I Uppsala sjunger nu koltrasten på kyrkogården. Det är som det ska vara: precis som koltrasten symboliserar gränsen mellan vinter och vår symboliserar den också gränsen mellan död och liv.
En gång hörde jag den vid självaste Geijers grav.
Ibland frågar jag mig hur många år jag ännu ska få höra den.


Men:

Det här ska nu i första hand handla om Erik. Erik ringde en kväll, han sa att han går i  gymnasiets andra klass och att han behövde intervjua en författare för ett projekt i skolan. Jag blev förvånad för jag har aldrig föreställt mig att jag har många läsare bland gossar i gymnasiets andra klass men jag hade absolut inte heller något emot att träffa honom. Klockan fyra i går sammanstrålade vi precis vid bakelsedisken på Ofvandahls, han lät sig bjudas på te och den sortens bakelse som i Sverige heter studentska (grön utanpå, svart inuti), vi slog oss ner vid ett fönsterbord, han tog fram ett häfte i A4-format och en blyertspenna och så började det. Han sa att han hade hört att jag flyttat runt en del som barn och han ville veta när jag flyttade första gången.
"När jag var två," sa jag.
"Till Schweiz."
"Vilket år var det?"
"1947."
"Så då är du född 1945?"
"Ja."
"Var då?"
"I Helsingfors." Medan han antecknade med stora spretiga bokstäver kände jag redan att detta började likna ett polisförhör.
Och det fortsatte.
"Hur länge bodde du i Schweiz?"
"I fem år."
"Borjade du skolan där?"
"Ja."
"Vilken skola då?"
"En tysk skola."
"Bodde ni i hus eller lägenhet?"
"Lägenhet."
"Och sen?"
"Ja, och sen kom vi tillbaka till Helsingfors."
 "Det var 1951?"
"Nej, 1952."
"Och sen?"
"Där bodde vi ett år och efter det flyttade vi till Peking."
"Bodde ni i hus eller lägenhet i Peking?"
Och så fortsatte han. Och fortsatte. Jag försökte komma med lite egna synpunkter: jag försökte säga att det ju inte var så många finländare som bodde utomlands de där första efterkrigsåren, jag försökte säga att våra Kinaår hade varit Maoår men precis som en missnöjd polis svarade han bara "Ja,ja" och signalerade klart att mina synpunkter inte hörde hemma i Projektet. Han skrev ganska långsamt och med något som liknade desperation konstaterarde jag efter en halvtimme att jag inte hunnit bli mer än femton år. Sen mattades hans intresse gudskelov av och det återstående halvseklet avverkades i själva verket ganska fort. Han ville veta vad jag hade skrivit och ödmjukt mdveten om att jag ju inte kunde begära att han skulle ha läst något räknade jag  upp ett halvt dussin titlar. "Det där är en bra titel," sa han uppskattande om Först sålde de pianot. "Det där är också en bra titel," sa han om Ingen saknad. ingen sorg. (Först sålde de pianot hitade jag själv på så det berömmet blev jag särskilt glad åt, Tapani får däremot ta äran för Ingen saknad,ingen sorg.)
Sen frågade jag i min tur vad han tänkte bli. Han ville gå till sjöss och så ville han bli journalist, helst resande journalist. För skoltidningen hade han nyligen skrivit en artikel om en kryssning till Mariehamn med Onegin Lines.
"Vem tipsade dig om mig?" frågade jag i samma ögonblick som vi reste oss från bordet.
"Min mormor," sa han. Och som om det var tanken på mormor som påminde om vad artigheten krävde: "Tack för fikat, förresten."
"Hälsa mormor," sa jag.