mystikern Rumi när jag var i Istanbul i oktober, tillsammans med ett trettiotal
finlandssvenska författarkolleger. Museet var stängt för renovering. Men
souvenirshoppen var öppen, så bildverk, kylskåpsmagneter och dervischstatyer
fick bli ett minne av det vi gick miste om.
Bland annat köpte jag en
packe kort, med vackert illustrerade Rumi-citat, i en dekorerad plåtask. Ett av
visdomsorden lyder: ”A bookless house is like a body without a soul”. Jag har
stött på det förr, i olika versioner, också utan hänvisning till Rumi. Är det
faktiskt så – är ett hus där det inte finns några böcker som en kropp utan
själ?
Nja, som bekant finns det gott om själlösa böcker. Och läsning är
ingen garanti för egenskaper som visdom, empati och förståelse, men det är
förstås inte heller frånvaron av läsning. Dock, om man driver saken till sin
spets: vilket av dessa båda påståenden känns mera trovärdigt? A. Jag läser och
lär mig mera. B. Jag läser inte och lär mig mera.
I en kolumn i
Vasabladet, det var för några månader sedan, konstaterade en skribent att det
var skönt att inte ha en massa onödiga och dammsamlande böcker i hemmet. Visst,
varför behålla böcker när man lika väl kan låna dem på bibliotek eller köpa och
läsa dem och sedan ge bort dem eller föra dem till antikvariat? Det väsentliga
är väl läsningen, inte ägandet?
Och ändå. Jag får erkänna att jag har
svårt med hem där det inte finns böcker. Nu tänker jag inte så mycket på miljöer
där ointresse för litteratur återspeglar ett socialt arv. Nej, jag tänker i
första hand på alla de toppmoderna hus och lägenheter där varje möbel, varje
yta, varje liten detalj är som kopierad ur en inredningstidning – och
bokhyllorna lyser med sin frånvaro.
Sådant både tråkar ut mig och
skrämmer mig: den välbeställda, självbelåtna boklösheten och allt som den
signalerar.
