"Här vill jag få möjlighet att få fram vad jag egentligen tycker och inte bli redigerad och censurerad av pressen. Jag är dyslektiker men det viktiga är att ni förstår, inte att det är perfekt skrivet."
Nej, som  åtminstone den andra meningen ger vid handen är det inte jag som har ordet här, det är Carina Höglund, mamma till den tioåriga flicka som för snart ett år sen mördades av en pedofil när hon cyklade hem från årets första fotbollsträning. Carina Höglund som bloggar som "Englas mamma" skriver om sin sorg - senaste vecka skulle Engla ha fyllt elva - men hon skriver framförallt om sitt vanmäktiga raseri mot medierna som utnyttjat henne och hennes stora förtvivlan. Alla särskrivningar och språkfel gör bara texten mer berörande: "Medier har misslyckats med kriminal journalistiken och förvandlat den till en oseriös dokusåpa."
I Englas mamma har vi en person som inte iscensätter sig, som inte smått beundrande iakttar sig själv medan hon bloggar på. Hennes undertext är inte Här Är Jag (med min kaffekopp vid fönstret/med mitt vinglas framför TVn) Hon har en mission i världen och hennes identitet kommer alltid att vara den som Englas mamma.

Annars:
"Varför ska man veta nåt om melankoli på sextonhundratalet?"
Der var den fråga Karin Johannisson - professor i idéhistoria - vid lunchbordet i går berättade att hon fått när hon var ute i ett gymnasium och pratade om sin nya bok om melankolins historia.
"Vad svarade du?" undrade jag.
"Jag sa att det var en bra fråga."
"Och sen?"
"Jag sa att vi ju idag talar så mycket om melankoli att det kan vara bra att veta hur melankolin såg ut förr, att det överhuvudtaget kan vara bra att försöka förstå hur människor förr tänkte och kände, att förstå hur de var olika oss."
Jag nickar. Jag tänker - som så ofta förr - att vi inte får bli vad Peter Luthersson kallar "nufånar", provinsiella i tiden så som byfånarna förr i världen var provinsiella i rummet. Att det är viktigt att lära unga människor att nuets horisont inte är den enda horisont som funnits.
Men jag tänker också på ett begrepp vi diskuterade på salongen senaste vecka, nämligen begreppet samhällsrelevans. Alla forskare måste, tror jag, vara samhällsrelevanta att de kan och vill besvara frågor som dendär gymnasieelevens.

Husis känns nu avlägset, irrelevant. Men förvånad är jag ju över det arroganta vis på vilket man tystar en debatt. Kanske det är naivt att vara förvånad?