Under de senaste dagarna har jag fått flera skamliga förslag per telefon. Från Nalle Puh-tidningen. Nalle Puh är det inget fel på fast 5-åringen säger sig ”HATA Nalle Puh”. Är man en björn som endast livnär sig på honung, blir man rund och go´ och lite långsam i sina funderingar. Men det är marknadsföringens kvalitet och kvantitet som fått mig att börja tvivla på dagens byråkrati.

Jag ansökte för ett tag sedan om förbud mot telemarketing – ett pappersarbete som livade upp precis alla tidningsförsäljare att börja ringa mig extra mycket. En dag ringde till exempel en dam och började likt en hackspett rada upp sin affärstext.

 – Kan du ta det på svenska? undrade jag sakligt. Hon ignorerade mig och fortsatte sin högläsning.

–Ursäkta, men jag talar svenska, upprepade jag.

-Jag vet nog att du kan finska, väste damen och bytte sedan lika snabbt tillbaka till sin angenäma berättarröst, med vilken hon fortsatte räkna upp silkesscarfar och sommarhattar som jag kunde få på köpet.
Nästa dag var det en äldre kvinna som ringde. Dagen därpå en ung man som skulle sälja samma tidning.

Jag försöker oftast vara vänlig mot personer som säljer tidningar per telefon, dels för att min syster prövat på det otacksamma yrket och dels för att jag egentligen är ganska trevlig.
Men lönar det sig då att ansöka om ett telemarketing-förbud? Jag skall låta Nalle Puh svara på denna knepgia fråga:

”När du tittar på dina båda tassar, behöver du bara bestämma dig för vilken som är den högra, sedan kan du vara säker på att den andra är den vänstra.”

Nora