Spiller kungligheter aldrig på sig? började jag igår undra när jag satt på tåget till Flemingsberg och Södertörns högskola och hade läst ut Metro. (Det är ju snabbt gjort.) Får kungligheter aldrig fläckar på sig? Frågorna förekom mig med ens så intressanta att jag började undra om här inte finns ett ämne för en essä i Tråkboken. Fläckar handlar ju egentligen om något mycket existentiellt: om förlust av kontroll, om slumpens roll i våra liv, om hur vår själviscensättning, våra roller undermineras. Alla synpunkter tas tacksamt emot.
    Sen slog det mig att jag igår lämnat ett blogg-esonemang på hälft: det handlade om unga finländska medicinare som dissekerar foster. Den egentliga poängen är nämligen inte att medicinarna tycker det är obehagligt utan om att de gärna vill se fostren som människoliv som ska behandlas med respekt, som man kanske inte ens borde närma sig utan en stunds andakt. Som mina Uppsala-medicinare påpekade finns här en viktig principiell fråga: är aborterade foster biologiskt material eller är de människor? På vissa håll i Sverige har vårdpersonal velat upprätta minneslundar  för begravning av aborterade foster men de kvinnor som sökt abort har blivit oerhört upprörda: de vill inte tänka sig att de gör sig av med en människa.
(Å andra sidan berättade en läkarvän i Helsingfors att en kvinna som ville ha abort samtidigt var mån om att få behålla ultraljudsbilden. Jag har tänkt mycket på vad hon kan tänkas ha velat med den. Hon kan ju inte ha tänkt sig att den skulle med i familjealbumet?
   På Södertörn höll jag seminarium vid Centrum för praktisk kunskap. Det är ett slags institution som ordnar kurser - och ett magisterprogram - för folk som varit ute i yrkeslivet ett tag -  poliser, sjukvårdspersonal, skådespelare, what have you - som vill stiga av ekorrhjulet ett tag och använda humaniora som ett redskap att reflektera över sin yrkesutövning. Framförallt handlar det om att lyfta fram det som kallas erfarenhetskunskap eller tyst kunskap: allt det man kan utan att vara medveten om att man kan det innan man börjar reflektera över det.Undervisningen består huvudsakligen av filosofi och historia men i egenskap av medlem av Centrums vetenskapliga råd har jag varit mån om att få med litteratur.
    På tåget hem halkade tankarna in på Husis-kulturen. I det här skedet är det faktiskt mest den fullständigt respektlösa tonen i Olkinuoras och Tim Johanssons svar som gör mig beklämd. Gjorde jag fel när jag lade ut Olkinuoras mejl till mig utan att ha bett om lov? Jag tycker inte det. Om en chefredaktör skriver till en medarbetare - em medarbetare som han inte känner personligen - borde han nog skriva så att hans mejl tål att läsas av vem som helst. Jag tycker jag lärt mig något viktigt: att ens mejl till människor man inte känner personligen gärna kan skrivas så att de tål utomståendes ögon.
   Fast kanske man inte alls borde skriva mejl? Kanske vi borde återgå till pappersbrev? Olof Lagercrantz som jag brevväxlade med från början av åttitalet och så länge han alls orkade skriva sa en gång: "Brev mognar i posten."