Jag har börjat skriva efter en längre paus. Nu talar jag alltså om poesi. Fast man kan förstås fundera på vad ”poesiskrivande” egentligen innebär. Är det bara själva språksättandet (det som jag nu åter ägnar mig åt) eller ska också den inre rörelse som föregår detta räknas som en del av skrivandets båge, dess totalitet? 

Omfattar man den senare definitionen har mitt nuvarande skrivande pågått ett bra tag, kanske utan avbräck sedan jag avslutade min förra bok, Österbottnisk gotik, som blev till under några förunderliga sommarveckor 2007. Det vill säga den kläddes i ord då, men förberedelsen hade inletts långt tidigare.

För mig är det självklart att skrivandet inte försiggår enbart framför skärmen eller arket – detta är blott den avslutande fasen. Det är inte ovanligt att jag upplever att en text redan är ”klar”, trots att inte ett enda ord är formulerat eller nedtecknat. Men jag bär den färdiga formen, eller vad man ska kalla det, inombords. Ibland är det nästan någonting fysiskt.

Men att komma så långt fordrar ett arbete som tar tid och är svårt, eller snarare omöjligt, att helt medvetandegöra. En viktig del av mitt fortsatta utforskande av poesin är ändå att försöka förstå dess tillblivelseprocess och hur jag kan styra eller påverka denna.

En sak är säker: det är inte lönt för mig att ”torrskriva”, alltså tvinga fram text. Sådant förstör mest. Jag har aldrig riktigt gillat devisen ”ingen dag utan ett streck”. Man får acceptera perioder av ordlöshet, perioder då man tystnar och väntar, kanske skriver utan att skriva. 

Drömde i morse, strax innan klockradion signalerade Luftwaffe-angrepp, att jag var en ung Neil Young - det var 1966. Han/Jag satt och sjöng tidigare okända låtar för sig/mig själv. Och nu är det enda jag minns två rimmade rader: "Combining this kind of ambition/with that kind of tradition". Gitarren var stämd på samma sätt som i ”Cinnamon Girl”: DADGBD. 

Vad kan Neil, med sina frodiga polisonger, ha menat med de raderna i min mun?