Den finlandssvenska införståddheten kan man också fundera på när man tittar på namnen under de kommentarer jag fått.  (Som jag - och det vill jag gärna upprepa - är innerligt glad och tacksam åt.) Tove Hertzberg undertecknar sig just så - med både förnamn och efternamn. Men när Jenny undertecknar sig Jenny och Ronja Ronja är det inte alldeles givet hur de tänker. De utgår rimligen ifrån att jag vet vilka de är och det vet jag ju. Men utgår de också ifrån att bloggens övriga läsare - eller: många av dem - också vet? Eller söker de snarare anonymitet??

Igår var en underbar vårdag i Uppsala: solen värmde så man kunde ta av sig ytterkläderna åtminstone för en stund, snön smalt inför ögonen på en. Främmande människor började prata med varandra - utryckligen just om våren. Fast i ICA-butiken började jag också fundera över en annan replik. Det var en man som köpte två aspirinförpackningar och åt flickan i kassan sa han förklarande: "Den ena är åt min syster." Så tillade han: "Men det behöver du ju inte veta, förstås." Det var det där sista jag började fundera på: vad menade han egentligen? På något sätt blev hela köpet mer laddat än det varit innan han sagt så.

Tittade med irritation på den station mellan kassorna där man numera kan betala själv med kreditkort och pinkod genom att dra varorna så att streckkoden registreras. Snart kommer det väl inte att finnas några kassor alls. Eller så blir det dyrare om man insisterar på att betala till en människa. Jag vill faktiskt fortfarande betala till en människa.

Läste vidare i mina drygt tio år gamla anteckningar om äktenskapet. En anteckning handlade om en man som länge hade övervägt skilsmässa men som tillsammans med sin fru kom överens om att åka på familjesemester en vecka för att försöka rädda förhållandet. De åkte till Rom, där var kallt, där regnade oavbrutrt- lika oavbrutet som tonårsbarnen grälade. Vid hemkomsten separerade makarna. Vad man kan fråga sig är hur det hade gått om vädret hade varit vackert och barnen sams?