Igår när jag frågade om 5-åringen ville ut och cykla eller bli inne och leka, sade 5-åringen med en röst fylld av visdom: ”Du är en mamma så du får bestämma.” Det var en egendomlig stund i mitt liv.

Senare när jag läste Bröderna Lejonhjärta och Skorpans brev: ”Gråt inte, mamma! Vi ses i Nangijala” grät jag en skvätt och sade till 5-åringen. ”Oj, vad jag skulle gråta om du skulle lämna mig en såndär lapp, jag skulle aldrig sluta gråta” Till det fnös 5-åringen och sa: ”Äsch! Jag skulle aldrig lämna en sån lapp åt dig - int kan jag ens skriva!”

Men snart kan du skriva Wilma och då önskar jag att du skriver snälla lappar till mig. Skriv inte att ”MAMMA ÄR EN APA” som min bror skrev till mamma. Skriv som du sa på sommarlovsresan,  att du är glad att jag födde dig och att jag är den bästa mamman i världen. Sådana meningar som fick dem som satt i bilen att bli tårögda.

Skriv av dig alla de sagor du berättar varje dag och läs dem till mig om kvällarna. Och jag skall säga: ”Snäälla Wilma, läs den på nytt!

Ha en trevlig höst!

Nora