Onsdag

25.01.2012, 08:07

Denna morgon är det de finlandssvenska modersmålslärarna jag nästan gråtfärdig riktar mig till. Jag vet inte hur många modersmålslärare som läser mig men jag föreställer mig att många som läser mig ändå känner en och annan modersmålslärare och kanske kan tänka sig att framföra mitt budskap. Det är skolelevers författarpresentationer det handlar om och då närmare bestämt skolelevers kontakter med de författare de ska presentera.


Nu har jag nämligen – och det är ingalunda första gången – per e-post fått en rad frågor från en flicka på nian, närmare bestämt tretton stycken, nämligen



  1. Har du alltid varit intresserad av böcker och av att skriva?

  2. Var bor du idag?

  3. Vad har du för intressen förutom författandet?

  4. Varifrån får du inspiration till skrivandet?

  5. Är du gift och har du barn?

  6. Skriver du nån bok just nu?

  7. Vad har du för planer för framtiden?

  8. Vad har du för yrke?

  9. Vilken bok tycker du att du lyckats bäst med? Varför?

  10. Hur gammal var du när du skrev din första bok?

  11. Vad börjar en bra dag med?

  12. Vad skulle du göra om du inte var författare?

  13. Såg att du hade en föreläsning om pensionärer. Har du ofta föreläsningar och vad tycker du om att ha föreläsningar?


Man kan säga mycket om de här frågorna. Man kan säga att de är en salig blandning och att det är svårt att förstå sig på ordningsföljden. Man kan säga att några av dem är lätta att hitta svar på i uppslagsverk eller genom att googla. Man kan säga att några av dem skulle ta lång tid att besvara på ett meningsfullt sätt. Man kan säga att några av dem kanske inte alls går att besvara på ett meningsfullt sätt.


Jag undrar om eleverna hittar på frågorna själva eller om det är en lärare som serverat dem. I båda fallen är det lika illa. Nej, förresten: det är värre om det är läraren som hittat på dem för det tyder ju på att läraren överhuvudtaget inte tänkt till. Jag är nämligen ingalunda mer pretentiös  än att jag gärna skulle ta mig tid att mejla lite fram och tillbaka med skolelever – ganska många skolelever -  om jag kunde se att de hade fått en pedagogiskt välgenomtänkt uppgift.  Men som det nu ser ut kan jag inte se att de lär sig något alls.


Vad jag svarade just den här flickan?


Jag svarade det som jag tycker hennes lärare borde ha lärt henne:


Att det för författare är roligare – och artigare – om den som vill intervjua en först själv har tagit fram lite uppgifter om en och jag berättade hur man gör.


Och att det dessutom är bra om en del av frågorna handlar om den bok man har läst.


Boken?


Ja, jag kan inte tro att hon fått nån hjälp med sitt bokval heller:


Hon hade läst - eller skulle läsa? - min roman Den okända sällskapsresenären från 1987. Den boken skulle jag aldrig rekommendera för någon människa, allra minst en tonårsflicka. Jag skulle inte orka läsa om den själv.

25.01.2012 10:03 Barbro
Svara på Barbros kommentar: