TV-nyheternas bilder av utsvultna kenyanska kreatur hade jag på näthinnan när jag vaknade.  Vad är det som gör att lidande djur kan te sig ännu mer hjärtskärande än lidande människor?
Och inte kan jag vara den enda som tycker att det ligger något paradoxalt, eller kanske snarare moraliskt tvetydigt, i att man förvisso kan flyga in reportrar och TV-teknik för att skildra eländet men att det är så litet  man kan - eller vill - göra för att avhjälpa det?
    Och så har Göran Schildt dött. Det var ju inte oväntat, han var nittitvå år och hade varit svag länge, men ändå: med honom försvinner ett helt bibliotek av kunskap och minnen.
    Förövrigt:
När jag nyss satte mig vid datorn tänkte jag på att det just inte funnits något i den här bloggen som påmint om att det faktiskt är litteraturvetare jag är och faktum är att jag vid det här laget troligtvis känner fler medicinare än litteraturvetare. Men just nu ägnar jag ändå åtskillig tid åt Per Alexanderssons avhandling som jag ska opponera på i maj. En oerhört knölig titel har det, nämligen "Konsten att avstå. Idealt åldrande och bildningstradition från Sokrates till Goethe och som norm och stötesten i svensk litteratur till mitten av 1800-talet" och väldigt stort är det - hur stort är det knappt att jag vet för jag har det än så länge bara i manuskript och det finns ingen genomgående paginering men inget av de åtta kapitlen är mindre än fyrtio sidor. Vissa dagar har det känts som en trolldeg som bara jäser och jäser - materialet är som synes väldigt - men samtidigt är det både stimulerande och lärorikt. Och ganska luttrande om man är i min ålder.
Ett av exemplen är en dikt av Anna Maria Lenngren om en ung flicka som manas till att leva klokt och dygdigt genom att konfronteras med bilder av kvinnor i senare livsskeden. Bildern av fyrtio-  och femtioåringr hanterar flickn ännu med nån sorts fattning men när den pedagogiska författarösten manar fram bilden av en sextiåring heter det:

Flickan bet sig nu i läppen
Och gaf till ett jemmerskri.

Jag får försöka trösta mig med ett par andra rader från samma tid, av Johan Gabriel Oxenstierna:

Man kan bli älskad än, fast man ej kan behaga
Man åldras ej så länge man är god.

Frågan är förstås bara hur man ska bära sig åt för att plötsligt bli god.