Nu har bokcirkeln för Camera Obscura varit igång i snart två veckor, så jag tänkte det var dags att sammanfatta vad vi kommit fram till hittills samt slänga in några vedklabbar i elden som förhoppningsvis kan liva upp diskussionerna igen. För visst har ni mer att säga om dessa fantastiska, mångbottnade noveller? :)

Diskussionen inleddes med att Mikka P, efter att ha konstaterat att Johanna Holmström är ett av det svenskspråkiga Finlands största litterära löften, slog fast att novellformen passar Camera Obscura utmärkt och att romanformen måhända skulle få berättelserna att sega till sig. "Att novellerna sedan synnerligen intelligent länkas in i varandra är en annan sak, och att hjärtslagen synkroniserar ända till det bittra slutet rent genialiskt", avslutade Mikka sitt första inlägg.

Vi var alla ganska överens om att det är berättelsernas olikhet i form och tilltal - stilbrotten - som gör Camera Obscura till en novellsamling fastän karaktärer och teman, närmast romanlikt, återkommer i berättelse efter berättelse. "Skulle det vara en roman så kanske den skulle få kritiken att den är för fragmetarisk och inte tillräckligt sammanhållen, att den saknar ramberättelse och handling och att den är ojämn till stilen", sade Anneli.

Angående favoriter så var "Dockmakarens barn" en titel som återkom flera gånger, och efter att jag frågat avslöjade författarinnan själv att hon är väldigt svag för den. Hennes absoluta favorit är dock "Sapfos fragment" eftersom hon tycker om att utforska boningsorten Framtiden. (Är det bara jag, eller finns det inte något vagt fagerholmskt över det namnet?)

Henrik S undrade om inte novellsamlingen skulle fungera lika bra utan alla psykiska problem som han upplevde att personerna led av. Själv hade jag inte riktigt tänkt i de banorna utan ser deras problem (Ida och Annas mamma undantagna) som allmänmänskliga snarare än patologiska - även om Johanna nog hade en poäng då hon påpekade att om Anna led av någon slags psykisk sjukdom var det depression.

Vi har även diskuterat "Blåsippsbacken" och dess förankring i verkligheten, närmare bestämt Helsingfors annektering av Sibbos västra del. Den biten av diskussionen gick dock den här stockholmaren över huvudet, liksom den finska dialog i "Studentskan" som Johanna var snäll och återberättade för mig. På sistone har jag läst väldigt mycket finlandssvensk litteratur och funderat en hel del kring relationerna mellan svenskar och finlandssvenskar; om det ojämlika i att finlandssvenskar - hoppa gärna in och rätta mig här! - har bra koll på svensk historia och kultur medan vi svenskar är pinsamt obevandrade i såväl finsk som finlandssvensk kultur- och nutidshistoria. För mig är detta en av de allra bästa delarna av samarbetet mellan Bokhora och Söderströms - att jag förhoppningsvis kan bättra mig och lära mig mer om Finland och den finlandssvenska kulturen.

Nu lämnar jag återigen ordet till er, kära läsare. Vilka tankar, reflektioner och känslor utlöstes när ni läste novellerna?

Några små trevare som ni, precis som tidigare, kan välja att ignorera eller ta fasta på:

* Om Camera Obscura har en huvudnovell, vilken skulle det i så fall vara och varför?
* Vilken karaktär tycker ni är mest sympatisk/osympatisk? Motivera gärna!
* Vilka teman har ni upptäckt i berättelserna? Finns det något som går igen överallt?
* "Jämfört med dem alla andra så är väl Ida rätt sund. Hon vet i alla fall vad hon vill." Håller ni med?