till boken” låter det som om man hänvisar till en speciell bok. Men vanligen är
det någonting mer man har i tankarna – boken får representera litteraturen eller
skönlitteraturen. Denna stilistiska figur kallas för synekdoke, en del står för
helheten. Kanske man faktiskt kan ha en kärlek till boken utan att egentligen
bry sig om boken som föremål. Det är ordet man älskar, bokens själ, inte dess
kropp.
Ordet bibliofil betyder ordagrant ”bokvän”. Den termen förknippas
ofta med det fysiska objektet, till exempel när man talar om en bibliofil
upplaga. Bibliofilen är boksamlare men inte med samma besatthet som en
biblioman. I sina mest extrema former är bibliomanin ett sjukligt begär att äga
böcker.
Biblioman är jag inte, men nog bibliofil, min kärlek omfattar
såväl bokens kropp som dess själ. Därför har jag heller inte mycket till övers
för e-böcker. (Förresten, vart tog den diskussionen vägen, den om hur e-boken
skulle konkurrera ut pappersboken inom några år?) E-boken må vara ett mera
ekologiskt alternativ, men böcker ska göras av papper. Man kan inte alltid
tänka på naturens bästa.
Häromdagen köpte jag två böcker jag redan har:
Gunnar Ekelöfs En Mölna-elegi (1960) och Harry Martinsons Aniara (1956).
Ekelöf-volymen är ett ouppskuret ex. och originalupplaga. Ingen raritet men
omöjlig att motstå när man får den till hyfsat pris. Den andra boken är en
senare upplaga (tjugotredje-tjugofemte tusendet, 1958). Jösses, vilka mängder
poesi kunde sälja i på den tiden. Jag gillar verkligen det stilrena omslaget med botten i
djupblått, titeln i vinrött och författarnamnet i vitt.
Böckers
utseende, deras textur, tyngden när man håller i dem, doften. Och deras
historia. Allt detta och mer. Mer. På något sätt är det lämpligt att Lafkan,
mitt favoritantikvariat i Vasa, nästan är granne med en sexshop.
