Vi åkte iväg med världens största taxi hemifrån i Hfrs riktning järnvägsstationen. Chauffören talade svenska, vilket fick treåringen att glatt utropa högt så alla kunde höra:
– Tjafören talar ju vanligt!
Gapskratt, och vi andra fyra insåg att treåringen fortfarande är helt omedveten om att det är han/vi som i Finland talar ”ovanligt”.
Samma pigga treåring väckte oss i vår dubbla kupé kl sex nästa morgon. Dags för spyttis. Och så skulle det hålla på i många många timmar. Hääärligt.
Bussen från Rovaniemi norrut var fullproppad och vi hade tre och en halv timme framför oss. Spyttispåsar införskaffade i Rovaniemi järnvägsstationen fixade biffen.
Efter en dryg timme kommer nästa överraskning. Bussen har stannat vid ett sjapp som gör vägreklam med sloganen "We serve European and Chinese food” – och efter det kommer bussen inte längre. Motorn går visserligen igång men trycket (så säger kusken) har gått och ingenting funkar: inte bromsarna, inte dörrarna, inte växellådan.
Jihuu!
Gold Line (de forna postbussarna) kastar in en reservbuss som rullar ut från Rovaniemi, så det här var småpotatis. En ny buss kom och chauffören meddelade alla i caféet att vi är 51 passagerare men att det bara finns plats för 45.
– Ska vi göra så att kvinnor och gravida ska få plats i första hand?
I ett arktiskt Sodankylä dumpade vi av ett större gäng värnpliktiga vid porten till Sodankylän varuskunta och då tänkte Magnus att här borde han ha gjort lumpen för att lära sig finska och bredda vyerna. Men ingen skada skedd: blicken föll naturligtvis på den äldsta sonen som knappast i den stunden insåg att den här porten kommer han att stifta nära bekantskap med om typ sex-sju år. Ha ha. Man ska alltid skicka sina egna problem vidare till nästa generation.
Vid Kiilopää fjällcentrum, precis vid Urho Kekkonens nationalpark, är allt precis som förr. Samma personal och samma lugna stämning. Restaurangen stänger kl 22 och sen är det slyt på allting. Här skidas det endast terräng och kalfjället omger dalen. Några minuters skidande och man är där uppe i ödemarken.
Idag lördag var det -30 grader på morgonen vilket kändes relativt utmanande. I dag börjar sportlovet på allvar då de som åkte iväg fredag kväll anländer, det brukar vara rätt mycket utlänningar också. Bara alla nu kom iväg från snöstormen och trafikkaoset i Helsingfors, läste om folk som fått vänta fyra-fem timmar på sina tåg. Urk. Då känns en nedbruten GoldLine-buss och spyttis som nothing.
Ah, och i dag, i strålande sol, tog jag rundan Ahopäät-Kiilopää och här hade många vykort kunna tas. Precis vid trädgränsen är Finland som vackrast och snön som finast. Jag har utvidgat mitt uppdrag som bloggare och kastar in några bilder som bevis, det tredje är ett otroooligt självporträtt.
Det är ganska speciellt att åka skidor i så här kallt väder. Kondensen och isbildningen innanför kläderna, hups. Och så blir man ganska trött av att flåsa när det är så här kallt.
Vid Luulampi finns en stuga där värdparet håller café (!) trots köld och utan el. Otroliga människor. De kör hit med snöskoter varje dag för att serva folket mitt i nationalparken. De sa att de stiger upp kl fyra på morgonen för att hinna baka. Konstigt vad jag råkat på mycket folk som stiger upp tidigt på sistone.
Men vilken fantastisk service att det finns folk som orkar kämpa. För rika kan de omöjligt bli. Ta till exempel denna sportlovslördag: Den enda som hade antecknat ett namn i gästboken i dag var min far som passerat några timmar tidigare...
Jag shoppade friskt men lyckades ändå bara konsumera ca tio ege. Men tack vare det orkade jag i mål.
Och i mål kastade jag mig över de sista sidorna i Miika Nousiainens bok "Hallonbåtsflyktingen" om den svenska killen som är född och uppvuxen i en finsk kropp. Mårten Westö har lyckats suveränt med översättningen. Boken påminde förbluffande mycket om Erlend Loes böcker: det där att på ett underhållande och naivistiskt sätt skildra en förvirrad och besatt man i typ 35-årsåldern.
Det funkade bra, ibland ändå kanske lite darr på ribban, men visst var den både smart och rolig. På färden får läsaren både en och annan pik serverad både mot Sverige och Finland. Och det är väl aldrig fel.
