Arra

Våren gick inte att hejda och en dag låg marken kring stugan bar och snödroppar och blå isfru stack upp sina huvuden ur jorden. Det blev allt svårare för Arra att utestänga ljuden från den uppvaknande skogen runt huset och de gjorde henne orolig inuti.
En kväll satt hon böjd över sitt arbete intill spisen, på samma pall som alltid, osynlig och obemärkt. Kard och Ude bråkade om en kaka de fått av Annol. Joala lappade Urds rock och Urd täljde pärtor till pärthållaren. Ilas satt med fötterna sträckta mot brasan och berättade om hur han kommit till rätta i den lilla stugan han byggt sig på andra sidan bäcken. Joala kom med frågor och inpass och Urd brummade instämmande.
Arra försökte stänga ute ljudet av deras röster så som de stängde ute henne, och hon lyssnade till elden men den brann inte tillräckligt starkt denna kväll. Längtan som kommit över henne än starkare tillsammans med vårvindarna gjorde att det var svårt att sitta stilla. Hon brukade sällan röra sig från sin plats, hon ville inte dra uppmärksamhet till sig, men nu reste hon sig plötsligt och ställde ifrån sig korgen. Hon stod stilla en stund med en obestämd rastlöshet krypande i armar och ben. Joala kastade en snabb blick åt hennes håll, överraskad, irriterad. Sedan vände hon sig mot Ilas igen.
Arra gick fram till vedkorgen. Den var tom. Hon grep tag om handtaget. Hon behövde komma ut, bort. Samtidigt ville hon inte lämna elden, sången höll henne fortfarande insvept i en skyddande filt.
Joala reste sig hastigt. Hon tog vedkorgen från Arra och ställde tillbaka den.
”Vi kan inte slösa hur mycket ved som helst. Att inte ungen kan begripa det.” Hon vände sig från Arra men när flickan inte rörde på sig försökte hon sjasa henne till¬baka mot pallen. ”Seså. Ur vägen.” Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Flickan förstod ju ändå inte. Joala var så van att Arra alltid höll sig undan, inte gjorde väsen av sig, men nu stod hon bara där och stirrade öppet. Joala såg på henne och en kort stund var det som om en eld, gul och farlig, brann på botten av barnets blick.
Joala gjorde ofrivilligt gesten mot det onda ögat.
Arra ryckte till som om någon slagit henne. Det smärtade henne oändligt mera än någonsin Joalas öppna handflata. Hon hade ingenting ont gjort! Allt hon ville ha var ett ord, en beröring, lite värme från en människa och inte bara från lågorna i härden. En vänlig blick utan avsky på botten. Nu såg hon rädsla och avsmak skrivet över hela sin mors ansikte.
Hungern i hennes kropp tog över. Hon slängde armarna om sin mor och kramade henne våldsamt och hatiskt. Joala stapplade bakåt, ropade till. Ilas och Urd var genast på fötter men Arra hade redan släppt taget och slank mellan alla utsträckta armar och pilade ut genom dörren. Hennes fötter dundrade mot den frusna marken då hon sprang in i skogen och försvann bland nakna trädgrenar och stjärnljus.
Trots att natten var kall fanns det en smak av värme i luften som hjälpte Arra att inte frysa. Hon sprang och sprang tills andan tröt. När hon inte förmådde springa mer fann hennes fötter en av de välbekanta stigar hon inte trampat sedan hösten. Omkring henne var världen fylld av förväntan och liv och luften vibrerade av alla sångerna. Hennes fötter trummade ofrivilligt takten i jordens sång om tjäle som försvinner och frön som kittlar då de gror. Björkarnas vita stammar verkade självlysande i natten, de sjöng om stigande sav, om strävan mot solen och om hur det kliar i barken då träd växer. Arra försökte hålla kvar eldens välbekanta melodi inom sig men den kunde inte överrösta ens de tystare melodierna: blommors och fröns och mossors ode till värme och ljus. Alla ljuden strömmade in i henne och blandade sig med eldens väsen tills det kändes som hela hennes kropp stod i brand. Till slut stannade hon, flämtande och vild, i en glänta under den svartblå vårhimlen. Någonting måste ske om hon inte skulle förtäras inifrån av eld och längtan.
Hon öppnade munnen.
Ut vällde eldens sång, perfekt och oförändrad. Den susade förbi hennes stämband utan att hon ens behövde anstränga sig och forsade ut i den kalla östanvinden som strök sig kring hennes ben. Kraften var så enorm att hennes huvud kastades bakåt och hon flämtade efter luft. Sången var obeveklig, den struntade i henne och tog sitt bränsle från hennes enorma längtan och hunger och fyllde allt omkring henne med sitt mäktiga vrål. Arra vred sig som en mask, munnen gick inte att stänga, ljuden som trängde ur hennes strupe skrämde henne. Hon föll på knä på den frusna marken och klöste hjälplöst i luften omkring sig. Hennes hjärta kändes som om det skulle brista.
Hon var för uppfylld av skräck och smärta för att höra att någonstans bortom skogen genljöd ett svar.
Det sved och brände i hennes hals men ingenting hon gjorde förmådde sången att sluta. Hur länge hon sjöng gick inte att säga och tiden kändes oändlig där i gläntan under stjärnorna. Ett svagt ljus kunde anas över träden i öster, mest som ett löfte, då Arra föll ihop som ett utsuget skal på marken. Ändå minskade inte sången i styrka och till slut pressades en förtvivlad tår ur hennes öga, den rann över en vit och mager flickkind och fuktade hennes läppar med sin sälta. Då släcktes musiken med ens.
Hon låg länge kvar och stirrade oseende framför sig. Markens fukt trängde igenom hennes kläder och tvingade till slut henne upp trots att kroppen protesterade av trötthet. Hon började stappla hemåt genom skogen.
Hon höll på att tappa bort sig. Hon, som kunde skogen som sin egen kropp. Plötsligt verkade soluppgångens ljus inte finnas till höger om henne utan rakt framför. Hon stannade förvirrad upp.
Denna gång var det hennes näsa och inte hennes öron som varnade henne. Skogens friska luft grumlades av rök. Ljuset framför henne kom inte alls från solen.
Hon började springa.
Närmare hemmet hördes den tydligt. Eldens sång. Men nu var den vild, den handlade inte längre om bara hunger och längtan. Ett nytt element hade vävt sig in i musiken. Ett element som handlade om att förtära och förgöra. Det var inte längre den tämjda sången från elden på deras härd. Det här var den fria, lössläppta eldens vrål. Ett eko av den sång som strömmat ur hennes strupe.
Det var hennes hem som stod i brand. Hela huset omgavs av gula och röda flammor och precis då hon nådde fram till det rasade taket in i ett moln av gnistor. Hettan var så stark att den hejdade henne flera meter från huset. Hon vek av till vänster och sprang runt gaveln.
På gården, nära Simmol, stod Kard och Ude fastklängda vid varandra. Deras ansikten lystes upp av det fladdrande ljuset från lågorna och de stirrade orörliga in i elden. Kard såg Arra men reagerade inte alls. Sekunden därefter slogs dörren till huset upp och en skepnad stapplade ut. Lågor slickade den svarta huden och lukten av bränt kött slog emot Arra med kraft. Av ansiktet fanns inte mycket kvar och munnen var ett bränt hål ur vilket ett ordlöst skrik ljöd och rev sönder Arra inuti. Skepnaden stapplade över gårdsplanen, kom fram till slänten ner mot Simmol, föll omkull och rullade fram till bäcken. Det fräste när den brinnande kroppen träffade det iskalla vattnet. Arra störtade fram, halkade på den leriga stranden och drog upp sin far, oigenkännelig så när som på rösten. Hon rullade över hans söndriga kropp på rygg och där låg han med flämtande andetag och fingrarna krökta till svartbrända klor.
”Hjälp mig, Arra”, väste han. ”Barnet mitt …” Hon knäböjde vid hans sida och öste med händerna vatten över hans kropp medan hon ljudlöst snyftade och hulkade. Han talade till henne! Han sade hennes namn!
Det kom ett mödosamt andetag som inte följdes av ett nästa.
Rop och skrik hördes från gården. Arra höjde blicken och såg dimmigt Ude leda en flock bybor mot branden. Beväpnade med spannar bildade de en lång kedja ner till bäcken och angrep elden med frenesi. Men det var en lönlös kamp. Elden hade redan ett för starkt övertag. Allt de kunde göra var att hindra att den spred sig.
Det dröjde till långt fram på dagen innan grannen Olnoks hustru hittade Arra, fortfarande knäböjd vid sin fars kropp.