Jag drömde i natt att jag var en slags diktator som hade obegränsad makt att ändra på precis vad jag ville och göra precis vad jag vill. Det första jag gjorde var att ta semester och dricka rom-och-cola på stranden.

Jag vet ännu inte vad jag ska göra till följande, men en sak som definitivt skulle behöva en liten uppdejt är Finlands vänster.

Låt mig ändå börja med att säga att jag aldrig i mitt liv har röstat på SDP eller Vänsterförbundet. I princip röstar jag liberalt och grönt. Fast i ett skede lät jag bli att rösta i flera år. Jag ansåg att det var det vettigaste jag kunde göra med tanke på alla dem som ställde upp, och drömde om att valdeltagande skulle sjunka under femtio procent, vilket skulle innebära att riksdagen inte längre hade folkets förtroende, och det skulle ha varit ett intressant läge. Men nu har jag börjat rösta igen. Jag har alldeles för många kompisar som ställer upp i val för att bara låta bli.

Det innebär ändå inte att grundproblemet med kandidater som är sjuka i huvudet är löst. Naturligtvis kan man låta bli att rösta på dem, men det är ingen bra lösning. I Finland har vi nämligen ett valsystem där varje röst räknas två gånger, först en gång för kandidaten och därefter en gång för partiet. Så röstar man på en kandidat som är bra och som man gillar, kan det hända att en dålig kandidat blir invald bara för att han eller hon hör till samma parti. Och det är här problemet ligger. Och orsaken till att jag orkar bry mig om vad som händer i vänstern är att regeringen består av Samlingspartiet och Centern.

För närvarande är vänstern i en återvändsgränd. Hur de än försöker lyckas de inte bryta regeringspartiernas hegemoni. Det senaste exemplet är grekkrisen. SDP blev stämplat för att strunta i grekerna, vilket är något osympatiskt. Det gick så långt att de fick kalla in Erkki Tuomioja från tv-studion, han är visst tv-värd numera, för att förklara hur allt egentligen ligger till. Kanske lyckades han, vem vet. I vilket fall som helst har han fortfarande en viss trovärdighet. Till skillnad från Jutta Urpilainen, som enligt mina kontakter i riksdagen de facto är en mycket otrevlig person.

Men det finns personer inom vänstern som är helt okej och som jag kunde tänka mig att rösta på, till exempel Paavo Arhinmäki, Osku Pajamäki och … Ja, åtminstone dom två. Men problemet är att ifall jag röstar på dem blir också Esko-Juhani Tennilä och Eero Heinäluoma invalda. Och det vill väl ingen.

Jag tror faktiskt att Paavo och Osku har mera gemensamt med Ville Niinistö, Oras Tynkkynen och Calle Haglund än med Tennilä och Heinäluoma. De är alla unga och fräscha. De har inte upplevt förtrycket under Kekkonen, Finlands Tito, och de delar, medvetet eller omedvetet, liknande värderingar när det kommer till familj och utbildning och annat basic. Skillnaderna ligger i politiken. Inte i personen.

Eller? Undrar just vad Heinäluoma och Tennilä tycker om kvinnor och barnuppfostran och invandrare? Undrar om Arhinmäki och Pajamäki är inne på samma linje med dem? Undrar om inte det finns en liten generationsklyfta här också?

Frågan är: Hur ska vänstern lyckas locka väljare när deras kandidatpalett ser ut som den gör?

Svaret: Vänstern måste splittras. Ännu mera.

SDP är ett parti som inte borde vara i opposition, det är något som har blivit klart under hela den tid som SDP har varit i opposition. Men SDP borde heller inte vara i regeringen. Alltså måste SDP splittras. Genom att splittras i mindre partier där olika politiker kan driva lite olika politik kan SDP återigen bli intressant.

Det kunde finnas ett grönt SDP, ett liberalt SDP, ett borgerligt SDP, ett fundamentalistiskt SDP och ett fackligt SDP. Då kunde jag som väljare välja att rösta på något av de här minipartierna och veta att min röst inte går till Eero Heinäluoma, Jutta Urpilainen, Antti Kalliomäki och Kari Rajamäki. Därefter kunde de olika minipartierna sluta olika allianser för att driva olika frågor. Om liberalerna och de gröna vill driva hårt på en viss fråga kan de strunta fundamentalisterna och de fackliga. Och om borgarna och fundamentalisterna vill driva en annan fråga kan de strunta i de gröna. Kortvariga och noga specifierade allianser. Det är minipartiernas äss. Och det samma gäller för Vänsterförbundet.

Visst är det briljant? Och det bästa av allt är att det är hundra procent gratis. Den här idén är min gåva till det finska folket.

Fast när jag första gången presenterade den här idén gjorde mina reaktionära kompisar sitt yttersta för att skjuta i sank den. Men de är reaktionära och därmed har de fel.

Det är naturligtvis galet att ett parti medvetet skulle välja att splittras. Men det att partier splittras är inte så ovanligt. Det händer hela tiden runt om i världen och det har också hänt i Finland. Och just nu är det något som verkligen skulle ligga i tiden. Den homogena gråa massans tid är förbi. Nu är det individen som styr. Och individen vill ha ett individuellt anpassat politiskt parti. Åtminstone vill jag ha det. Och eftersom jag sällan är särskilt originell i mina viljor och haor gissar jag att ganska många andra också vill ha det. Tänk bara, om vi i stället för några stora partier hade jättemånga små. Då kunde var och en välja det som de tycker bäst om.

Man kunde återigen satsa på att rösta på ett parti som är bra, i stället för att rösta på det parti som är det minst dåliga.

Rom-och-cola nästa.

Hasta la victoria siempre!

PS. Har läst ungefär hälften av The Imperfectionists och kan avslöja att min analys av mannen i första meningen var helt fel. Han är inte kring trettio och snygg. Är rädd för att jag projicerade. Mig själv. I själva verket är han gammal och skröplig. Så kan det gå. Ibland har man fel.