SMAKPROV
Under fliken extramatrial kan du läsa ett utdrag ur boken.
Vi har lärt känna Anna-Lena Laurén som kunnig och engagerad Rysslandskorrespondent - en kunskap och ett engagemang som hon omsatt i bokform med givet resultat: hela Finland och halva Sverige vet idag varför de där ryssarna inte är riktigt kloka.
Anna-Lena Laurén är också känd för att skriva på ett personligt, underhållande sätt. I sin nya bok beskriver hon sitt liv i Moskva, inte bara som utrikeskorrespondent utan också som ung singelkvinna med ett bra jobb, många vänner men likväl en ensamhet som inte går att fylla. De flesta människor vill ha någon att dela sitt liv med, samtidigt som singelhushållen ökar i dagens samhälle. Anna-Lena Laurén älskar visserligen sitt singelliv, ändå vill hon ha förändring. Och det är inte alltid lätt.
I den nya boken får vi igen lära oss mycket om Ryssland - när livet lägger krokben för en kvinna i Moskva bättrar hon på mascaran och fortsätter gatan fram - men också om Anna-Lena själv och hennes livsfilosofi. Öppenhjärtigt och modigt berättar hon om sin singeltillvaro, människorna hon träffar, det sociala livet i en pulserande storstad, förhållandet till sina föräldrar och släktingar hemma i Finland som hon älskar. Här finns dejter och manliga vänner, beskrivna med humor och värme. Romans, passion, kärlek - ett spel där varje drag och motdrag kräver tajming och känslighet.
Sedan jag kom till Moskva är en bok om en ung kvinna som söker sin väg, som blir besviken ibland men aldrig förlorar sin livsglädje, framåtanda och sitt utpräglade sinne för humor.
Anna-Lena Laurén är född i Pargas år 1976. Hon har arbetat på Hufvudstadsbladet som politisk reporter och Svenska Dagbladet som Helsingforskorrespondent. Hon gjorde sig snabbt känd i Svenskfinland som stilsäker kolumnist och en reporter med ett personligt anslag och stort engagemang i sina texter. Det var en av de huvudsakliga...
Läs mer
Jag förstod egentligen aldrig varför jag måste flytta till Moskva.
Rättare sagt: jag trodde att jag förstod det. Jag trodde att det var för att jag ville bli utrikeskorrespondent.
Jag tänkte aldrig att staden skulle ge mig allt. Den skulle ge mig allt och ta ifrån mig allt, den skulle omfamna mig och släpa mig i smutsen, den skulle bulta mig gul och blå, den skulle skälla ut mig och förolämpa mig och härda mig och få mig att gå ned fem kilogram och börja använda Chanel läppstift och jackor med kaninpälskrage och korta kjolar och läderstövletter och njuta av känslan att gå gatan fram med svängande höfter i höga klackar som smäller mot trottoaren. Tänk att jag skulle hinna fylla trettio innan jag upptäckte hur underbar en sådan sak kan vara.
Den skulle få mina allra sämsta känslor att väckas till liv. Skadeglädje, illvilja, hat. Den skulle få mig att upptäcka nya sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Fåfänga, sinnlighet, oförställd lycka över att helt oplanerat bli insläppt på en privatfest och dricka gratis Moët & Chandon. Den giftiga tillfredsställelsen i att svepa förbi femtio personer som köar till samma nattklubb dit man själv aldrig skulle bli insläppt om man inte råkade vara i sällskap med rätt person.
Men också insikten att trots att låga tarvliga känslor är en del av människan så behöver man inte låta dem styra sitt liv på samma sätt som många Moskvabor gör. Jag har ofta undrat vad det beror på att människans allra ädlaste och samtidigt allra lägsta känslor så ofta får fritt spelrum just i Ryssland. Det har gjort mig ödmjuk inför allt det osjälviska och vackra en enda människa kan bära inom sig, men också på min vakt inför frestelsen som så många Moskvabor faller för: att tro på glittret, diamanterna, prakten. För människor som gör det blir ängsliga, giriga och i grund och botten väldigt olyckliga.
Den skulle tvinga mig att utveckla mina sociala sidor. Läsa människor. Förstå hur de ska tas. Registrera signaler. Tvingas ge upp vissa krav på umgänge människor emellan, till exempel att män och kvinnor ska behandla varandra som om de vore jämlikar. Inse vissa saker som min mamma har sagt till mig sedan jag var liten: du kan inte ändra på andra människor.
Det värsta Moskva har gjort mig är att kittla min fåfänga och vässa mina armbågar så att jag nu för tiden går fram som en bulldozer. Det bästa Moskva har gjort mig är att jag har tvingats bredda mitt register som tänkande, kännande människa. Innan jag flyttade hit ansåg jag att jag inte hade någon större skyldighet att anpassa mig till andra människor och deras syn på livet. Jag brydde mig inte om att försöka förstå andra, jag var mera intresserad av att andra skulle förstå mig.
I Ryssland har jag lärt mig att både lyssna och se. Man är nämligen tvungen till det när man kommer som främling till världens största land där ingen bryr sig om att ta hänsyn till utlänningar som inte kan språket perfekt och ingenting begriper av det ryska samhällets koder. Det första året blir man överkörd varenda dag och är dessutom dum nog att ta det personligt.
Sedan börjar man lyssna. Lyssna och iaktta.
