Den måtte ha somnat om, nässelfjärilen.
Åtminstone hoppas jag att det är det den gjort.
Ingenstans syns den till.
Har slitit en smula med en längre recension - en streckartext för Svenska Dagbladet - av den där avhandlingen om familjeserier i radio som ventilerades i Lund för tre veckor sen. (Är det verkligen redan tre veckor sen?) "Höra hemma" heter den alltså helt fyndigt och författaren heter Amelie Björck. Den är säkert mycket intressant för alla som är intresserade av radio men den är ingalunda mindre intressant för den som - i likhet med mig - är mera intresserad av att reflektera kring relationer. Det är en tänkvärd skillnad mellan den första - förövrigt mycket populära - serien "Ingenjör Björck och hans familj" som gick på trettitalet och så "Dum går först/Scener ur en betänketid", en serie som sändes för knappt tjugo år sen. I Ingenjör Björck är familjen en självklar del av samhällsbygget, de uppfattar alla sig själva som samhällsmedborgare,  ingenjörens yrke symboliserar hans modernitet, tidens stora frågor ventileras hemma, vid köksbordet eller i soffan. 
I de sena serierna är det parförhållandet och  relationsdialogen som står i centrum:   Det ska pratas och pratas och då uttryckligen just om förhållandet. Parförhållandet har i första hand blivit just prat om förhållandet, förhållandet ska oupphörligen omförhandlas.
Ligger det inte något ganska förfärligt i detta?

Och till en helt annan sak - det roliga med att blogga är, tycker jag, inte minst att kunna ta vilda  språng från ämne till ämne, fast också det här handlar faktiskt om prat:
Varför måste svenska kvinnor ständigt meddela omvärlden att de går på toaletten?
I sällskap stiger de inte upp och drar sig tillbaka under tystnad eller med ett snabbt "Ursäkta mig ett ögonblick", nej, de säger högt och ljudligt: "Nu ska jag gå på TOA!"
Eller ännu högre och då med ett sags prgrammatisk frigjordhet: Nu ska jag gå och kissa."
Det är så jag får lust att göra som jag uppenbarligen gjorde när jag var ett par år gammal och mina föräldrar hade gäster: ställa mig utanför toalettdörren, vänta och senförväntansfullt fråga: "Kom det?"