I går på eftermiddagen träffade jag min farbror utanför det sekelgamla polishuset i Lovisa. Han skulle träffa utmätningsmannen för att diskutera en räkning på drygt 264 000 euro.

De senaste veckorna har varit något stressiga. När jag vaknade på morgonen var jag totalt tom i huvudet och kände att jag behövde en paus. Jag tog på mig mina joggingskor och gick ut för att springa.

Vädret var vackert och löpandet gick så där. Jag tog min vanliga rutt genom Tölö mot Fölisön där jag passerade presidentens slott och vek in på spånbanan i skogen. På vägen tillbaka sprang jag längs stranden förbi Råholmen.

Men även om jag var ute i en knapp timme lyckades jag inte skaka av stressen. Det var då jag bestämde mig för att ringa min farbror i Lovisa. Han frågade om jag var på väg och jag sa att det var min plan. Därefter kollade jag en buss och begav mig till busstationen i Kampen.

När jag kom till Lovisa var klockan strax före två. Den lilla staden badade i försommarsolen och var precis så idyllisk som jag alltid mindes. Jag träffade min farbror utanför polishuset och han sa att jag kunde gå till honom och dricka en öl medan han träffade utmätningsmannen. Dörren var öppen, det var ju Lovisa trots allt – inget behov av att låsa dörrar.

Så jag gjorde som han föreslog. Jag hämtade en öl ur kylskåpet och satte mig på en stol på gården i solen. När jag hade druckit upp ölen dök min farbror upp igen.

Min farbror är närmare sextio än femtio och har lockigt grått hår. Han är en av mina bästa farbröder. Han är passionerad och dramatisk; han har tusentals små berättelser om folk som han har träffat under åren och han är fruktansvärt bra på att berätta dem. När man träffar min farbror är rutinumgänget avklarat på fem minuter. Därefter pratar man om stora känslor, evig konst och överraskande människor. Ju större desto bättre.

Vi flyttade in i huset, som också fungerar som hans atelje, och tog en till. Det var där vid köksbordet som han berättade om den gången som han blev bekant med bildkonstnären Håkan Brunberg.

När min farbror var tjugotre år jobbade han som hovmästare på Palace, Helsingfors finaste restaurang under den tiden. Där samlades bergsråden och direktörerna kring de vita dukarna för att äta lunch med sina fruar och middag med sina älskarinnor.

Min farbror var klädd i en kritstrecksrandig kostym, hade kolsvart lockigt hår och ponnysvans, och tjock mustasch som han brukade vaxa så att ändorna stod upp. Hovmästare på Palace var hans första riktiga jobb och han gjorde sitt bästa för att imponera.

Håkan Brunberg och hans fru brukade äta på Palace varje vecka efter att han hade sålt en tavla. De åt fisk, sa min farbror, ofta gös – efter Palace ägde han tre eller fyra restauranger och han har fortfarande bra koll på sina bekantas favoriträtter.

Min farbror kände naturligtvis igen Håkan Brunberg. Ända sedan barn har han varit en begåvad målare, men tyvärr fick han aldrig börja studera konst på heltid. När han nu hade Brunberg som gäst i restaurangen kunde han bara inte låta bli att prata med honom. Vid något lämpligt skede gick han fram till dem och frågade om konstnären möjligtvis kunde visa hur han skissade och så där. Brunberg, som var på gott humör efter att ha ätit en lysande lunch, tog en av Palaces servetter och började teckna. Min farbror såg noga på hur konstnärens penna rörde sig över den vita ytan och fyllde den med figurer.

Konstnärens fru satt vid andra sidan bordet och tittade på männen när de höll på. Hon och Håkan var redan i mogen ålder och det var antagligen smickrande för dem när en ung man visade ett sånt intresse för mannens konst. Håkan Brunberg var inte en konstnär som slog igenom stort under sin livstid.

När teckningen var färdig och lektionen avslutad skrev Brunberg sitt namn på servetten och gav den till min farbror. Därefter blev de vänner.

Det har hänt mycket i min farbrors liv efter jobbet på Palace. Han har en klippbok med läderpärmar som sväller över av alla tidningsartiklar som har skrivits om honom under åren. Det är hans ex-fru som har samlat in artiklarna – numera har min farbror övergett kvinnorna till fördel för männen. I artiklarna kan man läsa om restaurangföretagaren, konstsamlaren och affärsmannen.

Nån gång på 1980-talet gick det hårt, riktigt hårt. Men sen försvann allt. Lika plötsligt som det hade kommit. Det var då han började måla på heltid.

Vi tog en till öl och funderade på lunchen. Solen sken in genom fönstret och björkarna på gården hade unga, ljusa löv som senare på sommaren får en fylligare grön ton. Fast med min farbror behöver man aldrig fundera på lunchen. Man behöver heller inte fundera på att läsa menyn – min farbror vet vad man vill ha långt innan en själv.

Så vi promenerade över Salttorget till restaurang Saltbodan, där vi beställde laxsoppa, öl och koskis, och tog plats vid ett bord där några av Lovisagänget redan smakade på dagens utbud av gin och tonic.

Resten av kvällen förflöt i lugna tecken och när jag steg på bussen till Helsingfors var jag rejält berusad men totalt avkopplad.

Hur gick det med min farbror hos utmätningsmannen? Ganska bra. Den 10 juni, efter femton år av skulder på skulder och ränta på ränta, förfaller hela skiten. Då korkas champagnen.

Ciao!

PS. För övrigt är min farbror intendent för en Håkan Brunberg utställning på Westankärr gård i Kimito i sommar. På utställningen visas ett trettiotal verk av Brunberg och ett tiotal av Kati Lounamaa-Forss. Kolla www.westankarr.fi.