Inser plötsligt att vi bloggat med Nora i en månad redan utan en ordentlig presentation. Sånt är ju direkt ohyfsat; därför några rader om mig själv:

Jag har tre stycken barn. Iochförsig är jag ju inte den som definierar sig genom sina barn, men jag tycker det skall nämnas. Adolf är 17 år, Eva 15. Så har vi också lilla Blondi, som har fått namn efter Hitlers hund. Varför ge ett barn namn efter en hund, frågar ni? ”Varför inte”, svarar jag på det.

Vi lever ett enkelt, lantligt liv; odlar våra rovor, samlar björkris i skogen och hushåller oss med hönor. Väldigt många hönor. En hel massa jävla hönor som aldrig håller tyst. Det är därför jag samlar björkris i skogen, för att komma bort från dem en stund då och då. Vad använder jag björkriset till? Ingenting. Det är mest en grej. Vissa människor samlar ju på frimärken.

Barnen frodas och mår bra, men de får ofta fästingar i vår lantliga bostadsmiljö, vilket jag tror hämmar deras anliga tillväxt. Annars tillämpar jag de allra senaste uppfostringsmetoderna; shorts med långa sockor och bara knän året runt, långa vandringar i skogen (där jag lär dem samla björkris) och mycket nakenbadande i kalla sjöar med uppfriskande vatten direkt från smältande glaciärlandskap. Jag tror på de här metoderna. Och nästa höst skall Adolf och Eva börja skolan (jag har lärt dem hemma så länge; latin, algebra och huslig ekonomi).

Så går livet sin stilla gång, och då och då vässar jag pennan och illustrerar en barnbok som Nora skrivit. Jag tror på det här livet. Det är nästan för bra för att vara sant.