I morgon ska jag igen skriva om Hbl, inte idag.
Inte när det är helg.
Jag gitter inte heller skriva mycket om skandalerna i den svenska finansvärlden,. om SE-Bankens chef Annika Falkengren som fick en löneförhöjning om två miljoner eller om pensionsbolaget AMF vars motto "Lite mer att leva av" snarast gällde cheferna som tagit ut bonusar på åtskilliga miljoner -  samtidigt som det meddelats att pensionsspararnas pensioner kommer att sänkas. Men här finns ändå åtminstone två intressanta aspekter. Den ena är att det politiska etablissemanget från Fredrik Reinfeldt till Mona Sahlin enhälligt förklarat detta stötande och att både bank och pensionsbolag hastigt backade. (Skulle detta ha skett i Finland? Skulle den allmänna opinionen blivit så stark? Jag är rädd att så inte är fallet -) Den andra - som är betydligt mindre upplyftande - är att åtminstone Annika Falkengren inte verkar förstå vad problemet egentligen är - utom möjligen ett kommunikationsproblem. Det är djupt, djupt skrämmande med dessa företagsledare som lever så fullständigt out-of-touch.
   Och till sist, mycket mer trivialt måste jag fråga mig varför jag retar mig så på Annika Falkengrens flickaktigt stora blonda hårsvall?
Är det sexistisk jag är? Marcus Wallenberg får ju se ut som han vill?

Men vad jag egentligen vill skriva om är Målaren från S21 som jag läste om i danska Weekend-Avisen. (Jo, vad jag vet om världen kommer huvudsakligen från radioprogrammet Konflikt - som i går behandlade finanskrisen i ett globalt perspektiv och visade varför USA idag ser krisen som ett större säkerhetshot än terrorismen) och dels från Weekend-Avisen. Målaren från S21 är kambodjanen Vann Nath och S21 är Pol Pot-regimens  mest ökända fängelse vars kommendant, kamrat Duch, nu äntligen ställts inför rätta. Vann Nath, som var reklammålare med bioaffischer som specialitet, hans hustru och deras lilla son  deporterades 1976  från sin by för att tvångsarbeta för revolutionen. Vann Nath anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och skickades till S21 där han fick ligga på golvet dygnet runt, utan annan mat än två skedar soppa två gånger om dagen, kedjad med fotbojor till andra fångar. Den som rörde sig, talade eller grät blev omedelbart pryglad eller avrättad. Men så en dag kallades han till kamrat Duch som visade honom en bild. "Vet du vem det här är?"
Det var Pol Pot. "Jag vill att du målar en realistisk, klar, ädel kopia av den här bilden," sa kamrat Duch. "Du får en vecka på dig och om du misslyckas blir du avrättad. Det är redan många målare som misslyckats." Vann Nath invände att han var så utsvulten att han knappt kunde stå på sina ben och kamrat Duch gick i nåder med på att han skulle få tre dygn att återhämta sig. Därefter fick han vattenfärger och så gick han i arbete. Medan han målade hörde han hela tiden skriken från de torterade men han gjorde sitt bästa för att koncentrera sig och efter tre dagar kom kamrat Duch på inspektion. "Du är duktig," sa han.
   I ett år, tills de vietnamesiska trupperna kom, fortsatte Vann Nath at måla - bokstavligen för livet. Tjugotusen människor miste livet i S21, Vann Nath var en av bara sju överlevande. På de dödslistor från fängelset som nu studeras vid rättegången finns ett avrättningsdatum utsatt också för honom: den 18 februari 1978. Men till skillnad från de övriga namnen är hans överstruket med rött och så står det "Behåll".
   Det kan kännas oanständigt att  överhuvudtaget tolka den här berättelsen men nog är Vann Nath en manlig Scheherazade?