Sapfos fragment
Genom mitt fönster kan jag se hösthimlen, och i det vänstra hörnet av rutan har en spindel vävt sitt nät. Hon har arbetat hela sommaren. I juni var hon ännu alldeles liten, alldeles mager och den svarta kroppen skälvde av iver över att påbörja det stora arbetet, sin rya, som det skulle ta henne månader att fullborda.
Hon lyser, bräcklig men stark, mot lönnens klara gula.
Under sommaren växte hon. Fick sina småttingar. De kryllade ut ur sitt bo och hon visade dem kärlek, antar jag, på det sätt som rovmamman gör. Åt upp dem, en efter en. De som inte hade tillräckligt mycket karaktär för att undkomma henne mumsade hon obekymrat i sig, och nu på hösten sitter hon där, en gammal änka med sin väv, och spinner inte längre, bara betraktar, utmattad av sommarens fångster.
Det räcker inte länge nu, innan hösten vrider sig mot vinter, och de kommer in varje morgon och vänder mig för att breda ut det vita under min kropp, täcka mig med det bländande svala. Lönnen tappar ett löv och kalendern ett blad, och ingen kommer för att leda mig ut ur tystnaden.
En gång, det är redan en tid sedan, klev jag ut ur det liv jag hade byggt mig, som en allra sista överlevande efter ett gruvras. Det var något annat som tog överhanden och ledde mig ut genom dimman av pulveriserad sten till en alldeles ny klarhet, lysande i svåra färger, mättade som frukter på en silverbricka. Jag har många minnen.
Ljuden från korridoren är skarpa. Jag känner lukten som kommer från mina lakan, lukten från de främmande människornas hud, lukten som mina gäster bär med sig in till mig, gåvor från världen utanför mitt fönster där lönnen står med sina kala kvistar sträckta mot den blytunga himlen. Den ber om ett täckande lager. Ber vintern att dölja dess nakenhet och sticka lätta, varma yllekläder av rimfrost. När den första flingan tvingar sig genom luften med sitt singlande kommer jag att se den. Jag kommer att följa den hela vägen ner från dess rot i molnen där den har pressats samman från vattenånga till kristall.
Det drar kallt genom rummet. Någon har gått över det hala golvet med lätta steg på betänkligt knakande gummisulor och öppnat fönstret. Den blanka rutan speglar inte längre himlen. Nu speglar den lönnen som pekar uppåt och neråt med sitt härliga trassel av grenar och stam. Långt borta, i ett hörn av glaset blänker solen som reflektionen från en silversked. Sticker mig i ögonen, och jag sjunker tillbaka mot dynorna som man placerade bakom min rygg strax efter att jag hade ätit.
Jag känner lukten av mat. Lukten som kommer från kantinen som de föredrar att kalla restaurang, men det är få som verkligen går dit för att äta. Man håller sig för sig själv. Det är besynnerligt att man verkar tro att det ska lindra ensamheten hos folk om man föser ihop dem alla på samma ställe, fullständiga främlingar för varandra i ett enda stort komplex. Man verkar tro att de inte ska känna sig ännu mera överflödiga när alla dessa onödiga har buntats ihop godtyckligt för att de har en enda sak gemensamt: utanförskapet. Vissa kommer frivilligt. Inte jag.
Den vita bilens dag. När den kom för att hämta mig låg jag på golvet. För mig var det naturligt att jag skulle ligga där när jag kände mig nedslagen.
Det hade pågått i flera dagar. Det, säger jag, och då menar jag det. Det olustiga. Känslan av att tid och rum sakta höll på att glida bort för att sedan komma tillbaka när jag ruskade på huvudet. Då kunde jag till och med säga vad det var för datum utan att titta ut genom fönstret eller på kalendern, och om inte det är ett säkert tecken på psykisk stabilitet så vet jag inte vad som är det.
Det hela baserade sig på ett missförstånd. När det kom över mig, tillståndet, så valde jag att inte svara i telefonen, inte tvätta mig, inte gå och handla, inte äta, inte dricka och inte öppna dörren när någon knackade, för det var viktigare att sitta ner och ruska på huvudet för att allting skulle glida på plats igen, ruskas om och falla i rätt ordning, men jag kan förstå att de kände sig oroliga, det kan jag. Det är inte precis trevligt att bli avvisad av en som tycker bättre om att sträcka ut sig på golvet och bara betrakta dammet som samlat sig på hög när städhjälpen inte sluppit in på flera dagar.
När de kom låg jag och betraktade dammet. Om de hade anmält sin ankomst skulle jag naturligtvis inte ha legat där. Jag skulle ha stått i köket, kanske ruskat på huvudet för att skaka fram var jag hade lagt kaffefiltren, och sedan skulle jag ha darrat lite på handen för att rågen skulle falla från måttet när jag mätte upp den rätta mängden kaffe för besökarna.
Allting hände trots allt så fort. Det hördes ett brak då de slog in dörren. Gårdskarlen hade man inte sett spåret av för han satt naturligtvis inne i sin snickarverkstad i källaren och hällde upp den rätta mängden han med, och sedan var de där, med sina joggingskor med räfflade sulor över det inte ändå alltför smutsiga golvet. De lyfte upp mig trots att jag mycket väl hade kunnat resa mig alldeles själv, det krävdes trots allt inte mera än viljestyrka och ett krafttag, och sedan ledde de mig ner för trapporna, svepte en schal om mina axlar och förde mig till den vita bilen som stod utanför och väntade. Grannarna hade samlats, och jag såg på deras tunga miner att de var lättade. Kanske var de också nöjda över att huset nu skulle bli ledigt. Huset med blodlönnen och äppelträden i det där underbara, utopiska området där byggnaderna såg ut som skumkarameller slängda på den tröstlösa åkern, och där bilarna var vackra djur i sina garage grottor. Silverblänkande fiskar, enhörningar och jaguarer. Grannarna hade väntat tillräckligt länge nu, väntat på nytt blod, ungt blod, och allt jag fick var en lönn utanför fönstret och en lögn som en karamell under tungan.
När du blir bättre, mamma. När du blir bättre.
Men längtan finns kvar. Längtan efter huset som bara är jämförbar med längtan efter barn då jag inte ännu hade några. En egendomligt stark längtan som borrade sig igenom hela min kropp, genom famnen som, ännu tom, var ämnad att fyllas med kramar.
Huset var Georgs gåva till mig när allting slutligen gick åt helvete. Det var min gyllene fallskärm när kontraktet bröts och jag fick sparken. Med den fallskärmen singlade jag ner genom den frusna, obrutet blå himlen, ner som en iskall, lätt projektil medan träden närmade sig och jag sänkte mig ner över den kala, frostsvedda marken med en kyla inombords.
Jag minns de lyckliga dagarna. Dagen då vi anlände till Framtiden och lämnade det förflutna framför oss, redo att dras fram underifrån mattan och synas i sömmarna vilken god dag som helst, alla lösa maskor som det senare skulle pillas på i Framtiden som inte blev mycket lyckligare än det som en gång hade varit. Men det var senare. Först kom den obligatoriska Framtidslyckan.
I Framtiden var alla lyckliga. Kvinnorna var hemmafruar, men på ett modernt sätt där ojämlikheten i förhållandet hade vädrats och piskats tillsammans med mattorna under tidiga morgnar, och bretts ut och slätats till med lakanen över madrasserna under sena kvällar, och i Framtiden hade man kommit till slutsatsen att jämlikhet betydde att alla kvinnor stannade hemma. För det skulle ha varit fruktansvärt orättvist om några kvinnor också hade varit tvungna att åka utanför hemmets härd och arbeta, medan andra inte behövde göra det.
Jag är fullständigt medveten om att arbete är en hobby som hemmafruar inte har tid för, och därför slutade jag att arbeta. Jag gjorde ju ändå inte något viktigt. Var bara lågstadielärare. Georg hade det spännande, tunga jobbet där han skulle sitta på kontor varje dag och gå på långa restaurangkvällar flera gånger i veckan, så det är naturligt att jag var onaturlig då jag kände mig obehaglig till mods, inte långt efter att vi hade anlänt till Framtiden.
Det finns en ny generation hemmafruar, sade Franny. Hon satt på yttersta kanten av vår ljusgröna rokokosoffa och såg på mig under de bruna lockarna, med sina honungsfärgade ögon spänt fixerade vid mig. Vi håller på att skapa en alldeles ny generation av hemmafruar, sade hon och skakade på huvudet åt sina egna ord.
»Kan du tänka dig det?»
»Nej», sade jag.
»Se på oss. Det är något fel på oss. Vi är högt utbildade, intelligenta, ambitiösa, unga kvinnor, fulla av fan, och vi säger nej till karriären och sätter oss på rokokosoffan och smuttar på grönt te medan vi kallar vår dubbla magister examen för grundlig allmänbildning och går omkring och mumlar kemiska formler som om de var besvärjelser medan vi analyserar receptet för surlimpa! Det är oacceptabelt. Och vet du vad? Det är oacceptabelt av våra män att godta det. Det är oacceptabelt av dem att uppmuntra oss till att koncentrera hela vår intellektuella kapacitet på att göra systematiska dammsugningsscheman som de ändå ger blanka fan i den gången de vågar sig på att dammsuga eftersom det ju ändå är en tillräckligt maskulin syssla då det involverar en maskin. Som dessutom suger!» ropade Franny, och jag sade inget.
Men medan jag gick med den överfulla tvättkorgen, tung av våta kläder, värkande av hushållet, bet jag ihop och blundade, upprepade »tänk inte» för varje steg. Ändå kunde jag inte hindra att ansiktet ströks av den milda vinden som drog mellan de karamellfärgade husväggarna. Vinden kom svepande över åkern som luktade mull och enslig längtan, och något snördes hårt om strupen på mig och tryckte över bröstet så att armarna som hängde plaggen på strecket blev trötta och svåra att lyfta.
På morgonen, strax innan de första stegen rinner ner genom korridoren och rösterna spiller ut över blankt linoleum, är det alldeles tyst. Då brukar jag ligga vaken och lyssna på ljuden som knäpper genom väggargolvochtak, och bakom fönstret knaprar spindeln som en gång var, ljudligt på en fluga.
Bredvid mig ligger kvinnan och sover. Hon är spröd mot örngottets vita dyning. Sedan lyssnar jag efter det första gnisslet av en gummisula, det första knirkandet av vagnens hjul, den första smällen av den första rullgardinen som släpps upp med en snärt.
Det börjar som ett litet skalv i andra ändan av korridoren och växer sedan, en darrning, en rysning på ytan och sedan en våg, en rusning som tar fart och blir till koppar som slamrar, kaffekokaren som gurglar, bestick som skräller och tallrikar som klingar, allting rasslar och rusar snabbare, tätare, närmare, och sedan hennes närvaro i rummet, alldeles tydligt förnimbar när hon stormar fram och låter rullgardinen susa upp för att släppa i den kalla dagern.
Vitt ljus.
Jag är inte längre där.
Jag är tillbaka på den tröstlösa tegen i Framtiden och står och stirrar på huset, mitt hus, som var rosa och där revolutionen snart skulle äga rum. Jag har dykt ner genom hålet som störtvågen beredde för mig och jag fyller mina lungor med vatten. När de vänder mig för att byta mina blöta lakan är jag fortfarande ung, kastad ner på knä på den gröna gräsmattan som blir höstvåt under mina knän.
Det blev revolution i Framtiden. De vackra hemmafruarna fick nog. Männen försvann en efter en i sina blanka bilar och lämnade efter sig barnens kringströdda, överkörda och hela leksaker. De långa grässlänterna låg ödsligt tomma med grävskopor av plast, rödblågröna, spadar och ämbar för sand som inte fanns, dockor med trassligt hår, actionfigurer, trehjulingar och riktiga cyklar, balettkjolar, leksaksgevär, pilbågar, speglar och ljusblå ponnyhästar som klickar av grälla färger mellan de mjuka pastellerna. Kvinnorna stod i dörröppningarna med armarna runt barnen, tårögt stirrande på de dyra bilarna som försvann med deras män, rasande bakom ratten, och sedan var männen borta. Bara pojkarna blev kvar, som skydd och försvar för sina mammor och systrar.
Det hela började diskret, med middagar som blev försenade och serverades för al dente, med strumpor som smutsiga sattes tillbaka i lådorna där de sedan med sin lukt av innebandykvällen förpestade också de rena fotdonen. Sedan tog man till grövre handlingar med oskurade toaletter och dammbeströdda golv, vidbrända kotletter och såpoperor som segrade över rallykvällarna i samband med under mystiska omständigheter försvunna fjärrkontroller. Den öppna konfrontationen låg inte långt ifrån och snart genljöd Framtidens åkermarker av skallande skrik och våldsam småbarnsgråt. Några måste ta till handgripliga metoder. Franny vräkte en fåtölj genom vardagsrumsfönstret och Adelaide krossade det ärvda porslinet, men slutresultatet var det samma. Männen evakuerades till lyxettor inne i staden och fruarna sträckte på sig i sina bekväma bomullsbyxor.
Man ordnade möten, sammankomster, sjöng we shall overcome, höll varandra i händerna och grät. Och sedan levde man. Levde mitt i den totala avsaknaden av testosteronpåverkat humör och lukten av svett på de dyra soffkuddarna. Man vande sig, trivdes till och med. En tid såg Framtiden ljusare ut, med nya, tunna gardiner i fönstren som inte hade några som helst familjehemligheter att dölja. En månad, två, och sedan började bilarna smyga sig tillbaka. Man hörde sovrumsljud om nätterna. Hemliga träffar ordnades. Kodade telefonsamtal ringdes, och snart var det som om inget hade hänt. En morgon var männen tillbaka och gick och hämtade tidningen i kalsongerna som de alltid hade gjort och stod och kliade sig i skrevet precis som förr. Men i ett av husen skulle inget någonsin bli som tidigare. Georg kom inte tillbaka. Vi väntade. Jag satt med flickorna vid det långa matsalsbordet, steken på spisen och brödet i ugnen, medan klockans pendel svängde med sin trollstav och förvandlade timmarna till dagar. Sedan kom brevet med posten. Han sökte asyl, skilsmässa, och han skulle ha Anna.
Under dagarna, då ingen besökare gör sig påmind, ligger jag ofta och reder ut mitt liv, tråd för tråd. Jag ställer frågor som inte har några svar, som till exempel hur mycket man ska vara tvungen att förlora innan det blir rentav komiskt, och hur mycket en person ska kunna berövas innan det uppstår någon form av obalans, innan oturen spiller över och färgar också omgivningen så att allting omkring honom eller henne blir förorenat och någon, Gud eller vem som helst, bestämmer sig för att det ska vara nog och som en barmhärtig gest bara stänger av den personen. När jag låg på sjukhuset den allra första gången med diagnosen försvagad hjärtmuskel tänkte jag att det var en träffande diagnos. Den passade mig ypperligt väl. Mitt hjärta hade utsatts för påfrestning efter påfrestning, så det var inte konstigt om det valde att inte längre samarbeta. Det var första gången jag tänkte tanken om Gud, att han nu hade vridit om knappen som höll i gång maskineriet och att jag långsamt skulle stängas av och suddas ut.
Länge låg jag i sjukhussängen och redogjorde för rätten till min tillvaro, när livet plötsligt gjorde sig påmint igen genom att ge mig en ny chans. Man gav mig ett nytt hjärta. Bytte ut det gamla, värdelösa mot ett ungt och friskt, hjärtat av en ung flicka, och sedan skickade man mig ut i världen igen för att fullborda det jag hade påbörjat. Vad det nu sen skulle vara.
Då Georg gav sig av och förblev borta fick jag till en början mycket uppmärksamhet. På morgnarna hittade jag korgar fulla av bröd och marmelad på trappan, prydda med rosetter, insvepta i cellofan och kompletterande kort med vänliga ord som »Mannen går, men hoppet består», och »Det goda humörets hemlighet är tre glas vin och en prozac varje kväll».
Man sände sina egna män för att klippa min gräsmatta, kratsa mitt avlopp, putsa mina rör och ansa min häck, och det var inte med vänlig blick man såg på mig den dagen då jag drog igång gräsklipparen själv och lät den leda mig över den smaragdgröna mattan. Jag lämnade korgarna fulla med bröd och marmelad ute i regnet så att brödet fylldes med vatten och marmeladburkarna flöt ut ur korgen, och den som hade lämnat den, var det nu Franny Ahlmqvist eller Neva Rastekari, tog det alltid som en skymf mot den egna kroppen och drog pashminasjalen tätare kring axlarna. Jag skaffade mig en bil, en alldeles vanlig Opel Astra, och parkerade den med flit utanför garaget så att man skulle kunna beundra den där den stod som en skamfläck bredvid Mutkanens Bentley.
Det började viskas, man slutade vinka, bjöd mig inte längre på de gemensamma skogspromenaderna eller krattningstalkona trots att jag nog var välkommen att delta om jag absolut ville. Men det är ju familjeevenemang, sade man, och jag nickade, grep ett hårdare tag om krattan och sopade rent framför min egen dörr.
Jag kan inte påstå att det inte kändes någonstans. Det gjorde fruktansvärt ont. Huset var alldeles för stort för två personer, det var ju till och med för stort för fyra. När Anna kom på besök, mest under veckosluten, fylldes rummen igen av liv, och när hon försvann, som en liten straffånge i Georgs Mercedes, så brukade jag gå in i hennes rum och sätta mig på sängen mellan de ljusblå tapeterna och stryka med handen längs hennes överkast, krama Ior som låg där och såg lika ledsen ut som jag kände mig, och sedan brukade jag somna bland detta plotter av legobitar, kritor, teckningar, dockor, leksaksbilar, tågbansdelar och kaffeserviser i plast. Då brukade Laura komma in och sätta sig bredvid mig och lägga handen på min axel, ruska mig vaken igen och leda mig till min säng, rollerna förbytta. Hon var borta största delen av tiden, upptagen med sina studier inne i huvudstaden, så jag hade gott om tid för mina egna tankar, som allt mera snurrade kring det faktum att jag inte hade åstadkommit annat i livet än en skilsmässa, och ett hus som egentligen inte kunde sägas vara mitt.
Laura kommer på besök. Hon är skrämmande punktlig. Hon ser orolig ut där hon sitter bredvid mig och ursäktar sig över att hon inte har kunnat komma tidigare. Naturligtvis hade hon inte kunnat vänta sig att man skulle komma och föra bort mig på det sättet, från mitt eget hem. Det är hon som trycker kyssen på mina läppar och lovar mig, när du blir bättre, mamma. Jag ser rädslan i hennes ögon. Den ligger nära gränsen till något annat, ett tillstånd där förnuftet blir tjock gröt som man sedan ska försöka simma igenom, och jag lugnar henne, försöker åtminstone, men det verkar ha motsatt effekt. Blicken i hennes ljusblå ögon blir suddig och rösten, när hon talar, är kvävd och gäll. Hon bär med sig en frisk doft av kyla och jag vill fråga henne om hösten redan börjar gå mot sitt slut, om den första flingan snart ska singla ner från sin ficka där uppe i molnets överrock, men hennes tillstånd tillåter inte några frågor. Nu är det hon som ska tala och jag låter henne.
»Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle gå så här», säger hon med den kvävda rösten, och jag försöker lyfta handen mot henne men känner mig alltför matt.
En besynnerligt stark längtan griper mig. En önskan att få sträcka ut handen och röra vid den släta huden i hennes spända ansikte, stryka undan hårslingan som kittlar henne under ögat och trycka fingrarna mot hennes kind, få känna hur hon kommer mig till mötes, kysser min hand som hon brukar, men jag gör inget av det, ligger bara stilla och lyssnar till hennes röst som darrar.
»När jag hörde vad som hade hänt så hade jag en impuls att rusa rakt hit och bara gripa tag i någon av läkarna och ruska honom, men jag behärskade mig, blev plötsligt alldeles lugn bara och lät mobilen glida tillbaka i fickan och fortsatte med det jag höll på med. Jag tog mina fotografier, tackade modellerna, packade undan mina tillbehör och gick hem. Sedan somnade jag, bara så där. Jag har hört att man efter en grov chock ofta bara somnar, och jag tror att det var det som hände med mig», säger hon.
Hon tar en paus och sträcker sig fram, griper tag i min hand och trycker den.
»Och sedan nästa dag mindes jag inget. Jag gick till arbetet precis som tidigare, jag började ställa i ordning för dagens fotografering, jag väntade på modellerna, och hela tiden frågade folk hur min mamma mår, men ändå, inget. När den fjärde personen hade ställt mig samma fråga började jag tycka att det var besynnerligt, så jag ringde dig, du vet, där ute, och det var när du inte svarade som jag blev verkligt orolig. Så jag åkte ut dit efter jobbet och frågade Helinä var du kunde tänkas vara, och då gav hon mig en skrämmande blick. Sedan berättade hon det för mig och det var som att få höra det för första gången en gång till, samma stöt mot hjärnan, vet du, allting kom tillbaka och jag fick samma impuls att bara rusa till dig, men då var det redan för sent. Besökstiden var över och jag var tvungen att vänta till nästa dag, gå till jobbet som om inget skulle ha hänt, arbeta utan att ständigt snegla på klockan, och bara vänta på att få åka ut hit och se dig. Men samtidigt var det som om något släppte, vet du, oron. För du är ju trots allt i goda händer. Och sen blev jag tvungen att åka till Spanien över sommaren. Men nu är jag här», summerar hon och släpper min hand.
Jag ler mot henne då hon tittar upp mot korridoren där en av skötarna skyndar förbi, och sedan böjer hon sig ner över mig och stryker mig över håret.
»Men hur är det med dig, lilla mamma? Ska du bara ligga där? Vill du inte gå ut, nu när det är en så vacker dag?»
Jag samtycker och hon kallar på skötaren som kommer med en rullstol. Det är ännu för tidigt för mig att försöka gå själv, så man hjälper mig upp ur sängen och ner i rullstolen som känns obehagligt kall mot mina bara ben, och sedan sveper man in mig i filtar för att jag inte ska frysa och ger mig ett par mycket tjocka, vadderade sockor.
Laura promenerar med mig genom den kala parken där lövens gulnade matta bildar ett krasande underlag för hennes fötter. Jag känner Lauras lugna steg som skjuter rullstolen framåt i en gungande rytm, och jag andas in den klara, friska luften i djupa tag, tänker på huset där hemma och trädgården som borde göras i ordning för vintern. Men då jag försöker nämna det för Laura böjer hon sig bara ner över mig och viskar i mitt öra, var inte orolig, mamma lilla, snart är också detta förbi.
Hon för mig längs de mjukt ringlande stigarna, över de låga kullarna där höstgräset vägrar släppa färgen ifrån sig, och de tjocka ekstammarna höljs i dimman som sveper in från havet bakom skogen. Laura andas tyngre i uppförsbackarna och vi småpratar, men alltid, alltid undviker vi ämnet som vi ännu aldrig har gått in på. Äpplet som vi delade i den förbjudna trädgården.
Det är vackert i parken och det är bra så, det räcker. Jag vill fråga om honom, om han vet att jag befinner mig här, men jag säger inget. Vill inte förstöra den sällsynta stunden av frid mellan mig och min äldre dotter. Hon för mig till slutet av stigarna, till slutet av slutet där skogen tar över och sväljer allting, och sedan vänder hon om och rullar mig tillbaka. Hjulen rullar krasande över den grova sanden som ligger på gränsen till grus, och hon stönar lite i den sista backen, och sedan öppnar sig dörrarna med ett tyst sus då vi kör tillbaka in i den stora byggnaden, bort från luften som har lagt sig som fukt i mitt hår som ännu är långt och vackert och blont. Man har sagt att det är för besvärligt att tvätta det, att det torkar för långsamt, men ännu har man inte fått mig att gå med på en klippning. Ibland känns det som om håret är det enda som finns kvar av den person som levde i Framtiden i en rosa villa och för det mesta var alldeles lycklig.
Senare, när min kropp har sänkts ner i vattnet och händerna har strukit mig ren, slätat ut den förslappade hudens räfflor, när vattnet har runnit över mig och virvlat ut genom gallret i golvet och min yta är skinande och ny, doftande av parfymerade oljor, när mörkret kliver ut i korridoren och släcker lamporna, en efter en, är jag hos honom igen. Utanför fönstret målar natten parken mörk, rullar ut sin tunga matta över höstens fallna löv, andas flämtande moln av dimma som luktar cigarettrök och ruttnande gräs, men i sängen ligger jag bland doftande lakan med huvudet mot hans grova universitetsbyxa, manchestersammet eller jeans i någon grodgrön färg. Det var inte kläderna jag var ute efter, utan det som fanns innanför dem. En underbar överraskning insvept i ett grällt emballage. Laura förstod det, skulle inte då också jag?
Mödrar och döttrar är alltid rivaler. Jag minns hur jag födde dig, Laura. Hur du darrande av överraskning inför den svala luften som omslöt din kropp och blottade din nakenhet, hur du kväkte ditt första skrik och hur du smutsig av vårt blod började gråta. Ditt fall från paradiset hämtade dig till mig och efter det levde du intill mitt hjärta, fäst med stygn av en gyllene tråd. Det gjorde ont när du slutligen slet dig från mig.
Det var vinter när jag träffade honom. Jag hade följt dig till universitetet den där allra första dagen då du skulle börja studera ditt biämne, minns du, och du var nervös fast du inte ville visa det. Det var en sådan där isande kall februari dag då solen, som gör snön och fasaderna så bländande och gnistrande, ändå förmår att sätta allting i rörelse och till och med viska ett litet löfte om värme. Vi gick med knarrande steg på de nypudrade gatorna och aktade oss för spårvagnens gnissel, och i backen som leder ner till havet och torget kändes världen lätt och trygg att leva i. Din styvfar hade varit frånvarande i mera än två år redan, och allting hade jämnat ut sig som det alltid gör. Sedan försvann du in bland myllret av ungdomar som stod utanför och rökte eller gick in och ut genom dörrarna, och jag blev kvar och tänkte på vilken tur du hade som bara kunde gå in där och veta att din framtid fanns där inne om du arbetade tillräckligt hårt för att nå den. Jag stod kvar en stund, sällade mig till den där stämningen av ivrig förväntan. Sedan vände jag mig om och gick.
Efter bara några steg längs den hala trottoaren halkade jag och föll. Dämpade fallet med högra handen, och hans fötter stannade bredvid mig. Han frågade »Gick det bra?» och böjde sig ner där jag satt på den frusna marken, kall och förvirrad efter fallet. Sedan hjälpte han mig upp. Jag hade grus i handflatan, för en gångs skull var trottoaren ändå sandad, och handleden kändes stel. Sedan mötte jag hans blick.
Du vet vilken färg han har på ögonen, Laura, så det behöver jag inte påminna dig om. De är alldeles honungsbruna med strimmor av guld intill pupillerna. Det är som att stirra in i solen.
Jag är ett Ikarosbarn, i ett tumult av vax och brända fjädrar föll jag genom den svalkande luften.
Han tog mig till studenternas hälsovårdsstation, använde sin professorsstatus för att skynda på ärendet och log mot mig när vi satt och väntade på min tur. Inne i värmen smalt smärtan som hade bedövats av kylan, och värken grep mig om handleden. Han klämde försiktigt på den uppsvullna ytan och hans fingrar var omsorgsfulla men bestämda. Hur kunde någon ha anat att den mannen skulle vara en varg i sammetssvepning? Han var blyg, förtegen, passiv, undflyende, flegmatisk och beroendeframkallande. Det var något av ett mirakel att han hade plockat upp mig från marken den dagen, han som vanligtvis väntade ut alla chanser tills det var långt förbi för sent. Kanske var det helt enkelt katastrofen, den plötsliga händelsen, slumpens otäcka tärningskast som hade möjliggjort detta första möte, och i vilket fall som helst, Laura, så borde du ha låtit honom vara.
Den brutna handleden förde oss samman. Han körde hem mig i sin risiga bil, en större skamfläck än min Opel som ändå var ny, och bad mig om mitt telefonnummer för att han skulle kunna följa med min läkningsprocess, sade han. Men han var redan leende och blankögd och jag viss te att jag hade honom, och det kändes så berusande bra att för första gången på länge ha makt över någon. Den kvällen, när jag väntade på att du skulle komma hem, flög jag mot en brännande hetta.
Det handlade inte om någon form av triangel. Det fanns inget hanhonjag. Det var jag och han, och sedan var det du, Laura. Om du visste hur han försökte skaka dig av sig, den extra punkten i ett klarlagt schema.
Under nätterna vakar jag. Jag plågas av ett slags halvsömn där jag blinkar och sedan, när jag öppnar ögonen, vet jag att jag har sovit. Jag blinkar, och nattsköterskan är där, jag blinkar och månen har tagit ett skutt förbi min fönsterruta, jag blinkar och den andra ronden kommer på knarrande sulor, jag blinkar och det ljusnar, jag blinkar och man är redan inne i rummet. Brutalt och bryskt bryter man sig in i min privata sfär, sliter upp fönstret och släpper in isen, den virvlande snön, man river av mig täcket och jag blundar, låter allting suddas ut, låter mig förflyttas tillbaka till min karamell som under vintrarna började smälta och droppa rosa i snödrivorna, rosa överallt, rosa på grannarnas bilar och på högarna som plogbilen gjorde längs gatan.
När han berättade allting för mig visste jag det redan. Då han halvblygt och ledset satt framför mig med smaken av Lauras lår på tungan och ljög om sin ofrivillighet. Det var vinter då, än en gång, och snön låg i drivor av kokain utan för mitt fönster. Rhododendronbuskens blad skymtade som paraplyer under det vita och jag kände, liksom de, den kvävande tyngden av en vikt som inte fanns.
Vi satt tillsammans vid det runda köksbordet och såg oss omkring på det vackra, björkträfärgade hemmet med sin nylackade parkett och de omsorgsfullt utplacerade prydnadsföremålen, och jag vet att han såg sig själv i det här hemmet. Hur han skulle breda ut sig här och låta allting falla, smutsiga kalsonger och stinkande strumpor, tomma tetror och buckliga ölburkar. Jag saknade inte någon manlig närvaro, vad man än trodde om mig i Framtiden. Hans ledsna ögon bar ännu ett stänk av erotik på botten och hans hår doftade främmande, bekanta händer. Jag satt på den bekväma stolen med sammetssits och såg på honom, gav honom det svar han hade väntat på, förlåtelsen, trots att det stockade sig i halsen på mig, och efter det satte han igång det ofattbara spelet där han ställde mor och dotter emot varandra att springa efter moroten. Vi sprang, jag snubblade, Laura vann.
Mitt nya hjärta viskar till mig. Det slår morsesignaler. Bultar hårt fram ord, meningar, fragment. Dagen då jag fick mitt nya hjärta kände jag hur det värmde i mitt bröst. En ung flickas hjärta med alla sina blyga kärleksbekymmer, sina sänkta ögonfransars blickar och halvkyska fantasier. Om jag bara hade vetat hur det skulle te sig hade jag bett läkaren skära ut det igen.
Några dagar efter att jag hade fått mitt nya hjärta tyckte jag att det skavde. När jag hade kommit hem och man kunde konstatera att allt verkade vara som det skulle, och att hjärtat verkade ha funnit sig till rätta i min kropp, hände det att jag kunde höra det slå. Jag tappade andan och hjärtat bultade hårt mot bröstkorgen, vansinnigt, ville bli utsläppt ur sitt fängelse. Doktor Howard, en brittisk immigrant som hade flytt undan de stigande vattenmassorna vid den engelska kusten, sade att det var fullständigt normalt att jag kände så, och sedan skrev han ut mina vanliga piller åt mig och hade en medlidsam blick i ögonen.
Naturligtvis, tänkte jag, och tog tyst emot receptet.
Efter den gången sade jag inte ett ord om mitt hjärta till någon och den allmänna opinionen var än en gång enad och stark: jag skulle vara glad som hade en ex-make som betalade stora summor för att jag skulle komma förbi operationsköerna. Men å andra sidan hade det varit ett bra år för hjärttransplantationer. Många var de som hade fallit från broar och balkonger det året. Unga hjärtan. Starka hjärtan. Hjärtan fallna från skyarna.
Han köpte mig mitt hus, och sedan köpte han mig mitt hjärta. Jag har honom att tacka för mitt liv. Men vilket liv sedan.
Jag vande mig så småningom vid hur konstigt hjärtat bultade, och det lugnade sig också, så småningom. Men då och då gjorde det sig påmint genom att få för sig att stanna, och då fann jag mig liggande på golvet igen, flämtande efter luft med hjärtat som vägrade att slå. Och sedan fanns det alla dessa minnen. Som inte var mina. Vem var hon, den där flickan, vars hjärta så tydligt försökte vägra att leva? En gång, när jag satt med en väninna, sade jag: »Jag slutade studera litteratur den dagen då jag fick veta att allt som finns kvar av Sapfos diktning är fragment. Jag började gråta och tänkte att då kan man bara inte fortsätta.»
Min väninna gav mig en besynnerlig blick och sade att hon inte visste att jag hade studerat litteratur, och jag svarade att »det visste inte jag heller».
Efter det lärde jag mig att skilja på mina egna tankar och hjärtats tankar, men jag hade ofta dessa vansinniga hemska drömmar om att falla, och att de enda armar som tog emot mig var hårda och kalla.
När jag ligger i min säng och väntar på att timmarna ska dunsa vidare och studsa in i dagens aktiviteter, som till exempel att tv:n slås på och jag kan sitta och slöstirra mig igenom eftermiddagen, kan jag höra hjärtat tydligare än någonsin. En längtan efter någon som heter Jaakko-kulta och en svart skräck inför något som hotar att ta kontroll över kroppen. Vakendrömmar där jag ung och smal, klädd i ett hudfärgat linne rasar omkring i en främmande lägenhet, det långa mörka håret tovigt av svett och smuts och ilska, arbetar upp en flämtande andhämtning och ett allt starkare brus bakom ögonen. Händerna river, sliter, slår, krossar och hela kroppen späns mot det överväldigande som verkar trycka på från insidan. Mitt hjärta dunkar bortom all kontroll och jag öppnar munnen men ut kommer inte ett ljud, bara ett långt, djupt, stinkande andetag från mitt passiva, tunga kadaver till kropp.
Laura vet inget. Jag försöker förmedla mitt tillstånd till henne via väl valda koder men hon sitter bara vid min säng och suckar. Drar upp benet där stövelskaftet smiter ända upp till knäet och suckar igen. Hon bär jeansen instuckna i det gråbruna mockafodralet precis som man ska just nu, och jag känner mig stolt över att min äldsta dotter är något av en fashionista. »Det måste jag vara, mamma», säger hon, »speciellt i den här branschen». Sedan sitter vi tysta och Laura undviker mig med blicken. Utanför fönstret faller snön än en gång över oss och täcker taket ovanför våra huvuden, och jag minns lukten av vått ylle och hans händer runt en kopp med het saft.
Vi brukade tumla runt i snön utanför min rosa karamell, när grannarna redan hade vant sig vid att Cederlöfs Hertta horade med en annan man. Det hindrade inte de rent av hätska blickarna, men de spelade ingen roll. I Framtiden var man emot all annan sorts lycka än den stabila, solida och ibland rent av tråkiga sådana, som familjen med sin kätting av guld kunde erbjuda. »Du vill bara kasta det i ansiktet på oss andra. Att du är lycklig», sade Franny när hon råkade vara på väg till postlådan för att hämta in morgontidningen samtidigt som jag. Hon i sin vita, tunna morgonrock i japanskt silke med blommor på, och de rosa morgontofflorna tunga av snö som klumpade ihop sig i de chockrosa kaninhåren av polyester. Jag log mot henne och nämnde inte att det trots allt var hennes coupe d’étât som hade drivit Georg på flykten. I stället böjde jag mig ner och tog upp en handfull snö, och sedan gick jag fram till henne där hon stod med morgonsminket redan pålagt. Förvåningen i hennes ögon när det kalla träffade den yrvaket varma huden.
Vi tumlade runt i snön, han och jag, som om det var första gången någon hade sagt åt oss att leka. Man skakade på huvudet bakom gardinerna i italiensk bomull, man fingrade på fållen tills den blev mörk och solkig, och jag rufsade snö i hans trassliga, bruna, halvlånga hår medan skrattet ru llade ut ur hans kraftiga, skäggstubbiga strupe. Sedan gick vi genom skogen där träden var av glas, granarna klingade när vi förde undan deras grenar. Vi gick ner till träsket som fruset låg under en mantel av snö, och vi planerade hur vi skulle ploga upp en skridskoplan där och sedan bjuda alla i Framtiden att skrinna. Vi skulle ställa upp ett långt bord med en stor termos varm spetsad saft och sedan skulle man kunna glida omkring på det runda träsket tillsammans, hela samhället i enda dans med sig självt. Hemma i mitt kök provsmakade vi sedan den varma saften och den hade precis den effekt som jag hade förväntat mig att den skulle ha. Långa timmar av stillhet och en kropp som kändes tung över min.
Och vad hade du, Laura? Några sjaskiga timmar i din löjligt lilla lägenhet, eller ett snabbt besök på hans rum när han hade mottagningstid. Det ständiga smusslandet och smygandet, skammens mörka skugga som täckte halva era ansikten, de ansträngda försöken till njutning och sedan skuldens påträngande närvaro. Det evinnerliga tjatet om att han skulle välja och ditt hjärtskärande, enerverande sätt att klänga dig fast vid honom. Det du hade mår man bättre utan, men det är väl så att det finns njutning i ett martyrskap, att det sista man vill avstå från är den plåga man förorsakar sig själv.
Laura vänder blicken mot henne igen, den här gången med en idé på botten av det ljusblå. Hon reser sig och går ut i korridoren för att hitta en sköterska och när hon kommer tillbaka blänker metallen i kapp med hennes leende tänder.
De placerar mig framför spegeln och hämtar den gula plastkåpan som man så många gånger har försökt få mig in under, och breder ut den över mina axlar. Jag brukar protestera, jag brukar säga ifrån, men den här gången gör jag inget motstånd. Det är min egen dotter som står för sveket och då kan man inte längre säga något. Orden försvinner i det som ska hända, och Laura står bakom mig och lyfter vapnet. En efter en faller de gyllene slingorna till golvet och bildar ett täcke över de blanka linoleumrutorna. Jag hör det frasande ljudet av saxen som griper och gapar. När hon är färdig ställer hon sig bakom mig, med händerna på mina axlar och för ansiktet tätt intill mitt.
»Mor och dotter», viskar hon. »Se så vacker du blev.»
Hon står så en stund och betraktar sitt unga, spända ansikte intill mitt slappa, åldrande, och hon möter sin egen blick tills hon blinkar, och sedan slår hon ner blicken, rodnar lätt om kinderna. Jag sitter kvar och ser, bara ser på det nya ansiktet som har förlorat sin tunga krona. Det är så man krossas i den naturliga generationskampen, tänker jag.
Laura kommer fram till mig igen, hon vänder stolen mot sig och ser mig i ansiktet.
»Nu tiger du, va?» säger hon, och det finns ilska i rösten. »Nu passar det dig att inte säga ett ord. Det var aldrig meningen att du skulle vinna. Det var en onaturlig förening, han och du. Mellan er fanns bara samma trista snöslask som fick Georg att försvinna, och du ville plåga ännu en man med samma fängelse? Varför? Vad hade vi någonsin gjort dig? Du vet inget om passion, hur den kan ta tag i en och klämma om en tills man bara ligger där, slapp och oförmögen att röra sig. Han kastade bort sig på din trista, luktande, gamla fitta.»
Laura står så en stund, letande, stirrande, sedan skakar hon om stolen.
»Men svara då!» skriker hon, och jag stirrar tillbaka.
Senare halvligger hon över mig med armarna runt min hals och de heta tårarna blöter ner oss båda. Hon stryker mig över kinderna och viskar ord som saknar betydelse, och när hon senare går ser jag hennes ensamma, smala rygg i den nya, plommonlila läderjackan och jag vill bara klä av henne dessa kläder och ha henne intill mig, naken som den dagen hon föddes, och stryka den rosa huden.
Jag fick två barn, men innan jag fick dem bar jag på en längtan. Den kändes inom mig som ett våldsamt begär, ett sug, tomma armar som väntade på att få omsluta en spinkig liten flickkropp och stryka ett skoltrassligt hår medan jag lyssnade till bubblorna som berättade vad som hade hänt i klassen under dagen. Jag längtade efter att få känna en fyraårings sovande tyngd i min famn strax efter att den rena energin hade runnit ur henne och fått lemmarna att domna på ett sådant sätt att inget förmådde väcka henne, och det bara var att bära henne till sängen och dra täcket med havsmönster över henne och lämna henne att marineras där till morgonen. Varje gång jag såg en nioåring på väg till lågstadiet, ensam i bussen med den stora ryggsäcken uppdragen nästan till öronen på det där dråpligt klumpiga sättet, kände jag en snyftning någonstans i bröstet och mina ögon fylldes av klar längtan som jag snabbt blinkade bort.
Och jag väntade.
Jag vägrade älska mina systerdöttrar eller mina kusiners barn. Jag vägrade röra dem eller hålla dem eller leka med dem, och i min andliga fasta sparade jag all min kärlek för det efterlängtade. Sedan gick det som det gick. Jag träffade en man som jag råkade få ett barn med, och jag var plötsligt oförmögen att älska.
Man lade in mig strax efter förlossningen, någon form av depression, och sedan snurrade snurran snabbare, slungade sina egna bitar över golvet.
Under en stor del av Lauras tidigaste år var jag intagen, men under de långa, friska perioderna fick jag komma tillbaka igen, och då blev allting för några ögonblick precis som jag alltid hade önskat att det skulle vara. Sedan en spricka och mannen försvann, men jag träffade Georg i stället. Och sedan fick jag Anna. Jag grep tag om livet med båda händerna, försökte hålla huvudet över ytan, åkte in och ut på anstalten, sedan ett sista återfall när Anna var fem, och sedan verkade luften plötsligt tunn och lätt att andas. Man hade fått fram en ny medicin, ett underpiller som hjälpte mot allt. Jag fick komma hem. Och när vi flyttade till Framtiden tog jag mina mediciner minutiöst.
Det var som om ett under hade inträffat. I den nya miljön visste man inte att jag var sjuk, och jag var för första gången på mycket länge bara en person bland andra personer. Och sedan gick allting fel. Det att Georg försvann genom ett kryphål jag hade hjälpt honom att bereda var ödets ironiska vändning. När jag såg allting klart, kände rena känslor, kom slagen. Anna försvann i den blankpolerade bilen och jag hade inget val. Läkarna som hade betalats till tystnad, till att vända bort sitt ansikte, var nu i Georgs händer, och han var fullt beredd på att förklara mig otillräknelig. Inte lämplig. Så jag sade inget. Grät. Hälsade Anna när hon kom för att hälsa på mig över sparsamma veckoslut som blev allt färre, och till slut var jag bara ett bortglömt hörn i deras liv där det fortsatte utanför den fatalistiska Framtiden med sina mjuka karamellfärger och tröstlösa granskogsbelastning.
Georg kommer på besök en gång i veckan. Som en brandvakt kommer han på sina höga styltor genom korridoren och ropar ut att klockan är sex och allting ännu är väl. Sedan sitter han där vid sängen i narrens grå kostym och ser på mig med ett ansikte som jag en gång strök över med fingrarna och som nu har blivit fårat av, saknad, ser jag. Han sitter intill mig och griper tag i min hand, kysser den inte men håller den en stund, och hans tryckning är så uppriktig och varm att jag får svårt att andas. Han säger inte mycket, men medan mörkret lägger sig över hans axlar, mjukt som ett duntäcke och lika bedrägligt lätt i all sin tyngd, för han en sorts monolog med sig själv som till största delen går ut på att dela skuldbördan så lika att den tynger en axel per man.
Den första gången han kom för att se på mig var hans reaktion ganska lik Lauras. Inte hade någondera av dem kunna förutspå hur det skulle kännas när deras hetaste önskan slutligen uppfylldes, skulden över att de hade önskat, vidskepligheten i tanken på orsaken.
Ni måste vara väldigt viktiga, tänkte jag då, om ni tror att Gud skulle ändra på sin plan för mig bara för att bestraffa er.
Men den där första gången steg han in i rummet och stannade sedan, med båda fötterna intill varandra som en duktig soldat, och sedan sjönk hans axlar neråt. Hans händer darrade och hans knän gav vika intill min säng där han sjönk ner på besöksstolen och täckte ansiktet med händerna. När han så småningom lugnade sig och talade var rösten låg och rostig. Den skar genom mig som när man drar ut en gammal spik ur väggen.
»Så här ligger du nu», sade han. »Efter alla dessa år. Inte hade jag någonsin tänkt mig att det skulle sluta på det här sättet.»
Men det var inte slut. Inte på länge. Det var bara början på det allra sista påfrestande kapitlet av mitt liv i hans, och jag såg hur han magrade, hur han föll samman, hur han krossades under tyngden av min orörliga tystnad, och någonstans inom mig fanns det en smal känsla av tillfredställelse lika lysande som en strimma solsken i ett mörkt rum.
Onsdagarna är Georgs dagar. Då kommer hans envetet klapprande skor genom korridoren, alltid punktligt. Han tar sitt glänsande silverskal direkt från arbetet, ibland har han stannat vid drive in-luckan och ätit i bilen, och då bär han med sig en doft av grillfett och salladsdressing, min mage knyter sig ofrivilligt och jag hälsar honom med en tyst blick. Han sätter sig och tuggar, kanske de sista bitarna av en kompakt köttfärsbiff, och sedan kommer den där tysta stunden då han egentligen inte vet vad han ska säga och jag inte gör något för att hjälpa honom att fylla i alla de blinda luckorna. Han lutar sig fram på knäna och harklar sig.
»Hur mås det i dag då», frågar han.
En fråga som till en gammal tant, och det är väl vad jag har blivit, Gud, oförmögen att sköta mig själv, numera ett ständigt läckage från kateter till påse. Jag bevärdigar honom inte med ett svar, stirrar bara ut ur kroppen som ligger runt mig som ett skal och som ibland tynger mig. Mitt vilda hjärta slår mot honom och ger upphov till gröna dansande streck på skärmen. Det är allt jag är reducerad till för honom, det där retsamt tickande, nya, starka hjärtat som han köpte mig och som nu inte alls vill sluta slå. Han sneglar mot monitorn, som om han hade känt mina tankar, och sedan ser han på mig igen.
»Det där är inte ett människovärdigt liv, det vet du väl», säger han sedan, och jag vänder bort blicken.
Han gnuggar händerna och ansiktet drar ihop sig för att förbereda den där bristande rösten som han har talat med på senaste tid, den som han aldrig tidigare lyckades prestera, och hans handflator glider mot varandra med ett papperstorrt ljud. Jag brukade massera dessa händer med aloe, och mina händer brukade massera honom med eteriska oljor. Dessa händer lämnade mig och vill lämna mig ännu en gång, slutgiltigt, men jag håller fast honom med en grön, hoppande linje.
»Jag flyttade tillbaka till Framtiden. In till vårt gamla hus, minns du? Det är inte samma sak längre nu när det är tomt. Ingen finns längre kvar och det går en konstig vind mellan husen. Frannys man, Heikki, är borta nu. Han dränkte sig i den där förbannade lilla pölen som du ville skrinna på, full så klart, och hon har gått och förfallit. Hennes ljusa hår har fått en femton centimeters utväxt och hon ser ut som om hon skulle … ja, smulas sönder. Det är trycket. Trycket av världen som hänger över henne och sen det där vinddraget från de där frusna åkrarna. Det var vår i luften i dag, för första gången. Hur länge har du legat här? Man pratar redan om permanenta liggsår. Hur länge ska man få ligga innan man har legat tillräckligt? Snön har börjat smälta på sydsidan och jag tänker mig att gräsmattan snart börjar synas», säger Georg.
Han suckar, en darrande suck och han låter snorig. Men snyt dig då, du som ännu kan snyta dig. Han sitter intill mig som man sitter intill en gravsten, och jag förväntar mig nästan att han ska sträcka ut handen och klappa mig.
»Alla dessa rum. Vad tänkte vi på egentligen, med alla dessa rum … » säger han, och låter meningen tona ut i intet.
»Barn, Georg. Vi tänkte på barn», säger jag, men han verkar inte höra mig.
Han reagerar inte, sitter bara där och ser på mig med sina dunkelt glimmande ögon, och jag minns hur snabbt och effektivt han ryckte sig ifrån mig. Som att få ett ben avhugget, eller en hals.
»De är tomma nu. Ibland sitter jag där och försöker förstå, inse, acceptera, att jag en gång hade en fru, ett barn, två barn, och att jag inte har något längre. Jag är en ensam man i femtioårsåldern som har förlorat allting. Varför? Franny känner likadant, hon … Vi brukar … Ja, hon säger alltid att hon borde ha skaffat barn men att det aldrig bara blev av eftersom de hela tiden sköt upp det, och till vilken nytta, frågar hon sig nu när hon sitter där på en åker i en stor villa med inget annat än tystnaden runt omkring sig. Till vilken nytta? Jag har inte åstadkommit något, ingen kontinuitet.»
Han tystnar igen, mitt i en mening, och jag vill sätta mig upp och sträcka ut handen och slå honom. Ett har han åstadkommit, tänker jag, ett lyckades han ge mig och ett tog han ifrån mig. Anna. Hennes namn är en cirkel vi har fångats i och trampar runt, runt.
Dagen då jag fick budet om Annas död var det höst. En sådan där vacker höstdag då vädret ännu är underbart, varmt, och man kan sitta på huk i skogen i timmar och bara fylla händerna med lingonens röda. Hon dog i en skog. Meningslöst. Och det var då jag började inse det slumpartat fragmenterade i allting. Mitt nya hjärta gjorde en vansinnig volt, det högg till då jag fick höra att man hade hittat Anna, hur man hade hittat henne, och det alldeles nya raseriet grep tag i mig.
»Inte heller du Anna, kunde flyga» bankade mitt hjärta, och sedan föll jag omkull i hallen, och såg.
Anna och grannflickan, hand i hand, nävarna fulla av illröda bär. Började det redan då? Jag minns hur vi körde dem till akuten och hur de magpumpades på sjukhuset. Hur de låg sida vid sida i sjukhussängarna och höll varandra i handen. Ida, hette hon. Jag mindes henne som i en klar ljusstråle som målade hennes hår silvervitt. Anna och Ida, sammanlänkade genom blod i sjukhussängarna, och jag såg Annas ansikte framför mig, hennes bleka uppvaknande och hostan då hon upptäckte slangen som gick genom halsen ner i magen.
Sedan, efter den dagen, kom minnesbilderna som inte var mina med jämna mellanrum. En ung flicka med mörkt, långt hår. Hon aktar sig för renarnas horn. Det gäller att vara speciellt varsam om ögonen. Hon har ett ärr alldeles under det vänstra, på kindbenet nära ögonvrån. Jag känner snön som de pressade mot hennes hud. Om natten vargarna. Det finns en skräck där som är ingrodd, ord på ett annat språk för att hålla djuren borta. Mörkret om natten är som en säck när det väl kommer. Sväljer allt. Låter ingen krypa ut. Jaakko-kulta. En längtan som är så stark att den blir en vila, ett täcke och en dyna. Sedan är han borta och hoppet kan explodera ut ur kroppen och få sin början.
Det var då allting så småningom gick mot sitt slut. Fragmenten av främmande tankar och vansinniga känslor. En flickas pulserande i min kropp. Men Anna fortsatte att vara borta.
Han sitter vid min säng och han har goda nyheter.
»Jag har goda nyheter», säger han.
Men.
Den jag vill att ska komma, bara skiter i att uppenbara sig.
Han förlorade Anna. Han sitter vid min säng och det hela går ut på att han förlorade Anna. Det hela går ut på hur han tog henne med sig i sitt blanka fröskal och förpuppade hennes mörker tills inget längre kunde krypa ut, och när det äntligen var gjort så fladdrade hon bort, föll med Ida ner från balkongen och flydde. Emelie kom i dag, hon har förföljt mig sedan hösten. Fragment av en kvinna långt tillbaka i tiden. Ett helt liv av poesi svept runt mumierna i ett främmande land och hoppusslat av vetenskapsmän. Jaakko-kulta, nu åker jag till staden, väntar du? Ett ungt liv, oförmöget att acceptera förlusten. Om inte Sapfo längre finns, vad är då meningen med resten av litteraturen? Georg, det skulle jag aldrig säga högt.
»Verkligt goda nyheter. Men samtidigt … » suckar han.
Och tyngden av hans hopsjunkna axlar gör mig trött. Om hon verkligen störtade sig i havet och hennes ord spreds med vinden, vad har något då för betydelse längre? Så kan man också se på saken. Om man verkligen vill förinta sig själv, är det en orsak lika god som någon som helst annan. Anna. Ett namn i kärlek och i bortglömdhet. Vad var det du ville säga mig, älskling?
»Jag har pratat med läkarna. De sade att något märkligt har hänt. Minns du ditt nya hjärta?»
Ack, ja, mitt hjärta. Som slår mig.
»De senaste undersökningarna av ditt allmänna välbefinnande har visat att ditt hjärta har slitit ut sig, på en otroligt kort tid dessutom, och att din kropp har börjat stöta det ifrån sig. Det betyder att du snart kommer att vara utan hjärta och då kommer vi att stänga av apparaterna. Du får vila. Äntligen får du vila», säger Georg, och griper tag i min hand.
Ja, äntligen får du vila, tänker jag.
»Vi kommer att ordna en sorts minnesceremoni där de närmaste anhöriga kommer att vara närvarande, och sedan kommer vi att stänga av allting. Det är över nu, förbi.»
Så trevligt.
Då Georg har gått ligger jag och lyssnar på mitt hjärta som viskar till mig att det är dags för det att lämna mig. Sakta gräver det sig utåt och gör ont hela vägen.
På alla hjärtans dag kommer de, högtidsklädda till mitt rum och radar upp sig vid min sängkant. Jag ler och tar emot dem med en förströdd vinkning, men orkar inte lyfta handen så jag nöjer mig med att ge dem en blick. De bär svarta kläder, förmodligen samma kläder som de kommer att klä sig i på begravningen, om de inte bara bestämmer sig för att lämpa mig på soptippen i stället. Få det undanstökat, problemavfall som jag är. De står där, på rad, Laura och Georg, undrar när det var de senast befann sig i samma rum så välvilligt inställda till varandra, och sedan skötarna som har varit närmast ansvariga för att rulla mig undan för och över rena lakan, byta katetern, torka mina liggsår och tvätta mitt skrumpnade kön. Grannsängens fru har fått maka på sig dagen till ära, inte ligga någon till last där hon fumlar framför sig och mumlar obegripligheter. På natten vänder hon sitt ansikte mot mig och skänker mig frid med sina stora, orörliga ögon där det svarta i pupillen har vuxit och brett ut sig som en bläckblomma. Hon skrämmer mig men det bekommer henne inte. Hon är som hon är. Ett fragment bland många andra. Ibland hör jag lösryckta meningar ur de anhörigas diskussioner.
»Man säger … senil!»
»Nej … klar … knoppen.»
»Inte … måste få vila.»
»För sent nu.»
»Inte alls … dansade på borden.»
»… för mycket äggtoddy… »
»Kan det … allvarligt … sagt något?»
»Se nu på henne! Du … mena … frisk?»
»…för helvete! Ansvaret … hon … ful i mun!… sade fitta … postkontoret, av alla platser.»
»Bättre för henne … vila … Gud … pappa.»
De tror att jag inte hör dem men de ser på mig med sprittande, rädda, rödgråtna ögon. Den unga kvinnan skakar på huvudet och mannen står bara tyst och sammanbiten. I dag är de inte där och jag saknar dem. Ingen har tänkt på att bjuda in dem. Så länge som jag har kunnat betrakta dem så känns de mig närmare än mina egna anhöriga. Ja, närmare än skötarna i alla fall. De rör sig rastlöst och Georg harklar sig. Han har en liten lapp i handen och ser ut som om han skulle vara beredd att hålla tal. Och helt fel har jag inte. Han harklar sig alltså och sedan öppnar han munnen på det där smaskande nervösa viset, men blir avbruten av stegen i korridoren.
De kommer skyndande, närmar sig, och sedan väller han in i rummet i sin brunlackade läderjacka och det sömniga håret i mjuka vågor. Jag ligger som förstenad, mitt hjärta alldeles avgnagt nu, inte länge kvar, går på maskinkraft för det mesta, och känner inget annat än svettfläckarna under armarna och mitt stubbiga hår som Laura har klippt av ända till svålen dagen till ära. Han stannar i dörröppningen, oförberedd på den effekt som återseendet har, och vänder sig sedan bort med handen för munnen. När han något senare vänder sig tillbaka har han två glänsande solar i ögonen och jag känner hur den varma rodnaden sprider sig över mitt bröst. Hur mjukt hans hår ligger i lata lockar, hur varmt halsduken smyger sig om halsen i den ännu kalla våren. Hur älskligt hans glesnande ögonfransar ännu böjer sig i en vacker kurva mot ögonbrynet, och hur jag har saknat honom. Mera än huset, till och med. Mera än huset och äppelträden. En gudars like tycks mig den mannen vara, viskar resterna av mitt hjärta trött och jag försöker le, men är alltför svag.
Det är förstås Laura som har bjudit in honom, och nu känner jag skammen så tydligt när allting faller på plats. Hon har inbjudit honom som man inbjuder sina fiender till en exekutionspatrull, för att de ska få en sista glimt av offrets yttersta förnedring innan bödeln vrider på strömmen. Jag vänder blicken mot Laura men hon ser mig inte. I stället fixerar hon blicken vid honom, vid de mjuka fjunen i hans nacke när han kommer fram till mig och böjer sig ner intill sängen, intill dynan och kommer mig mycket nära. Sedan viskar han, och vad han viskar tar jag med mig som en glänsande gåva till slutet av solnedgången, där mörkret tar över och suddar ut gränsen mellan skugga och ljus.
