Häromveckan träffade jag en äkta finlandssvensk överklassidiot.
Han såg ut som en idiot: vek haka, löjlig pojkfrisyr, smala axlar. Han gick klädd som en idiot: rutiga byxor, dyr ylletröja, sjukt dyr oljerock. Och han lät som en idiot: hans röst var pipig som ljudet när en mus fjärtar.
Han var irriterande, självgod, full och jobbig. Och naturligtvis hemma från de bästaste kretsarna.
Men det var inte hans utseende, sätt eller karisma som fick mig att klassa honom som en överklassidiot. Det var snarast vad han sa. Och hur han sa det.
Han var knappt trettio men han gjorde sitt yttersta för att låta som en finlandssvensk chauvinistgubbe från de bästaste kretsarna, vilket var komiskt med tanke på hans röst men skrämmande med tanke på att det var vad han skulle bli. Han var verkligen ingen Adonis, men vad jag kunde förstå var han djupt sårad på grund av att hans hjärtats utvalda inte hade svarat på hans inviter.
Fast han uttryckte det lite annorlunda. I hans ord lät det ungefär så här:
"Om inte den där horan ringer upp mig så är hon en hora för det!"
Tyckte kanske inte att det var så överraskande. Tyckt att han inte verkade som någon Edison precis. Tyckte att tjejen antagligen gjorde helt rätt.
När han sedan upplyste oss om att han skulle dra till en nattklubb, en av de bästaste naturligtvis, var vi bara glada över att slippa honom. Med risk för att mana honom tillbaka vågade ingen av oss med ett ord kommentera hans uppträdande. Det kallades damage control. På vår uppfattning om oss själva sådan som den speglades i vårt umgänge. Med andra ord, man är sitt entourage.
Med ännu andra ord, killen må ha varit överklassidiot men egentligen var det helt okej. Det skulle inte ha varit okej om han inte hade varit finlandssvensk, högt utbildad och komma från de bästaste kretsarna. Men nu var det alltså tvärtom. Han var lite, tja, hur heter det nu igen, pikant. En mysig liten färgklick i vårt fina finlandssvenska fiblessemang.
Eller sen var han den onda motsvarigheten till den där syrsan i Pinoccio. Eller Obi-Wan Kenobi, vilket skulle innebära Darth Vader. Men det stämmer inte exakt, så kanske är det bäst att jämföra honom med målningen av Dorian Gray. Den som visar hur han egentligen ser ut.
Det att den här chauvinist-clownen kunde dra sina haranger, utan att det var särskilt överraskande eller kontroversiellt, kanske berättar något om oss själva. Han var trots allt, ja, inte originell. Den som han apade efter var den typiska finlandssvenska självgoda gubben. Alla vet hurdan han är – rik, mäktig och rik. Också om han kanske bara är en bild i sinnet och egentligen inte existerar i verkligheten. Men, fatta det här, han finns. Det räcker med en bild i sinnet – en så kallad sinnesbild.
Visst är det sorgligt? Den upplysta och härligt liberala minoriteten, som inte säger ett ont ord om invandring och tycker att all slags (sannfinsk) politisk populism är båg, vill efterlikan ett hjärndött hjärnspöke.
Come on, ge mig sharia i stället!
PS. Fucking Ad Libris kan inte leverera Gun With Occasional Music som jag beställde i början av vecka. Nu inser jag att det var den jag helst av alla ville läsa.
PPS. Valio har ändrat på Bulgaria-yoghurtens omslagsgrafik. Ett sällsynt dåligt och skit drag. Den nya tjejen ser ut som om hon var dopad på manga.
