Ingen ska tro att vi inte diskuterar tidens frågor här på Helene Schjerbecks gata. I går talade jag med en granne som menar att svenska regeringen gett sitt tillstånd till kronprinsessans förlovning som ett sätt att äntligen distrahera folket från alla finanskrisens ledsamheter.
Efter att i Husis ha läst att det skulle vara drottningen som ställt sig mest negativ tittade jag noga på förlovningsfotot med både fästfolk och kungapar. Nog tyckte jag för min del att det var kungen som såg surast ut. Drottningen såg ut som hustrur av den gamla stammen en gång för alla har brukat se ut när deras män varit missnöjda: hennes leende var på en gång spänt och saktmodigt.
Å, jag känner igen de där leendena från min barndom.
Ordet saktmodigt, förresten - hur många unga människor finns det som idag förstår ordet?
I en språkspalt i Svenska Dagbladet för ett par år sen föreslog min goda vän Viveka Adelswärd att det gärna kunde ges en ny betydelse, nämligen "att ha modet att göra saker och ting sakta." Här i Ekenäs är folk saktmodiga. Medan man i Helsingfors tar fram sitt bankkort ren innan man ställer sig i bankomatkön gör man i Ekenäs så att man först köar och sen  först när det är en tur långsamt och metodiskt börjar gräva i fickorna.
Förr i världen blev jag irriterad, nu är jag full av beundran. Jag är också full av beundran för den dam som av allt att döma tillbringade en hel förmiddag på posten därför att en av hennes väninnor jobbar där och hon så gärna ville få prata med sina väninnor. De pratade och pratade och varje gång det kom en kund ursäktade sig den postanställda och väninnan drog sig tillbaka. När kunden gått fortsatte de.
I Ekenäs rör man sig också lugnare på gator och torg än i Helsingfors. Har ni förresten nångång funderat på att människor på gamla fotografier förefaller ha rört sig lugnare på gator och torg?
Och inte bara lugnare, utan med en helt annan närvaro och värdighet?