Ni tror kanske att jag är morgontidig?
Jag är mer morgontidig än ni tror för den tidpunkt som anges här ovanför är finsk tid och jag befinner mig fortfarande i Sverige.
Fast man kan ju tänka som min goda vän Tättäs mamma. Tättä flyttade till Sverige i slutet på sjuttitalet och fick jobb i Stockholm och när hon för sin mamma klagade lite smått över att hon skulle vara på plats klockan åtta svarade mamman tröstande: "Ja, men då är ju klockan egentligen redan nio!"
Jag har just läst en alldeles utomordentlig bok som heter Obsession. A History av en medicinhistoriker vid namn Lennard J Davis. Han visar hur ambivalent vår kultur är till begreppet: att vara besatt av kärlek - eller av konstnärligt skapande -  är glamoröst (Calvin Klein har ju en parfym som heter Obsession) men besatthetens mindre glamorösa sida heter tvångsmässighet eller beroende. Historiskt sett har synen på beteendet genomgått storsa förändringar. När sjuttonhundratalslitteratören Samuel Johnson gick gatan fram och måste röra vid alla lyktstolpar uppfattades han av samtiden som en älskvärd excentriker men hundra år senare menade historikern Macaulay snarast att han var galen. Och dag har han försetts med diagnosen Tourettes syndrom.
Vetenskapen bygger på ett slags tvångsmässighet, menar Davis: på sträng fokusering, på en väldig uppmärksamhet på detaljer. Ett av hans exempel är statistikens - och faktiskt också rasbiologins - fader, Francis Galton. Vid ett ledsamt möte i Royal Geographical Society tog han sig för att statistiskt räkna ut hur uttråkade mötesdeltagarna i genomsnitt var. Först måste han komma på vad ett mätbart kriterium kunde tänkas vara och bestämde sig så småningom för antalet gånger de oroligt rörde på sig. Eftersom han inte kunde hålla alla deltagare under uppsikt  beslöt han att välja ut en given bråkdel, nämligen två stolrader. Tanken var att han skulle räkna ut antalet oroliga rörelser per minut men eftersom han inte ville störa genom att sitta med klockan i hand räknade han först ut hur ofta han själv andades per minut och kunde då räkna de oroliga rörelserna (det utmärkta engelska ordet är "fidgets") i förhållande till sina andetag.
Tvångsmässigt?
Naturligtvis.
Å, nu börjar jag tro att mitt eget bloggande blivit tvångsmässigt.
Eller ett beroende.
Jag slutar här.