Nu har jag läst några av böckerna som jag beställde i början av månaden och jag är ganska nöjd med ett par. Till följande kort om Rachman, Kellerman och Elton.
Den första jag läste vad The Imperfectionists av Tom Rachman. Boken handlar om en internationell, engelskspråkig tidning som är baserad i Rom. Rachman har själv jobbat på The International Herald Tribune som är baserad i Paris och mycket av materialet har han antagligen tagit därifrån.
Boken är lite annorlunda i att den består av ett tiotal nästan fristående kapitel som påminner om noveller, och mellan kapitlen en sorts ramberättelse som handlar om tidningens uppkomst och historia. Det är ett ganska kul upplägg som ger författaren möjlighet att skriva om flera olika personer på tidningens redaktion.
Där finns bland andra Lloyd Burko, en nerdekad Pariskorrespondent som mer eller mindre hittar på sina artiklar; Arthur Gopal, som skriver nekrologer fram till att hans egen dotter dör; Herman Cohen, tidningens språkvårdare, han upptäcker att vännen som han har sett upp till hela sitt liv egentligen är en loser; Ruby Zaga, som är säker på att hela resten av redaktionen konspirerar mot henne, vilket delvis är sant; Kathleen Solson, chefredaktören som inser att hennes man är otrogen; Ornella de Monterecci, en gammal dam som läser varje tidning från det första till det sista ordet och därmed inte har kommit längre än 1994, året då hennes liv förändrades; och Oliver Ott, arvtagare till tidningens grundare Cyrus Ott och en sällsynt patetisk person vars enda vän är hunden Schopenhauer. Och många fler.
Deras berättelser går från roliga och absurda till sorgliga och allvarliga. I en ganska kort bok har Rachman lyckats klämma in nästan hela känsloskalan. Texten är avskalad och enkel, men utvecklas mot slutet. Personerna är också ganska enkelt tecknade, vilket antagligen följer av det novellaktiga upplägget, kapitlen är korta och det finns helt enkelt inte plats för att gå in på djupet, men trots det får läsaren en ganska bra uppfattning om hur de fungerar.
Så där i korthet, jag tyckte om den här boken. Inte minst för att den känns så ung och fräsch. Undrar bara vad Rachman ska skriva till följande. Det blir inte lätt att toppa den här debuten. I vilket fall som helst är han numera bosatt i Rom, så man kan kanske gissa att miljöerna är de samma. Inte för att Rom är med i boken annat än som namn på gator och torg och Berlusconi.
Den andra i högen blev Blind Faith av Ben Elton. Elton har skrivit tiotals böcker, ganska lättsamma, och därmed blivit beskylld för att vara en sell out. Men för mig spelar det inte så stor roll, jag hade inte väntat mig någon stor litterär upplevelse. Förra veckan var solig och varm och Blind Faith passade bra som parkläsning.
Boken handlar om ett framtida London som har blivit översvämmat efter att polarisen smalt. Religionen har blivit den styrande kraften i samhället, vetenskapen och litteraturen bannlyst. Folket lever i en superöppen tillvaro där var och en förväntas dela med sig av sitt liv i stil med ett reality tv-program. De som vill leva privat blir brända på bål. Det är mycket parodi på Facebook, Youtube, Myspace och bloggandet i den här boken.
Huvudpersonen heter Trafford Sewell. Han är lite speciell i och med att han inte vill att alla ska veta vad som händer i hans liv hela tiden. I början av boken blir han introducerad till en grupp människor som kallar sig humanisterna. De har ett bibliotek och deras uppgift är att utbilda vissa utvalda personer. Trafford börjar drömma om en kunskapens revolution och sen går det som det går. Själva historien är inte så speciell och påminner en hel del om Ray Bradburys Fahrenheit 451. Fast Fahrenheit är bättre.
Den här bokens största förtjänst är parodin. Språket, uppbyggnaden och allt annat är underställt berättelsen. Det är kul att läsa om Traffords umgänge som är sjukligt sysselsatta med att uppdatera sina bloggar och lägga ut hela sitt liv på nätet i hoppet om att någon ska bry sig om dem, och han har en del helt okej poänger.
Till exempel hör det till kutymen i framtidens London att kvinnorna lägger ut en video på sig själva när de föder barn. I dagens Helsingfors brukar man däremot lägga ut foton på sina babysar. Ännu har jag inte stött på föräldrar som har skapat en egen Facebook-profil för sin baby, men däremot nog för sina hundar. Vad är vitsen med att en hund har en egen Facebook-profil? Och jag antar att det är bara en tidsfråga innan någon skapar en profil för sin baby. Hur kul är det, för babyn menar jag?
Jag brukar logga in på Facebook varje dag, är faktiskt inloggad för närvarande, men ibland undrar jag över det vettiga i det hela. Men att börja dissekera den frågan är lite för mycket för denna tisdag förmiddag.
Blind Faith: Bra parkläsning, vissa bra poänger om dela-med-sig-nätet kulturen, ingen desto större läsupplevelse, men definitivt annorlunda.
Den tredje och sista boken som jag nu ska skriva om är Evidence av Jonathan Kellerman. Jag har ännu ett par sidor kvar, men slutet kommer knappast att bli någon överraskning.
Evidence är en bok i en deckarserie som handlar om psykologen Alex Delaware och kriminalaren Milo Sturgis, nånting i stil med nummer femton. Den utspelar sig i Los Angeles.
I princip tycker jag inte om Los Angeles som miljö för en roman. Det blir lätt lite för glättigt och ytligt med alla Sunset Boulevard-typerna som drömmer om att bli filstjärnor, är filmstjärnor eller har varit filmstjärnor. Kanske om man gjorde det till en parodi, men hur i all världen gör man en parodi på en typ som, tja, Tom Cruise till exempel.
Och det här är inget diss mot James Ellroy, som är bra, och Raymond Chandler, som är en gud. Deras LA-baserade deckare är i en klass för sig. Eller åtminstone Chandlers. (Det är ett tag sedan jag läste Ellroy och mitt minne sviker.)
I vilket fall som helst börjar den här boken med ett dubbelmord. Därefter händer det som brukar hända – polisen utreder mordet. Berättelsen är någorlunda bra uppbyggd, det finns ett falskt slut och ett äkta slut, men tyvärr inga spänningsmoment eller överraskande vändningar. Utredningen flyter på och läsaren har hela tiden ganska bra koll på händelserna.
Det som är grejen i det här boken är personerna, naturligtvis. Där finns lyckligtvis inte alltför många filmstjärnor, men desto flera mordiska tyskar, indonesiska prinsar, slipade polischefer, dumma FBI-agenter, platta eko-terrorister, bortskämda ungar, dementa galningar och kloka, svarta gubbar som har jobbat hela sitt liv med att polera skor på hotell.
Det andra är maten. Milo Sturgis är en stjärndetektiv på LAPD och han äter som en soptipp. Varje gång Kellerman behöver ta en paus från själva mordhistorien går Sturgis på restaurang och äter dubbla eller fyrdubbla portioner av det ena och det andra – biff och curry och hummer, allt på en gång. Det blir så mycket ätande i boken att man undrar hur det är möjligt att Sturgis ännu inte har dött av diabetes.
Alex Delaware däremot är en mes. Han älskar sin sambo och säger aldrig ett dumt ord. Han har blåa ögon och kraftig haka och tjänar så bra på sin privatmottagning att han aldrig behöver jobba. Ibland brukar han och sambon ta ett gemensamt bad, också om badkaret är lite för litet för två – hur är det möjligt, det är ju LA för fan – och ibland leder det till lite hoochy-koochy under lakanen. Wow!
Romanen har en första person-berättare som är Alex och det för tankarna till Sherlock Holmes. I Holmes är det ju Watson som är berättaren. Fast Alex har ingen inre monolog att tala om och därmed förblir han bara en passiv betraktare för det mesta. I början av boken förklaras det hur viktigt det är att han är med i utredningen och hjälper till men några belägg för hans viktighet finner man inte. En annan lite teknisk grej är att boken är skriven i imperfekt förutom ett kapitel som plötsligt och helt omotiverat är i presens. Wow igen!
Nåja, typisk dussindeckare i pulpgenren. Antagligen helt okej läsning på ett flygplan om in flight-filmen suger. Fast personligen valde jag hellre att läsa gamla deckare av John LeCarre, Len Deighton, Georges Simenon eller Mika Waltari. Den ökände dubbelagenten Kim Philbys memoarer, My Silent War, är också bra.
Summa summarum: Rachman var bäst, Elton tvåa och Kellerman trea. Till följande ska jag börja på en lite tyngre roman, The Fortress Of Solitude av Jonathan Lethem. Men det är något som ni, mina kära läsare, inte kommer att få läsa om eftersom jag bara bloggar i maj och det sannolikt kommer att dröja längre än några dagar att läsa slut.
Ciao!
PS. Dealen mellan Irak, Turkiet och Brasilien om att skicka uran från Iran (det rimmar) till Turkiet för att anrikas är bara bulla. Det är ett typisk försök av Iran att spela tid. Det mest intressanta i hela överenskommelsen är att Turkiet och Brasilien är inblandade. Jag gissar på att det beror på att Turkiet börjar bli trött på att banka på Europas portar och vänder sig i stället söderut och österut, precis som under osmanerna (alltför ofta kallas osmanerna ottomanerna på svenska, men det är fel). Brasilien och Iran är lite konstigare, men det är inte omöjligt att länderna har fixat ihop något trevligt oljeavtal. Lite speciellt är ju att Turkiet är ett Nato-land eftersom Nato brukar vara synonymt för USA-allierad, men det finns säkert en förklaring.
