Ibland brukar jag sitta och vänta på att inspirationen skulle komma. Det är oftast en dålig idé.

Det är alldeles tyst omkring mig. Nej, ett svagt susande ljud hörs om jag riktigt spänner mig. Tinnitus. Nu öppnar grannen dörren, drar sin kärra efter sig med hasande steg. Nu blev det tyst.
Ljudet av en gräsklippare. Fåglarna kvittrar. En liten flicka vägrar hålla sin mammas hand. 

Posten kommer. Bäst att bläddra igenom Esse, Kyrkpressen, Alueuutiset och Länsiväylä. Man vet aldrig om inspirationen gömmer sig där. De gjorde den inte, men en halv timme rann som sand mellan fingrarna.

Kanske inpirationen kommer om man tvingar den lite. Om jag öppnar den här tidningen och ser på sjätte raden på sjunde sidan. Där finns ordet som gör att jag kommer framåt. 

och. Det är inte ett ord. Jag tar följande.  
mat. En ostsmörgås kunde nog sitta bra innan jag fortsätter. Kanske också en glass. Men någon har ätit alla glassar. Någon har också druckit all apelsinsaft. Kanske jag borde gå ut. En promenad kunde också göra susen. Jag känner mig som en eremit i min grotta.

När jag promenerar längs spånbanan vaknar den förstelnade hjärnmembranen plötsligt till liv. Men jag har varken penna eller papper till mitt förfogande. Nu är det bråttom. Jag måste hinna hem innan jag tappar tanken som jag håller i. Nej, jag hinner inte diskutera med grannen som kommer gående. Jag hinner inte vänta på hissen.
Ur vägen. Jag har en viktig mening som måste skrivas ner innan jag glömmer den.

Nora