Där borta står den. Längst inne i ett hörn i källarvåningen på lopptorget. En brun barnvagn för tvillingar, märket är Silver Cross. Tyget är mörkbrunt och spänstigt, metalldelarna skinande och höjden är precis passlig. Inne i den avlånga vagnen med plats för två små liv att sitta mitt emot varandra, finns instruktioner från början av 70-talet.
Händerna klämmer krampaktigt om vagnen. Jag vill ha, jag måste få – jag får den inte. Storken har inte levererat tvillingar eller trillingar, vänner och bekanta väntar heller inte på tillökning, men den lilla nostalgiska hamstern i mig vill rädda den oanvända barnvagnen som någon förvarat med kärlek i nästan 40 år.

Det sägs att de bästa sakerna i livet inte är saker, men hur kan man då bli så glad över vissa föremål? Jag kan sitta hemma och titta på mitt stolfynd i gustaviansk stil i flera minuter åt gången eller trycka ner tangenterna på farfars skrivmaskin från 40-talet och bara lyssna på det knapprande ljudet.

De föremål som färdas genom tiden med ett intressant förflutet är de föremål som fängslar mig allra mest. Det är fantastiskt när tidens tand varit skonsam och lämnat bevis över levda liv.

Nora