Läser en intervju med en dansk författare, den drygt fyrtioåriga Marina Cecilie Roné. Det är i tidningen Weekend-Avisen  och ntervjuaren lyfter fram ett citat ur hennes nya roman som heter Det skete,alltså Det hände eller kanske Det som hände. Det är en reflektion  som görs av huvudpersonen,  Helene, en kvinna i författarens egen ålder>.
"En man, en kvinna och deras tre barn. Mitt i livet, mitt i barnens barndom. En konstellation hennes egen generation hade gjort sig lustig över. Trygghet hade gjorts till något som svaga människor behövde stöda sig på. De som inte förmådde mer. Att låta sig nöja med trygghrt var att ha gjort existentiell konkurs."
Det intressanta är Rone´s kommentar för det visar sig att hon gärna vill he tryggheten upprättelse genom att peka på att trygghet och frihet inte är varandras motsatser:
"Man kan ju bara känna sig fri om man är trygg. Men det framställs som om trygghet är begränsande och dumt när vi nu en gång för alla har alla dessa val. Trygghet förknippas till exempel inte med lidelse.
/___/
Själv har jag svårt att föreställa mig lidelse utan trygghet. Lidelse handlar ju också om hängivelse och hängivelse är knappast möjlig utan trygghet, eller hur? Jag måste vrida mig loss or den där berättelsen om att tryggheten begränsar mig. Trygghet ligger i att kunna ta livet som det kommer. Som det nu en gång för alla är."