Under hela fjolåret köpte jag ganska få böcker på grund av att jag var pank. I stället läste jag om gamla favoriter. Nu när jag igen har ett jobb, bara deltid, lyckligtvis, kan jag ta igen det jag missade.

Jag har i dag lagt in en liten beställning på Adlibris. Det mesta jag läser brukar jag köpa på nätet av den enkla anledningen att det är få bokbutiker som har det jag vill läsa. Jag brukade tidigare använda Amazon, men nu har jag upptäckt att Adlibris har ungefär lika bra urval. Tyvärr är själva tjänsten, med vad det kommer till kundvänlighet etc, ljusår efter sin amerikanska förebild. Men det fina är att man slipper alla dyra postavgifter.

De böcker som jag köpte är följande: Fortress of Solitude och Gun With Occasional Music av Jonathan Lethem, Evidence av Jonathan Kellerman, Blind Faith av Ben Elton, 2666 av Roberto Bolano och The Imperfectionists av Tom Rachman.

Och orsakerna att jag köpte dem: Jag har precis läst Chronic City av Jonathan Lethem och jag tyckte att det var ungefär den bästa boken nånsin. Den handlar om några udda karaktärer i ett aningen skumt New York, är fruktansvärt bra skriven och blandar fritt mellan högt och lågt. Det borde finnas mera den här typens böcker, och jag är ganska säker på att det kommer. Bra idéer är ofta för bra att inte stjälas. Orsaken att jag beställde två till böcker av Jonathan Lethem är alltså att jag tyckte om hans senaste och vill se hur han skrev tidigare.

Evidence av Jonathan Kellerman vet jag inget om. Jag har för mig att jag läste en recension av den, men det kan ha varit någon annan av hans böcker. I vilket fall som helst är Evidence en deckare och hör till en serie deckare med samma huvudperson – tror att han var psykolog, men är inte säker. Det finns ingen särskild orsak för att jag köpte just den här boken, den bara kom högst upp på listan när jag skrev in författarens namn, och var jag hade hört talas om honom minns jag inte. Lyckligtvis var den billig.

Bild Faith av Ben Elton vet jag heller inget om. Jag skrev på min Facebook och frågade vad folk läste och ett av svaren var Blind Faith. Killen som tipsade om boken heter Douglas Campbell och är amerikan. Vi träffades en gång för länge sedan när jag slöade i Vientiane i Laos. Doug är, så vitt jag förstår, en slags fri företagare, föreläsare och äventyrare. Om hans arbete har en titel är den sannolikt så cutting edge att det svenska språket ännu inte har ord för det. I vilket fall som helst är han en sjukt trevlig typ, och eftersom det var just han som tipsade om Blind Faith bestämde jag mig för att läsa den. Det är alltid intressant att läsa sånt som intressanta personer läser. Eller hur?

2666 av Roberto Bolano köpte jag eftersom recensenten i The New York Times tyckte om den. Det bör kanske nämnas att recensenten var Jonathan Lethem – yes, jag har liksom lite fastnat för honom. Boken har nästan tusen sidor och jag undrar just när jag ska läsa den. Men den lär vara bra. Om jag förstod recensionen rätt är det lite deckare blandat med lite persongalleri blandat med lite Gabriel Garcia Marquez och annan latinamerikansk surrealism. Hoppas bara att den inte är lika mjäkig som Gabriel Garcia Marquez böcker. Kolerans tid, eller hur den än hette, kan bara jämföras med Paolo Coelhos hela produktion. Och den, sådär i korthet, suger.

Men det som jag verkligen ser fram emot är The Imperfectionists av Tom Rachman. Han är kring trettiofem och det här är hans debut. Boken handlar om en engelskspråkig tidning i Italien och dess personal. Jag läste recensionen på The New York Times sajt i lördags och den gick ungefär så här: "Brilliant, fantastic, most funny book ever, how did he do it!" Recensenten var så begeistrad över boken att hela recensionen gick ut på ett referat om vad den handlar om. Teknik och utförande var något han knappt kommenterade. Så även om boken fick en sjukt bra recension var själva recensionen, i sig själv, skit. Nåja, det tog ungefär tio sekunder från att jag läste ingressen till att jag lade till boken på min lista.

När jag nu tittar på den här listan och de böcker som jag har läst under sista tiden blir jag varse om en trend. De flesta böcker som jag läser är av författare som heter Jonathan – hur konstigt är det? Jag läste nyligen några böcker av Jonathan Safran Foer, Jonathan Ames, Jonathan Lethem och Jonathan Franzen (tack till Philip för tipset, The Corrections är en vinnare). När jag nu lägger Jonathan Kellerman till listan börjar jag undra om det är något speciellt med namnet Jonathan som är orsaken till att det finns så många författare som heter det. Nåja, tål att fundera på. Kanske skriver jag lite mera om det nästa gång, kanske inte.

Tschüss!

PS. Jag är för lat för att länka recensioner, Googla.