Wilma är fem och ett halvt år gammal. Halvan är viktig att komma ihåg. Är man ett höstbarn och de flesta kompisarna börjar fylla 6 år, är det viktigt att poängtera att man är på god väg att bli lika gammal.

När Wilma skall gå och sova vill hon alltid höra en saga.  

– Men inte nån saga som du har skrivit! brukar hon hastigt tillägga.

 –Vad vill du höra då?

 –Nå, vad som helst annat, säger den lilla avkomman från sin säng. 

När Tigerkontoret lästes upp på Wilmas daghem hade tanterna frågat vad Wilma tycker om boken.

-Jag tycker bara om bilderna, svarade min fanclub ärligt och uppriktigt.

Vi har länge haft två barnböcker som behandlar ett ämne som jag inte riktigt förstår mig på, nämligen skit.  Att läsa om kakka i alla dess olika former har aldrig roat mig och inte vår dotter heller, så böckerna har stått i bokhyllan och samlat damm.

Men nu har vi kommit till åldern då bajs går hem i alla former.

–Vad äter små monster? frågar den lilla flickan med lysande ögon.

 –Flugor, säger hennes mamma.  Flickan på soffan fnissar.

 –Vad äter stora monster då? frågar hon och väntar med spänning.

 – De äter kakka, säger mamman.  Flickan vrider sig av skratt, får andnöd och tänker svälja sin pastill.

Så nu kan jag bara hoppas att det kommer en specifik ålder då barn uppskattar sådant som är skrivet av deras föräldrar.

Nora