Jag var 8 år när jag gjorde min första serie. Min bror satt i sitt rum och var koncentrerad. Jag kom in i hans rum och försökte se vad han höll på med. Han fräste och frustade och försökte gömma undan sitt alster. Jag duckade, stod på tå och hoppade till höger och vänster för att se en glimt av vad som hände. Ett rutfält! Och namnet Nisse Grankvist i rubriken!

Jag gick in på mitt rum och började apa efter min bror. Ett rutfält och en saga om Nisse Grankvist. Min Nisse gick och köpte sig en hamster som i ett senare skede blev överkörd. Nisses granne råkade bli ögonvittne till händelsen och sade sedan till Nisse:  ”Nu har du förstört allt!” Så var sagan slut.

Med strålande ögon visade jag upp min serie för Kasper.
–Hahaa, den har ju inga bilder! utropade min kära bror och skrattade rått på. Jag var förtvivlad. Ingen hade sagt att en serie skulle innehålla bilder. Våra föräldrar hade dock ett mera pedagogiskt förhållningssätt till situationen och ramade in serien. Och än idag hänger serien på väggen hos min faster.

Efter incidenten lämnade jag serietecknandet åt min bror. Och jag tycker han är ganska bra på det.

Nora