"Jag vill lära mig att skriva kärleksbrev som man får svar på."
Så var det en gång en kvinnlig skrivarkursdeltagare som sa när alla i tur och ordning skulle berätta varför de var där.
Det var ett bra svar. Skriver inte vi alla som överhuvudtaget skriver för att få svar och om inte för att bli älskade så åtminstone för att - ja, egentligen tycker jag att uttrycket är förfärligt men nu använder jag det ändå:  bli sedda?
Genom åren är det mest kurser i självbiografiskt skrivande jag hållit och om och om igen har jag tänkt att deltagarna - mest medelålders och äldre, mest kvinnor - har kommit dit för att skriva därför att det därhemma inte finns nån som lyssnar när de berättar.
Vad vi behöver är fler lyssnare,  läsare.
Att skriva blogg känns såtillvida mer ensamt än att skriva kolumner att man dagligen konfronteras med budskapet 0 kommentarer, 0 kommentarer, ändå tycker jag att det är roligt att skriva. Bloggandet har blivit en bekräftelse på vad jag alltid predikat för studenter: att den som skriver inte bara återger vad hon tänkt utan att tanken föds i skrivandet. Skrivandet är inte en redovisning utan en upptäcktsfärd.