Böcker består av meningar som radas upp efter varandra. En del av dessa meningar är viktiga, andra mindre viktiga. I så gott som varje bok finns meningar som kunde strykas utan att helheten skulle ta skada.
En mening som ändå inte kan strykas är den första meningen. Det finns folk som tror att den första meningen inte spelar så stor roll, men de här människorna har fel. Det händer ofta att folk har fel utan att de vet om det. Lyckligtvis finns det andra människor som har rätt.
I dag på morgonen fick jag min beställning från Ad Libris. På grund av att det vore för omständligt att sträckläsa alla böcker, och därefter skriva kloka ord om dem, har jag bestämt mig för att läsa endast den första meningen. De flesta stora sanningar grundar sig på första intryck, det är när man går djupare som problemen börjar uppstå.
Det gäller alltså fem böcker. Den första är Evidence av Jonathan Kellerman:
"This was a zero job but Doyle was getting paid."
Det här är en fantastisk första mening. Den för omedelbart tankar till hårdkokt noir à la Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Doyle är uppenbart en man som gör nästan vad som helst för pengar. Han har förlorat alla illusioner om vad livet, bor i en sunkig liten lägenhet i en dålig del av staden, har supit sig redlöst full mer än en gång och blivit rånad, och hans kläder luktar illa. Han har blivit anställd för att sköta ett jobb som verkar helt meningslöst, men som senare visar sig vara trubbel. Seriöst trubbel. Mycket slagkraftig första mening. Kort och koncist. Inte särskilt originell, men ser ändå fram emot att läsa den här boken. Sannolikt bra sommarläsning.
Nästa bok är Blind Faith av Ben Elton:
"Trafford said goodbye to his wife, kissed their tiny baby on the forehead and began to unlock the various bolts and deadlocks that secured their front door."
Det här är också en mening som sätter tonen för hela resten av boken. Ifall boken är satirisk och komisk, vill säga. Men det är ett par uttryck som sticker ut. För det första beskrivs babyn som "tiny". Det är ett konstigt ordval, tycker jag, snudd på tautologi, vilket leder mig till att tänka att babyn inte ska tas på allvar. Babysar brukar väl vara små. En föraning på komedi kanske? Det andra är det vardagliga sättet som Trafford låser upp "various bolts and deadlocks". Tydligen är det vardagligt att man har mängder av lås på sin dörr i det universum som boken beskriver. För tankar till alla de där filmerna där ensamma tanter bor i små lägenheter i Bronx eller Brooklyn och har minst tjugo lås på dörren.
Den här meningen är inte lika bra som den föregående. Den saknar själ, är för teknisk. Den åstadkommer vad den ska åstadkomma, men är betydligt fattigare i sina konnotationer än Kellermans. Jag tror att Blind Faith är en mycket teknisk roman, lite för vanilj. Antagligen är det här en bok för ingenjörer i trettiofemårs åldern. Och hur kan jag veta det. Nå, det är uppenbart att det är fråga om en klassisk familjekonstellation där pappan går på jobb och mamman stannar hemma – reaktionärt och ingenjört. Och då familjens enda barn är bara en baby torde föräldrarna vara kring trettiofem. Därtill ger författaren ungefär lika mycket utrymme åt familjen som låsen. Bara en ingenjör är så fascinerad av lås att de får lika mycket utrymme som hela familjen.
Nästa. The Fortress of Solitude av Jonathan Lethem:
"Like a match struck in a darkened room:"
Neeeej!! Jonathan, du var min hjälte. Hur kan du göra så här mot mig?
Det här är ett typexempel på en mycket litterär mening. För fan, den slutar med ett kolon! Och kolon, som vi vet, syftar alltid på följande mening. Med andra ord, Jonathan förbigår hela första meningen genom att syfta på den andra. Och hur låter den andra meningen i så fall:
"Two white girls in flannel nightgowns and red vinyl roller skates with white laces, tracing tentative circles on a cracked blue slate sidewalk at seven o'clock on an evening in July."
Wow! Nu fattar man varför han valde att köra en första mening med ett kolon. Den andra är fruktansvärd. Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Äckel, äckel, äckel. Colon på engelska är tjocktarmen. Och det som följer efter tjocktarmen är anus. Räknas det där som en litterär analys?
Jämför med första meningen i Lethems senaste bok Chronic City som jag älskade mera än långa promenader i under broarna i Venedig:
"I first met Perkus Tooth in an office."
Hmm, tydligen mindes jag fel. Den här meningen är heller inte särskilt bra. Det enda som väcker intresse är det ovanliga namnet Perkus Tooth, och det kan anses som ett ganska billigt knep för att väcka intresse. Men själva boken är bra och kan rekommenderas till huvudsakligen manliga läsare i över tjugo men under femtio års ålder. Så, som Perkus Tooth skulle säga, tydligen finns det sanningar som inte uppenbarar sig vid det första ögonkastet. Men jag är trots det mycket besviken på Jonathan och The Fortress of Solitude.
Nästa bok är 2666 av Roberto Boleano. Och glömt inte att det här är en bok på exakt 900 sidor om inkluderar pärmen. Det är en bok gjord för att döda med.
"The first time that Jean-Claude Pelletier read Benno von Archimboldi was Christmas 1980, in Paris, when he was nineteen years old and studying German literature."
Det här är en första mening som jag tycker om. Den är allvarlig, grundlig och lyckas låta opretentiös även om den innehåller både dubbelnamn och von och Paris och tysk litteratur. Det är en mening skriven av en man utan bråttom, vilket är ganska sällsynt numera. Det är också roligt med namnen. Det att de är utskrivna i hela sin längd tyder på att de är viktiga för berättelsen, eller för personerna i berättelsen.
Men vad är det egentligen som händer i den här meningen? Jean-Claude läser en text av Benno von A för första gången? Hur sjukt är det? Och hur i all världen vågar man börja en bok med att berätta hur det gick till när person A för första gången läste en text skriven av person B? Det är lite Thomas Mann över det hela. Och då Thomas Mann är en av mina tre högst respekterade genier kan jag inte annat än tycka om den här meningen. Men jag fasar för den dag som jag blir tvungen att läsa hela boken, eftersom jag inte tror att det kommer att bli en skön och avkopplande upplevelse. (Jag har fortfarande inte kommit genom Josef-tetralogin, inte ens första delen, men jag är övertygad om att den är ett mästerverk.)
För att bryta mot mina egna regler bläddrar jag framåt i boken. Pappret är tunnare än påvens bortförklaringar och ändå är boken tjockare än en telefonkatalog. Och stämmer det att den där ena meningen är fem sidor lång? Sjukt!
Kan inte annat än se fram emot den dag då jag har läst Josef-tetralogin, 2666 och Harmonia Caelestis av Peter Esterhazy. Det borde ske innan jag dör.
Nu till den sista boken. The Imperfectionists av Tom Rachman:
"Lloyd shoves off the bedcovers and hurries to the front door in white underwear and black socks."
Jag har haft stora förväntningar för den här boken och lyckligtvis kan jag konstatera att den första meningen uppfyller dem alla. (Ibland är det så enkelt.)
För det första: Det finns en helt egen kategori av böcker som börjar på morgonen när huvudpersonen vaknar. De är ofta skrivna av unga människor och orsaken är att det är lätt att börja en historia på morgonen. Huvudpersonen sover, och vaknar. Historien kan börja. Blind Faith börjar på ett lite liknande sätt. Huvudpersonen är hemma, och går till jobbet. Jämför med 2666 som börjar på ett mycket komplicerat sätt.
Med andra ord, jag tycker att det här är ett sympatisk sätt att börja en bok. Det säger något om författaren, att han inte är hyperrutinerad utan lite trevande. Och att han inte försöker göra det mera komplicerat än vad det behöver vara. Att börja på morgonen är en down-to-earth-approach som är både äkta och ärlig.
För det andra: Jag tycker om stilen i meningen. Den är enkel, fartfylld och inte längre än nödvändigt. Vi behöver inte veta mera än att Lloyd är klädd i vita kalsonger och svarta strumpor för att kunna föreställa oss hur han ser ut. Ljusbrunt hår, smal men inte tränad, medellång, kring trettio, avlångt ansikte, inget skägg, knotiga fingrar, universitetsutbildning, ingen flickvän eller krångligt parförhållande, sympatisk men lite töntig, har jobbig chef, och en konstig hobby, och inte oöverkomliga högar med odiskad disk i köket.
Det här är en mening som ger en bra feeling men ändå inte berättar allt. Lloyd är inte som Doyle i Kellermans bok. Lloyd är unik, på ett sätt. Han har ännu inte blivit en kliché.
Ser faktiskt fram emot att läsa den här boken och tror att jag kan rekommendera den till alla över tjugo och under fyrtio. Världen behöver mera böcker av den här typen!
Hola!
