzette. Härrör därifrån och
enbart därifrån.
Hon hymlade inte. Man kunde se i henne. En logik. Jag menar, också i de
mest absurda sammanhang, vid mattrasämbaret och bland alla lumporna.”
”Var tyst nu!”
”Förlåt, Suzette”, säger Maj-Gun igen, något av det sista hon säger den
kvällen men då är Suzette ute redan. ”Jag menar något annat.
Då när man inte hymlar. Blir det inte som i kiosken. Att man kan säga
vad som helst. Men så är det inte.
Man kan inte säga vad som helst och ändå, fast man tycker det, är så fint
och rätt när nån säger så – så ändå går man vidare, orden forsar ur en.
Men jag vill”, fast då är Suzette halva vägen tillbaka till sitt hem på
gång- och cykelvägen, när hon verkligen tar in det, i det normala, friska
luften, höstnatten. ”Jag vill ha något som är sant.
En kärlek till exempel. Som är större än döden. Som övervinner döden.
Det är... om inte annat... så min... beredskap.
Pojken i skogen. En som älskar trots allt, Suzette. Det är jag.”
Och Maj-Gun som ropat efter henne: ”Ibland har jag en känsla av att vi är Dödens
Änglar. Vi två. I samma tidlöshet.”