Nu är det då dags att tacka för mig - och att sammanfatta - men som den obotliga dittan-och-dattan-skribent jag är (jo, för all del, jag kallar mig essäist) så måste jag först fråga: hur kommer det sig att finska kvällstidningar numera så ofta har kändisars sjukdomar på löpsedlarna? Kändisar förs med ilfart till sjukhuset mitt i natten, de får hjärtinfarkter, de får cancer, de opereras. Eller så är det deras fruar eller barn eller föräldrar. 
    När svenska kvällstidningar inte skriver om privatekonomi - "Så sparar du flera  hundralappar på villaköpet" - är snarare besatta av sjukdomsrisker: min favoritrubrik har länge varit "Svullen mage kan vara svamp i tarmarna."
För något decennium sen körde de svenska kvällstidningarna med risker i hemmet: brödrostar, tvättmaskiner och TV-apparater exploderade oupphörligen eller började brinna på mer stillsamt vis. Vid samma tidpunkt körde de finska kollegerna med hur farligt det var för finnar att resa utomlands: i Afrika lurade krokodiler, i Petersburg rånare. Det samlade budskapet blev helt klart att finnar skulle stanna hemma, svenskar hålla sig hemifrån-


Och så till avskedet och sammanfattningen:
Det har varit oerhört roligt att blogga här även om jag har fortsatt att känna mig nedslagen av det där återkommande 0 kommentarer som onekligen känts som ett statement, som ett "du ska inte tro att du är något, du ska inte tro att du har något att säga." Men feedback har jag ju som sagt fått på andra vis. Nu senast skickade vännen Robin Elfving en kommentar till min betraktelse om åldrandet, en definition ur Nordisk familjebok som han lärt sig av - unga - Sara Eriksson: "klimakterium - det stadium då kvinnans menstruationer upphör, hon förlorar sin konceptionsförmåga och blir gumma." (En annan definition som Robin själv fäst sig vid lyder: "karbad - tages i så kallade badkar.") 
Förövrigt läser Lars mig snällt. Det känns bra att bli läst av sin man. Fast jag visste inte alls att jag var så beroende av att veta mig läst. Det är en insikt att det verkligen är beroende jag är.Men allvarligt talat:  jag tror på skrivandet som ett sätt att ta också det obetydliga till vara. Lars har en almanacka där han skriver något varje dag. En av de anteckningar där som jag tycker bäst om är en som tillkom efter att vi tittat på fontänen på gården i Uppsala. Anteckningen lyser: "Vi såg en koltrast bada."
Bloggandet har varit en utmärkt fingerövning eller uppvärmning för annat skrivande. Tankar inte bara föds i själva skrivandet, tankar utvecklas - och förändras - i skrivandet. Har jag då iscensatt mig själv? Tja,troligtvis är det så att jag sedan länge har en färdig författarpersona. Jag har inte iscensatt mig mer än i mina kolumner eller böcker, kanske  snarare mindre. Jag har inte skrivit som blottare, jag har varken skrivit om mitt svåraste eller om mitt lyckligaste men jag har genomgående velat förankra mina tankar - stora som små, de flesta små - och mina upplevelser. Jag har velat att det ska finnas ett konkret jag som tänker och upplever, en konkret miljö som tankarna och upplevelserna är förankrade i.
Brytningen med Husis känns ledsam. Å andra sidan var det Husis som bröt med mig för några år sen när Max Arhippainen i förnyelsens namn  i ett svep gjorde sig av med alla sina kvinnliga kolumnister över sexti: Inger Jägerhorn, Jutta Zilliacus, Märta Tikkanen och jag. (Jo, och några äldre herrar också, som Matti Klinge, men bland herrarna gick man inte alls fram lika hårdhänt.) Som jag skrev i en insändare då tyckte jag att det var helt i sin ordning att man sade upp mig för jag hade skrivit i bortåt femton år men jag tyckte inte man borde ha gjort sig av med alla och framförallt tyckte jag att man kunde ha avtackat oss, både privat och i tidningen.Jag var inte den enda som varit med länge.  Nu fick vi bara ett gruppmejl i vilket det stod att vi inte längre behövdes, inget tack. Och i tidningen nämndes det överhuvudtaget inte att vi försvann för då liksom nu ville man inte ha nån diskussion. Nå, sen föll ju Max Arhippainen själv offer för förnyelsen och det skedde under ännu klumpigare former. Jag tror att det är klumpigheten, ohövligheten, icke-lyssnandet som jag tyckt allra mest illa om när det gällt Husis förhållningssätt. Jag kan också tycka att det är skönt att det nu var jag som bröt: som alla vet vill man hellre vara den som gör slut än den som lämnas.
   Dessutom: har man redan gjort slut ett par gånger finns också möjlighet till försoning.
I morgon fortsätter jag att blogga på www.dixikon.se Så här presenterar sig Dixikon:
"Dixikon är ett språk-, kultur- och litteraturentusiastiskt projekt med både en komplett bokhandel - med miljontals böcker i alla genrer - och en nättidskrift för dig som vill läsa - och läsa om - böcker på andra språk än svenska, och som intresserar dig för europeisk litteratur, kultur och samhällsliv. Den är politiskt oberoende och helt fristående från förlag och andra organisationer."
   Jag är glad att jag får fortsätta blogga men jag kommer att göra det mer sparsmakat och i lugnare takt. Och så hoppas jag att jag nån gång ska få komma tillbaka till den här sidan för det är här jag känner mig hemma.
    Apropå hem: i morgon bär det lyckligtvis igen av till Ekenäs. Jag undrar om Svente-grannen fortfarande tillbringar sina dagar med att leta efter kissen Oscar.