SMAKPROV
Nu kan du läsa ett längre smakprov ur boken. Klicka på fliken Extramaterial längst ner på sidan.
Hon lutade sig fram och försökte se ner på gatan. Först verkade den tom. Men så rörde sig någonting längst till höger. Någonting slank runt hörnet och försvann utom synhåll innan hon hann se vad det var. Någonting mörkt och långt som rörde sig snabbare än det var möjligt för en människa att göra.
Hennes hjärta skenade iväg och hon slängde sig platt mot skrivbordet och hasade sedan från det och ner på golvet. Allt i henne skrek "fara!" och hon ville bara fly, långt bort.
Fast hon inbillade sig bara. Det var det Tuula och mamma och pappa alltid sa. Alva drog ett darrigt andetag och försökte lugna sig med deras ord. Hon inbillade sig bara alla de där farorna hon väntade sig få se bakom varje hörn. De fanns inte på riktigt. Hon måste sluta ge efter för sitt tvångsmässiga behov av att alltid vara på sin vakt. Då skulle också rädslan försvinna.
Men den här gången hade hon verkligen sett någonting.
I staden Helsingfors är allt som vanligt. Alva och Joel går i samma klass i högstadiet - Alva hör till de starka, smarta tonårsflickor som inte ens vill passa in, Joel sysslar med parkour och drömmer om henne. Men då Alva träffar Nide, en läderklädd bad boy som hon känner sig oemotståndligt dragen till, avslöjas en helt ny värld med andra lagar, under de gatstenar som vi en gång beträtt, där vi en gång gått: Underfors.
Maria Turtschaninoffs ungdomsroman har allt: spänning, tonårsångest, erotik, besvikelser och sorg. Vem är jag och varifrån kommer jag? Vilken värld tillhör jag? Och varför är jag så vanvettigt attraherad av en viss person? Realistiska tonårsskildringar - just här, just nu - möter det övernaturliga.
Jag har skrivit sagor sedan jag var fem år gammal. De litterära mästerverk som sparats för eftervärlden bär de suggestivt klingande namnen Den modiga påjken och trålen och Prinsesan silvärklinga och den elaka heksan påre.
Än i denna dag har jag stora svårigheter i att hålla mig till Vår Verkliga Värld...
Joel tittade på klockan. Kvart före åtta. Han var här pinsamt tidigt. Men han kunde inte vara sen. Fick inte göra ett dåligt intryck. Han valde ett litet bord nära fönstret och satte sig så att han hade uppsikt över dörren. Han tänkte inte köpa något förrän hon kom så att han kunde bjuda henne samtidigt, sådär lite nonchalant.
Han sträckte ut benen och försökte föreställa sig hur han såg ut. Jeansen var nya och han hade en ren t-skjorta som hans pappa köpt en gång när Joel kom till deras lördagsträff iklädd en av Jennis gamla rosa t-skjortor som dessutom var lite urringad. Den här var militärgrön med ”Old Wood” tryckt i svart över bröstet. Jackan var svart och inte helt ny, men i alla fall inte rosa. Plötsligt betydde det något.
Det var ännu ljust ute men solen orkade inte längre leta sig ner på gatorna. Det var mycket folk i rörelse, klädda i ljusa färger som fjärilar som vaknat efter en lång vinter. Joel kände sig också som någon som vaknat efter en lång sömn.
Genom det lätt smutsiga fönstret fick han syn på det där rosa hårburret. Han satte sig käpprak i stolen. Hon hade inte sett honom, det var väl för mörkt inne på caféet, och hon stod på andra sidan gatan och väntade på ett uppehåll mellan bilarna så att hon skulle kunna slinka över.
Hon hade tyllkjolen på sig igen, och ett par svart- och lilarandiga strumpbyxor. Hon tryckte den gröna axelväskan mot höften med ena armen och stod och vägde på fötterna på ett sätt han sett henne göra förut, hon rullade upp på tå och ned på hälen igen, om och om igen.
Han nästan önskade att det aldrig skulle bli ett uppehåll mellan bilarna. Att han kunde få sitta här och titta på henne, ostörd, med vetskapen om att hon var på väg till honom som en varm klump i bröstet.
Fast bara nästan.
En grön Volvo körde förbi och efter den blev det en lucka mellan bilarna. Alva tog sats -
och en lång ung man i svart läderkappa lade handen på hennes axel. Alva tappade nästan balansen och Joel reste sig hastigt för att se bättre. Han tyckte inte om mannens utseende. Han var överdrivet macho i den där kappan och de där stövlarna. Vad hade han med Alva att göra?
Alva vände ansiktet mot honom och log ett snett leende. Joel var inte säker, men det verkade som om hon rodnade. Fast det var väl inte möjligt. Machot böjde sig ner över henne och talade en lång stund. Alvas ansikte blev allvarligt, sedan fundersamt. Hon drog in ena sidan av underläppen och gnagade tveksamt på den. Machot lät handen ligga kvar på hennes axel hela tiden. Hon svarade något och gjorde en svag gest med handen. Han ruskade på huvudet. Försiktigt men bestämt började han fösa henne längs trottoaren, fortfarande med handen på hennes axel. Hon lät sig fösas.
Inte en enda gång hade hon kastat en blick mot caféet.
Joel stod osäker kvar. Alva verkade känna den där typen, och han hade tydligen något viktigt ärende. Kanske skulle hon komma tillbaka om en liten stund.
När en ny kunde öppnade dörren in till caféet så att den lilla klockan pinglade bestämde han sig hastigt och slank ut på gatan.
De var redan framme vid Snellmansgatans hörn och försvann bakom det i samma stund som han klev ut och han fick skynda sig för att inte tappa dem ur sikte. Småspringande kryssade han mellan fotgängarna på trottoaren. Det var redan lite kyligt och han drog upp vindjackans dragked innan han vek om hörnet.
De var en bit upp i backen och han saktade in på stegen och drog huvan över huvudet för att inte Alva skulle känna igen honom om hon kastade en blick bakåt. Hon var alltid så vaksam. Men nu verkade hon varken se åt höger eller vänster utan höll blicken på mannens ansikte. Han hade i alla fall släppt taget om hennes axel, men de gick lite onödigt nära varandra.
Joel försökte släntra fram så obekymrat och långsamt han bara kunde utan att tappa dem ur sikte. Alva lade hastigt en hand på machots arm och drog sedan lika hastigt bort den igen. Den där typen var minst aderton år. Om det var äldre killar i tajta jeans och med piercingar Alva gillade hade han själv ingen chans.
De svängde in på Brobergsterrassen och Joel följde efter. Här inne på Kronohagens smågator fanns det inte längre några fotgängare och det började skymma. Det var svårare att följa dem utan att bli upptäckt och han valde att ställa sig i en djup dörrnisch för att förvirra machot ifall han anade att de var förföljda. Joel var tvungen att stå tryckt mot den brunmålade dörren så att han inte kunde se dem för att inte själv bli sedd, men han kunde höra stövlarna klappra mot trottoaren. Alva gick ljudlöst, som vanligt.
När stegen blev avlägsna steg han fram och började jogga längs Brobergsterrassen. Men han hade glömt hur gatan såg ut: i slutet kunde man antingen gå ner för ett par trappor eller svänga av till vänster. Joel svor för sig själv.
Trapporna ledde ner till Gengatan. Och Gengatan kunde de ha svängt in på redan tidigare, om det var dit de var på väg. Han chansade och svängde till vänster. Och där framme såg han dem: Machot hjälpte Alva över ett lågt räcke till höger om ett stort tegelhus ett par hundra meter längre fram, och svingade sig sedan elegant över så att läderkappan fladdrade.
Fladdrade och avslöjade något där under. Något långt och smalt. Prytt med en stor luden tofs.
Joels hjärta stannade för en stund fast hans fötter fortsatte att föra honom framåt. Han måste ha sett fel. Killen kunde ju för fan inte ha - alltså, det måste ju ha varit något i fodret eller så.
