Nu är det alltså än en gång dags att ta avsked.
Det är kanske på tiden, den sista veckan har det känts ganska stumt att skriva, det har inte kommit några kommentarer.
Ack, än en gång blir jag medveten om hur beroende jag är av att känna att jag kommunicerar, att jag har en publik.
Någon dramatik har ju bloggen inte heller utlöst, det viktigaste som hänt är väl att Philip Teir hört av sig och frågat om jag vill skriva kolumner för Husis kultursida. Det vill jag och den första fanns publicerad i går.
På det hela taget har det  hur som helst känts tillfredsställande att blogga. Jag föresatte mig att skriva varje dag, det har jag genomfört och det har känts bra. Till skillnad från Muminpappan har jag inte precis gjort saker för att ha något att skriva om men jag har varit mera medvetet iakttagande än jag troligen skulle varit om jag inte haft föresatsen att skriva varje dag. En del av blogganteckningarna har förövrigt redan omsatts i mer ambitiösa texter, exempelvis kolumner.
Det är en gång för alla så att jag tror på skrivandet och bloggandet är alldeles utmärkt som uppvärmning,som fingerövning.
De kommentarer jag fått har jag varit väldigt upplivad av och ett tema vill jag återkomma till. nämligen ålder, åldersnojor, ålderskriser.  När min son föddes var jag tjugofyra år. När han var några veckor gammal stod jag ute och hängde blöjor på tork och tänkte: "Jaha, så här blev mitt liv. Nu händer det inget mer." Jag har en god vän som satt och grät på jobbet på sin trettioårsdag för att hon trodde att livet var slut. Men annars tror jag som sagt att åren kring de fyrtio är de svåraste. Man är pressad av krav både på jobbet och hemma, man inser att man är för gammal för att vara ung och lovande, man känner kanske att tillvaron står och stampar, att man förlorat sina förhoppningar,sin entusiam och sin attraktivitet. Men det märkliga är alltså att mycket blir bättre längre fram. Vid Söderströms middag på bokmässan i Göteborg för några år sen satt jag omgiven av tre personer som var tio, tjugo och trettio år yngre än jag. Vi kom att tala om ålder och jag sa att jag tyckte min livskänsla på det hela taget aldrig varit bättre än den varit sen jag blev sextio. De andra såg förvånade ut men det är sant och det är ännu sannare nu än det var för ett par år sen.
Jag tänker också mycket på det speciella lättsinne man kan känna när man är så gammal som jag: eftersom framtiden inte är så lång behöver man inte vara så om sig och kring sig med hur den ska planeras, man kan leva mer i nuet, vara medveten om nuet.
I min bok Resa med rabatt skriver jag att jag kommit på att det inte bara är strax efter nyår man kan önska sina medmänniskor "God fortsättning!"  "God fortsättning!" kan man önska jämt för en god fortsättning är det enda vi behöver, yngre som äldre.
Alltså tackar jag alla som läst mig och önskar er en riktigt god fortsättning!