När första världskriget bröt ut noterade Kafka som hastigt händelsen i sin dagbok och fortsatte sedan med att nämna att han hade åkt till badstranden. När den siste tsaren satt fången hos bolsjevikerna skrev han ingenting om revolutionen i sin dagbok.
Betyder det att Kafka inte tänkte på kriget och tsaren inte på revolutionen?
Naturligtvis inte, det betyder bara att vi inte nödvändigtvis skriver om det som mest sysselsätter våra tankar. Under hela den period jag bloggat har jag allra mest tänkt på min kollega Gösta, på hur obegripligt det är att han är död.
Jag skrev hans nekrolog och ingenting har varit så svårt att skriva.  Det var svårt också språkligt. Jag visste inte om jag skulle skriva ”dog” eller ”avled” och även om jag visste att jag inte skulle skriva ”rycktes ifrån oss” eller ens ”gick bort” var jag osäker på om jag skulle skriva ”plötsligt”, ”hastigt” eller ”oväntat”. Jag tyckte att jag borde ha kunnat ringa Gösta och fråga, han skulle ha vetat vad som språkligt var bäst. Jag märkte att det finns nekrologklichéer som man frestas halka in i, jag var till och med på vippen att skriva ”Teatern låg honom varmt om hjärtat” men så tyckte jag mig se Gösta le snett och insåg jag att uttrycket att något ligger någon varmt om hjärtat uttryckligen bara används om de döda. Medan jag skrev blev Gösta mer och mer död och jag ville ju tvärtom hålla honom levande.
Och så med ens mindes jag ett brev jag fick en gång från en kvinna som just begravt sin mor. För dödsannonsen hade hon hittar några rader av Harriet Löwenhjelm som hon tyckte passade perfekt, nämligen

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett raslöst sinne,
       där fordom underbara hugskott lyst.

Fast sen fick hon ju förstås så småningom veta att raderna var skrivna till minne av Löwenhjelms hund Peggy.
Jag önskar att jag hade kommit på att berätta för Gösta om den där dödsannonsen.