En ung kvinna hoppar ut från balkongen, bort från vår värld, men lämnar kvar ekon av sig själv hos människor i hennes närhet. Så kan man, på sätt och vis, sammanfatta ramberättelsen i Johanna Holmströms nya novellsamling Camera Obscura. Och ändå inte. Kanske är inte huvudpoängen i de sju texterna Ida Rosendal, student/aktivist med en minst sagt unik syn på hur klimatkrisen bör lösas? Kanske är det detta att berättelser - människors berättelser - hakar i varandra, ekar, skapar avtryck? Hur en människa aldrig riktigt dör så länge de som bryr sig om henne finns kvar. Ringar på vattnet som förökar sig, människoöden som kryper så nära varandra att de nästan - men bara nästan - vidrör varandra. Short Cuts-esque? Nja, min första tanke är att Camera Obscura lika gärna skulle kunna ha undertiteln "Roman". Lite senare är jag långtifrån lika säker. Jag lägger ifrån mig Camera Obscura med många frågetecken i huvudet, men en sak vet jag alldeles säkert: jag är oerhört berörd av det jag läst. Det är ungefär så långt ifrån feelgood man kan komma, men språket, alla dessa meningar jag inte kan låta bli att läsa om, den suggestiva, närmast hypnotiska stämningen och det vemod och engagemang som lyser igenom texten gör Camera Obscura till ett läsmåste – särskilt om man som jag vurmar för det mörka och dubbelbottnade.


Frågetecken, skumrask, perspektivglidningar, något otäckt som lurar i hörnen... Jag ska inte orda alltför mycket om möjliga läsningar - det är väl bland annat det som vår läsecirkel är till för? - men tänker i alla fall konstatera att det rör sig om berättelser med många bottnar. En ypperlig läscirkelbok, med andra ord. Min tanke är att vi börjar i våra personliga upplevelser, i det lite bredare perspektivet där hela novellsamlingen ryms, och sedan kan gå in och diskutera de enskilda novellerna. Men! Jag tänker INTE vara den auktoritära lärarinnetypen med stålbågade glasögon och rödpenna; the sky's the limit, allt är rätt, inga tolkningar för långsökta/knäppa. Vi kan vara rödvinspretto och distanserade, distanslösa och hänfört fangirliga, allt på en gång. Läsning är ju något subjektivt, och jag vill att våra unika läsupplevelser ska vara utgångspunkten för våra diskussioner. Jag har deltagit i många bokdiskussioner sedan jag började skriva för Bokhora.se, och en sak som slår mig igen och igen är hur enkla frågor som "gillade du det här? Varför/varför inte?" genererar otroligt många intressanta - och specifika! - frågeställningar.

Här har ni några frågor ni kan börja fundera på:

    * På vilket/vilka sätt är Camera Obscura en novellsamling?
    * På vilket/vilka sätt kan man även hävda att det rör sig om en roman?
    * Vilken av novellerna tyckte du bäst om? Varför?
    * Vilken roll spelar naturen i dessa berättelser?
    * Hur skulle du beskriva Ida?


OBS! Det här är bara förslag på ändar att börja i. Om du känner för att diskutera något helt annat går det förstås jättebra.

Nog från mig för tillfället. Nu är det er tur! Jag ser fram emot roliga och givande samtal september igenom. (För övrigt är det väl september när "Vargens år" börjar? Lämpligt... eller otäckt? Bestäm själva!)

Helena Dahlgren
Bokhora.se