Söderström

Till kassan

Summa:

0,00 €

Vecka 1: Monika & vi, fagerholmskan och Den amerikanska flickan i en snökula

12.10.2009 11:00 av Bokhora

I min presentation på Bokhora.se skriver jag att jag gillar "författare som förkroppsligar de två S:en [Språk och Stämning, min anm.] så till den grad att de skapar ett eget, helt unikt universum mellan bokpärmarna". Frågan är om det finns någon nu levande nordisk författare som bättre lever upp till den devisen än Monika Fagerholm. Att läsa henne är att äntra en värld som, för att citera Agent Cooper i Twin Peaks, är "a place both wonderful and strange". En värld som går i bubbelgumsrosa och nattsvart; suggestiv, gåtfull och full av ond, bråd död och mörka begär. Men också: glittrande solsken, oskyldig kärlek, glitter och drömsk vardagstristess. Sannerligen en värld av Språk & Stämning; fagerholmskan liknar ingenting annat.

En värld som lätt kan svälja en hel om man inte är försiktig. En värld man antingen älskar eller hatar - var på spektrat jag placerar mig har ni nog redan gissat.

Och så nu, efter år av väntan: Glitterscenen. En fristående fortsättning på Augustvinnande Den amerikanska flickan, där vi åter får besöka Trakten, på nytt får höra den gamla berättelsen om den amerikanska flickan som dog av kärlek vid Bule träsket 1969... fast ur andra perspektiv, med andra huvudrollsinnehavare.

Eftersom Monika Fagerholm är ett författarskap som lämnar få oberörda, och eftersom Glitterscenen varit så oerhört omtalad och efterlängtad långt innan den funnits på bokhandelsdiskarna, tänkte jag att vi skulle viga denna första vecka av bokcirkeln åt att prata om vårt personliga förhållande till Monika Fagerholm. Har ni läst något av henne tidigare? När, om ni som jag är hopplöst bortkollrad av det fagerholmska universumet, upptäckte ni henne? Vad ÄR typiskt fagerholmskt? Hur skulle ni definiera det fagerholmska språket? Vad har ni för förväntningar på Glitterscenen? Och så vidare, och så vidare. Glöm heller inte att ta tillvara på det faktum att Monika själv kommer att vara aktiv i diskussionerna. Om ni har några frågor till henne om Glitterscenen, passa på att ställ dem! Då Glitterscenen alldeles nu i dagarna utkom i Sverige har jag tänkt att vi, i den mån det är möjligt, begränsar den mer detaljrika bokdiskussionen till del I av Glitterscenen, alltså till och med sidan 80. På så sätt kan även ni som inte hunnit läsa hela romanen vara med och diskutera. Så, skriv på! The sky's the limit!

Min recension av Glitterscenen hittar ni här: http://www.bokhora.se/blog/recension/2009/09/glitterscenen-monika-fagerholm/

Helena Dahlgren
Bokhora.se

01.10.2009 17:45 Anne-Sofie Sundholm Så jag har väntat!
Ja, ända sedan jag läste och recenserade Den amerikanska flickan. Förväntningarna är skrämmande skyhöga, och jag kommer inte att ha boken i min hand förrän till veckan...

När jag läste DAF fascinerades jag av, att jag inte blev störd av de långa vindlande meningarna, som ofta fick mig att stanna upp och ta om. I stället väcktes en förtjusning, en lust. Jag insåg också, att ett försök att kort återge handlingen var omöjligt och innebar att historien tappade all magi.

Min upplevelse var, att författaren arbetade med en auktoritet, som fick mig att acceptera allt. Berättelsen kunde komma att ta vilken väg som helst... Det imponerade.

Kopplat till den nya boken undrar jag över hur författaren tacklat detta: I DAF fick jag en pusselbit här och en pusselbit där, och håligheterna emellan gav plats för mig och mina tankar som läsare. Samtidigt låg något dolt. Nu hör jag att historien berättas igen, med delvis andra röster - vad ska det innebära?
I DAF fann jag att sanningar inte sas, och att det fick enorma konsekvenser. Samtidigt finns ju alltid frågan - Vad är sant? Vems sanning?Finns det flera sanningar?
För mig var DAFs, bokens sanning: Det är så här - livet. Vad kommer den nya boken att säga - och att säga mig?Jan Arnald skriver i DN, att här når man sanningen?

Jag vill inte förminska författaren med att säga att något är typiskt fagerholmskt, men det fagerholmska språket, det är för mig de långa vindlande meningarna med mycket mening i.
Fråga till Monica:
1. När du var klar med DAF, hur trodde du då att berättelsen skulle gå vidare?
2. Blev det en helt annan historia/bok/berättelse?
3. VAD fick dig att backa bandet när du var så nära och våga och orka börja om?

01.10.2009 20:34 Monika Fagerholm Hej bokcirkeln och Ann-Sofie!
Det ska bli roligt att prata - jag har ju en massa tankar om Glitterscenen (och den Amerikanska flickan som den hör ihop med själv, men en bok blir ju till liv först när den läses av andra så vad jag tycker och tänker är ingen lag).
Arbetar ganska intuitivt, dvs. vill skriva mig fram till historien, inte tänka ut den på förhand. Synopsis är för rationellt för mig, jag vill komma bortom det rationella. Så mycket censurerar vi via att vi "översätter" vad vi ska göra på förhand.
Språket, som här kallas "fagerholmska", så kommer ur det. Men nej. Det finns inte ETT språk, jag vill att språket ska vara i samklang med mina personer, eller figurer. Och i Glitterscenen finns det flera språk, tre stycken kan jag klart se själv.
Det första, det är sidorna 1-80, Johannas flyktiga...
Det andra, det som finns i "huvudhistorien" om Maj-Gun och Suzette, det är det där ringlande med enormt långa meningar - det är det språk som är Maj-Guns och Suzettes gemensamma... liksom. Som har en bestämd rytm som i all ordrikedom gränsar till ordlöshet (Maj-Gun blir konkret ordlös) och (för Suzette, kanske) nästan vansinne.
Det tredje språket, i epilogen, är Solveigs. Det är rakt, här och nu. Solveig har "ingen fantasi". För henne finns inget Vinterträdgården. Hon har sanningen. Men vad betyder hennes sanning efter allt.
Frågorna: det "enkla" med det här skrivandet som varit komplicerat och motigt har varit att jag hela tiden haft historien, dvs. jag har vetat hur det ska gå. Men det har kanske varit det hämmande. Som sagt, jag arbetar mycket på intuition, det där som händer när man skriver.
Var ganska styrd och i den första versionen så kom jag inte loss. Den var död, prosa prosa, kokett. Även om själv utgången var den samma. Förstod då jag övergav det manuset att jag inte hittat en personlig inkörspunkt till det hela. Till den visionen den här boken skulle vara. Som på så vis ÄR en separat egen vision.
Det där i historien som brände för mig. För att skriva det som bränner... och här bränner mycket som har med sorg och död att göra... - det är det enda som gäller. Och det kan man inte heller tänka sig till. Sen, men mycket sent, efter mycket skrivande, hittade jag Suzette, först, sen, i våras Maj-Gun. Och hon är fortfarande den allra viktigaste för mig. Nästan som om hon bor i mig. Med hela sig - tjock och smal - till och med hela den där förbannade kiosken. I mig.
Med Diva hände något liknande. Då drog jag också tillbaka manus. Det är inte lustigt, alls. Å andra sidan - det är det enda sättet. Att vara/skriva på. Nå autenciteten, nåt slags ärlighet - och när man inte gör det känner man det nog fast man inte vill vidkännas det.
Nå slutar här, blev långt. Många varma hälsningar, Monika med k

02.10.2009 08:33 Helena Ann-Sofie, dina tankar om Den amerikanska flickan påminner till stor del om mina. Fast på vilket sätt skulle det vara förringande/förminskande att tala om något som är karakteristiskt för en viss författares språk? Är det inte i själva verket så, att alla riktigt läsvärda författare har ett igenkännbart och tydligt (därmed inte sagt förutsägbart - åh nej, inom författarens språkvärld ryms hur mycket som helst, och det märks ju inte minst i variationerna i Glitterscenen) språk, en stil som man, om man vill, kan säga är typiskt fagerholmsk eller austersk eller oatesk eller wintersonsk, eller...? Att kunna på måfå slå upp ett blad och omedelbart sugas in i språket, känna att "aha, det HÄR är x!". Så tycker i alla fall jag - men det är ju också det roligaste med bokcirklar, att vi tycker olika. :)

02.10.2009 09:34 monika fagerholm Hej igen, Helena du har rätt, om språk, hos författare. Man känner igen dem. En ton, kanske en rytm - ett sätt att se på världen. Joyce Carol Oates känner man alltid igen. Och nu när jag läst en massa Faulkner under de senaste månaderna så har det gått upp för mig, hur mycket Faulkner det finns i hela den amerikanska nutida litteraturen. Hos Oates - men också hos författare som inte det minsta skriver som Oates. Och en massa bilder, som börjar hos Faulkner som återkommer och varieras och plötslig betyder nya saker. Det är väldigt spännande. Så hos Faulkner finns också ett slags total öppenhet, som släpper in andra författare och läsare.
Varm hälsning, Monika :)

02.10.2009 12:31 Helena Hej Monika! Jag håller med om kopplingen mellan Oates och Faulkner, ja, mellan Faulkner och de flesta stora nutida amerikanska författarna. Sättet som hon beskriver sina fiktiva städer i staten New York påminner en hel del om Faulkners Yoknapatawph. Och intressant att du skulle nämna Faulkner, för jag har tänkt fråga hur inspirerad du är av honom i ditt skrivande. Många recensenter har ju påpekat att det ligger något av Faulkner i Trakten, hur du målar upp platsen och dess personer. Är han en stor förebild?

Och när vi ändå talar förebilder: visst är du ett stort Lynchfan? Har du haft Twin Peaks och Laura Palmer i bakhuvudet när du började skissa på berättelsen om den amerikanska flickan?

Soliga hälsningar från Helena (som är identisk med cirkelledaren Helena från Bokhora.se. Det är svårt att inte dras med i diskussionen!)

02.10.2009 14:06 Ka Ja! Jag undrar också om Lynch! Har länge tänkt så vad gäller i stort sett hela MF:s författarskap!

/samma Ka som nyss sa att hon skulle hålla sig borta...

04.10.2009 08:37 Monika Fagerholm Hej Helena, Ka, alla! Om Faulkner: honom upptäckte jag - det vill säga så att jag började läsa honom på allvar, något under studietiden (Sound and the fury) för länge sedan hade jag bakom mig - först i juni i år. Uppeppad av Mats Wahl som skrev om honom mycket på Facebook. En bok som heter Wild Palms (på tal om Lynch så gjorde han också en Wild Palms, men inget vidare den även om jag annars alltså avgudar Lynch, mer om det nedan). Och föll ner i något som jag aldrig vill ur. Hos Faulkner finns allt. Stringensen och prosan och så den enorma variationen. "Light in August" är min favorit nu, håller på med Absalom, Absalom - och den är också enorm, det slags epik som är alldeles egen, men igen, stringent... Absalom, Absalom kan läsas i förbindelse med The Sound and the fury, där finns några samma personer och vi vet hur det kommer att gå för en av dem (han tar livet av sig i Sound and the fury). Faulkner balanserar på knivseggen, det ÄR liv och död, men samtidigt så mycket livet i livet och i döden, vid sidan av att han då, om man ska vara litterär, är enormt på att använda sig av urmyter... Light in August är alldeles oegenererat en anspelning på Jesus-berättelsen men det fungerar absolut så att man inte tänker på det. En orsak till att Faulkner kanske betraktats som knepig är, tror jag, åtminstone till en del att då han läses på universiteten - som jag läste honom - man är väldigt upptagen med att plocka liksom analytiskt i honom. Och jo, där finns mycket att hämta. Men man glömmer då att prosan inte är ett rationellt konstrukt, bara delvis...man plockar livet ur honom, liksom. Så finns den andra Faulkner. Han som skrev filmmanus för film noir och är väldigt tät - syns t.ex. i en roman som Sanctuary.
Så VISST, ha Faulkner som förebild, det skulle man vilja. Läser en Faulkner-biografi som bäst, där står på första raden i första kapitlet: "A sense of place was everything to William Faulkner." Något senare, i samma kapitel, säger W:F. på tal om sitt förhållande till det episka berättandet som alltså grundar sig på sanning, sanna historier - att, ändå, "not a moment of research." Det är fascinerande, minst sagt.
Lynch älskar jag. Bildspråket, det ständigt närvarande våldet som inte är enbart realistiskt, men ett våld i oss, ur våra inre landskap... hotet, i hans bilder. Blue Velvet och jo, jo, Twin Peaks. Som öppnade något alldeles nytt för mig - lever i huvudet ännu. Och Mulholland Drive - även om det också finns ibland hos Lynch tycker jag en tendens till överdrivet estetiserande. Men Lynch vägrar psykoanalytiska tolkningar rakt av, även om han bejakar dem delvis, men visar hur mycket allt möjligt det finns i oss - i oss också kollektivet, inre landskap vi delar, en sådan liksom mänsklig arkeologi. Hur man känner igen sig i Twin Peaks.
Jag gillar också hos Lynch ett bejakande av "hysterin". Han berättar förresten i boken "Lynch om Lynch" om sin egen ungdom. Han hade en flickvän, det var i tiderna då president Kennedy mördades. Hon blev så "ledsen" över det att hon låste in sig i sitt rum och grät i tre dagar efter mordet på presidenten, den unga flickan. Han fattade ingenting, för hon hade inte precis älskat presidenten innan. Men han vände sig inte ifrån, han blev intresserad... det drog honom till sig, det där.
Sådan märklig sorg - som låtsas ha med det konkreta att göra, händelser och skeenden ur det personliga men som ändå på grund av sin enorma, absurda kraft - finns det så mycket av hos Lynch. En grundsorg, som ändå är vacker, vacker.
Hå det blev långt det här, hoppas jag inte "snackar" ihjäl er. KA, du måste nu vara snäll med dig själv i influensan!
Ha det gott vi hörs! Monika

05.10.2009 13:36 Ka Ånej, du snackar inte ihjäl, det är mycket spännande att läsa, men åtminstone jag är aningen för matt för att komma med längre klartänkta inlägg :) Och! Det du skriver här ovan syns bara till kanske 80%, resten får man som läsare gissa sig till. En extra knorr?

Tänker mycket på denhär sorgen, har kommit en bit förbi 240-sidorsstrecket nu, långsamt går det - tvärtemot annars, då jag forsat fram genom dina böcker, denhär sorgen, masshysterin som inträffar vid händelser som förväntas angå - att livssorgen accepteras först när den kan sättas i samband med något konkret. Tänker alltså ordlöst vidare på det och blir förstås lite nyfiken på Faulkner som jag idiotiskt nog viftat bort som "en av alla dessa måsten"...

10.10.2009 21:03 Anne-Sofie Hmm... Ser att jag måste ge Faukler en chans..
Sorgen - som inte handlade om Diana, eller Kennedy eller...
Att våga inse och se att det är min sorg - och kanske våga söka efter - vad handlar det om...
men nu har jag fått Glitterscenen i min hand!

02.10.2009 09:53 Ka Hej!

Å jag förbannar det faktum att jag dragits ned i en svininfluensa (javisst, det är sant) och inte är klart i skallen nog att läsa ut den Glitterscen jag köpte på Bok & bibliotek förra veckan. Aj aj aj det svider ska ni veta. Det enda min hjärna klarar av är dessa familjetidningar som Maj-Gun prånglar ut. Och möjligen denna cirkels funderingar. Samtidigt räds jag den, cirkeln, emedan den hotar förstöra mig läsopplevelse så till den allt annat än milda grad att jag helt sonika låter bli att läsa den bok jag kommit att längta efter i något som känts som evigheters evighet amen men som bekant är tiden relativ osv.

TRams och svammel allihopa, men HEJ, jag har läst ungefär 150 sidor och är direkt ledsen nu över den - hoppeligen - tillfälliga skilsmässan. Återkommer hit efter tillfrisknande och läsning.

Hälsningar!

02.10.2009 18:35 Ka Men nu ser jag ju äntligen frågan - anvisningen till denna diskussion! Och då kan jag faktiskt drista mig till att presentera detta lilla, korta: Ja, jag har läst Underbara kvinnor vid vatten, Diva och Den amerikanska flickan (den senare tre gånger) men till min sorg inte fått tag på övriga titlar. O, upptäckte Diva ungefär när den kom och - nu blir jag personlig - den hjälpte mig ska ni veta, den hjälpte mig ur en djup kris. Under läsningens gång insåg jag att det jag tidigare (hela mitt liv) ifrågasatts för kunde vara vackert, kunde tryckas för läsning. Så: ja, jag är också bortkollrad i det som här kallas för det fagerholmska, gissar att språkligheten (som, ja, verkligen rymmer många dialekter, men som ändå är detta så utmärkande för Monika Fagerholms texter, jag är böjd åt att instämma i att det finns ett begrepp som fagerholmska) ------

Vad är det typiskt fagerholmska? Jag vet inte. Att skriva och rumla om i tanken, att leva i skrivandet utan att vare sig konstra eller konstla? Kanske? Vad säger ni andra?

Mina förväntningar på Glitterscenen har varit högt ställda alltsedan den dag det gick upp för mig att en fortsättning på Den amerikanska flickan skulle komma. Och - nog motsvarar boken dessa krav hittills (igår gav jag upp på sidan 174 pga alltför dånande huvudvärk, idag lindrad med alvedon och alltså familjetidningar, t ex Allers).

Kanske inte så kort som jag utlovade, men rörigt alltnog.