Söderström

Till kassan

Summa:

0,00 €

Startskottet för Janna Thorströms

01.11.2009 19:02 av Bokhora

Vänner!

I samband med att jag läste "The Beach" av Alex Garland - alltså innan jag såg filmen med Leonardo DiCaprio, det är viktigt att påpeka - läste jag en hel del böcker om ungdomar som reste till Indien. Jag minns fortfarande William Sutcliffes "En tripp till Indien", även om jag vet att jag läste minst två andra böcker. Jag kunden inte låta bli att dra paralleller till Sutcliffe när jag läste Janna Thorströms "Buktalaren", trots att böckerna är så monumentalt olika.

Sutcliffe kommer jag av förklarliga skäl inte gå in närmare på här, men han satt liksom i baksätet när jag tog mig an Emilias historia.

För att summera "Buktalaren" handlar den om Emilia. Emilia är ett par år yngre än vad jag är, hon är konstnär och jag tror att hon har kört fast i sitt målande, i sitt liv. Hon är uppvuxen i Noux, som jag var tvungen att googla - det ligger här - tillsammans med en äldre syster samt en mamma och en manodepressiv pappa som vi får lära känna under flera av de tillbakablickar som Thorström kryddar sin berättelse med.

Pappan är uppenbarligen en viktig person i Emilias liv. Håller ni inte med? Han bakar toscatårta åt Emilia och hennes syster och handlar delikatesser från världens alla hörn som han fyller kylskåpet i Noux med. Mammans makaronipudding och färdigmiddagar lämnas till de perioder då pappan är mindre närvarande, såväl i Emilias liv, som följaktligen även i ”Buktalaren”.

I början av boken beslutar sig Emilia för att resa till Indien för att inspireras, för att pånyttfödas, men också för att behandlas för sina kroniska tarmbesvär, ulcerös kolit. Hon bor på ett ayurvediskt center och det är såväl personalen som de andra gästerna där som vi får lära känna vid sidan av Emilia.

Där finns schweiziska Martina, vars pojkvän inte hör av sig vare sig via mail eller sms, och Martinas kropp värker efter ett barn innan hon blir för gammal. Även italienskan Isabella har karlbekymmer. Hennes manliga sällskap reste i förväg till Indien och väl där visar det sig att han inte har några särskilda planer på att låta henne göra honom sällskap.

I början har jag riktigt svårt att hålla reda på alla personer, att separera Martina från Isabella, från Gudrun. Ett tag överväger jag att göra scheman i en anteckningsbok, men jag överger den tanken ju mer jag slukas av historien.

För slukas gör jag. Jag gillar "Buktalaren". Jag tycker om den vaggande rytmen, den slutna cirkel som är Emilias vistelse i Indien. När boken avslutas är jag inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill inte lämna Emilia där.

Min första fråga till er är om ni har någon favoritperson i boken? Varför? Tycker ni att ni får grepp om personerna? Historien är ju inte så lång. Hade ni också problem att separera karaktärerna från varandra?

/Johanna K, Bokhora

02.11.2009 23:24 Camilla Hellberg Mushonga Vad gör jag i Finland denhär tiden av året, när de landskap som finns i Buktalaren finns att utforska?
Äntligen en bok där man får njuta av kroppslighet, sinnlighet och andlighet på ett naturligt och igenkännande sätt! Indien behövs inte egentligen för att göra den inre resan Emilia gör, men det är njutbart, lättare att resa med, när allting omkring henne stöder helandet.
Det jag främst fastnar för är kopplingen mellan kropp och ande, inte endast den vanliga kopplingen mellan kropp och känsla.
Jag tänker läsa om boken, för att sedan kommentera mera! Det finns många trådar att följa.
Camilla Hellberg Mushonga

02.11.2009 23:34 Anki Hellberg-Sågfors Hej Johanna,

Jag hade inga problem att separera karaktärerna från varandra! Det var liksom inte viktigt. Det viktiga var färgerna, beröringen, bräckligheten och magens känslighet för det viktiga i livet; självkänslan, förlåtelsen och närvaron.

Det var också härligt att sugas med i de indiska sägnerna och gudaberättelserna.

Men berättarjaget var ändå rösten som ledde och färgade upplevelsen. Jag läste Buktalaren som kvinnornas berättelser. Att skriva sig synlig i konturerna. Fullkomligt njutbart och betydelsebärande!

03.11.2009 11:01 maria Janna är en fantastisk berätterska. När hon trollar fram sina små skrönor, sagor eller kanske egna upplevelser från Indien blir man rent av inspirerad. Inspirerad att resa till Indien men också inspirerad att skriva själv. Det verkar så lätt det hon gör. Orden rullar fram som pärlor på ett pärlband och när man öppnar Jannas bok är det som att öppna ett smyckesskrin. Man lyfter upp det ena sago-smycket efter det andra och kan bara säga åååååhhhhh.....
Det är så jag upplever hennes berättelse och mej stör det inte att intrycket ibland blir fragmentarisk, det är ju så livet beter sig när man ser bakåt och minns.
Jag tycker om när berättaren inte målar porträtten av personerna allt för tydliga. Jag ser det som ett uttryck av respekt för läsaren, betraktaren. I stället för att Janna gör en monolog ger hon utrymme för en samverkan. Hon ger mej en riktning, en bild med konturer. Jag färglägger och sätter mina egna ansikten på personerna. Tillsammans gör vi en fantastisk story, Janna som dirigent och jag följer...
Speciellt gillar jag "sagan" om Yaell som tar sin mamma med HEM. Det föds så mång tankar i mitt huvud, jag blir rörd, gråter men känner mej lycklig. Tänk vad hon är vis, tänk hur klokt och barnlikt, jag sa barnlikt hon behandlar sin egen sorg. Såhär vill jag prata om döden, såhär vill jag uppleva den. Inte låta mej slås ner av ritualer och bestämmelser hur vi ska avyttra kvarlämningarna av våra kära utan skapa egna ritualer som är riktiga och viktiga för mej som lever kvar med saknaden.
Tack Janna....jag har din bok på sängkanten....länge, för jag vill läsa den igen. Det finns så många berättelser i berättelsen så de krävs mer tid att läsa, trots att boken känns lätt i handen.

03.11.2009 20:21 Johanna K Vad roligt att så många har kommenterat sedan sist!

Jag håller verkligen med om det du skriver, Maria. När Janna skriver verkar det så himlans lätt. Som att hon pratar böcker. Och jag tycker så väldigt mycket om vissa nyanser i Jannas språk, vissa formuleringar, som en del prepositioner som är ovanligt placerade eller hur Janna skriver "har han inte öron i huvudet eller?". Det är en träffande formulering.

Det Anki skriver om "Buktalaren" som kvinnornas berättelse, tycker jag också är intressant. Jag har en del tankar om det som jag tänkte följa upp lite senare.

Har någon av er läst Jannas "Vinterbad"? Borde jag göra det?

04.11.2009 11:20 Jannika Hej!

Personerna i boken vållade problem i början, på det sättet att det var svårt att komma ihåg vem son var vem och sätta in dem i sammanhanget. Så jag läste början två gånger, men ju mer man läser märker man att det förstås inte är det viktiga utan texten får eget liv och har mera likheter med bilder eller musik.

Och det tycker jag att är så fascinerande med boken, att Janna skriver med bilder, målar text, väldigt poetiskt och med väldigt olika sorters bilder i olika nyanser och styrkor. Det fragmentariska gör att man dessutom hela tiden överraskas, kastas än hit, än dit och även i skarven uppstår bilder. Väldigt starkt och väldigt skört på samma gång, där varje ord har sin givna plats att skapa ny bilder.

1+1 är verkligen inte 2 utan mycket mera...

04.11.2009 13:41 Janna Thorström Hej Johanna och ni andra som skrivit, vad roligt att läsa era kommentarer!
Har inte läst Sutcliffs bok som du refererar till Johanna i din inledande kommentar men skall försöka få tag i den.

Indien är oftast ett land som man antingen älskar eller avskyr?själv blev jag direkt tagen då jag första gången reste dit för tre år sedan och efter att jag tillbringat några veckor på ett ayurvediskt hälsoställe föddes iden att via en bok förmedla den stämning som fanns där på Nagarjuna (som fungerat som modell för bokens Ayush). Ni har tagit upp det här om bokens korthet i era kommentarer och om karaktärerna känns tillräckligt tydliga. Jag ville beskriva det å ena sidan flyktiga mellan de kontakter som uppstod människor emellan och å andra sidan den intimitet som växte fram, det att man på ett sådant här ställe kanske berättar något för en vilt främmande person som man kanske inte ens skulle prata om med en av sina bästa vänner hemma. Jag ville försöka förmedla stämningen av en resa med en början och ett slut. Så boken är med avsikt kort. Jobbade med att destillera ner den till bara det nödvändigaste. Bokens korthet har säkert också att göra med att jag för tillfället har en sådan period då jag föredrar att läsa kortprosa eller poesi (fastän jag just nu faktiskt håller på och läser en riktig tegelsten). Ja och sen som person så gillar jag texter eller konst överlag som inte är för färdigt tuggad.

Historien om Yaell som du tog upp Maria, i vilken Yaell tar hem sin mammas själ till sitt hemland då hon inte p.g.a. olika bestämmelser får flytta kroppen blev på något sätt central för mig själv, via den förstod jag själv hur de olika trådarna i boken riktigt hängde ihop och varför jag kanske egentligen skrev hela boken. Men det här kanske jag tar i ett lite senare skede. Och det här med färger och konturer och bilder skall jag också återkomma till....

H. Janna

04.11.2009 19:26 Salla Järvinen Buktalaren oli mukaansatempaava myös suomenkieliselle lukijalle. Se piti hyvin otteessaan seikkailulla Intiassa, vaikken ihan kaikkea ymmärtänytkään. Haluan lukea kirjan uudestaan, ehkä toisella lukemalla avautuu uusia puolia tarinasta.

Minua kosketti kirjassa, kuinka Emilia löysi Intian kautta yhteyden vahvoihin väreihin. Kirja sai aikaan hieman surullisen oivalluksen että tosiaan monet taiteilijat vierastavat värejä ja ovat paremmin kotonaan harmaansävyisessä tai riitasointuisessa värimaailmassa. Olen itse taidemaalari. Vahvat harmoniset värit tuovat minulle voimaa ja iloa maalatessa. Tuntuu kuin lämpimät värit voisi kietoa filtiksi ympärilleen harmaana päivänä. Taidemaailman on ehkä vaikea ottaa vastaan tätä värikylläisyyttä. Kirjan näkökulma sai tuntemaan, että värit ovat tosiaan monelle ihmiselle hankalia vastaanottaa.

Emiliaa piilotteli työhuoneellaan Suomessa vahvanväristä maalaustaan. Se oli tullut maalattua kontrollin epähuomiossa hellitettyä, eikä hän tuntenut maalausta oikein omakseen. Intiassa häntä kuvotti ensin joka suunnalta tulviva värikylläisyys. Kirjassa oli kuvattu kauniisti, kuinka vähitellen värit löysivät tiensä hänen sisäiseen maailmaansa. Pidin siitä että vahvat värit saivat lopussa paikkansa harmaiden sävyjen rinnalla, niitä täysin työntämättä sivuun.

Voisivatko Emilian kirkkaan sävyiset maalaukset ensi vastustuksen jälkeen herättää jatkossa katsojankin sisäiset värit elämään?

04.11.2009 21:45 Cilla Jag fascineras av Jannas berättarförmåga och naturligtvis hennes skrivörmåga, förutom dessa egenskaper skulle det inte bli någon njutbar bok.
Jag njuter av att läsa boken och se framför mig dessa landskap, ställen och människor som Janna berättar om. Hennes förmåga att beskriva detta vill jag nästan påstå att hon målar ord till tavlor för läsaren, sedan tolkar/ser alla läsre tavlorna på sitt sett. Så för mig blir boken battraktiv läsning och färgstarka målande bilder för mitt sinne. Jag hade också önskat att boken var längre eftersom Janna har en sådan fantastisk berättaregenskap. Jag tror också att jag skall läsa boken på nytt och ge den till julklapp till mina vänner som inte ännu läst den.
Johanna k funderar över boken vinterbad, jag har läst också den. Den är naturligtvis också mycket läsbar och Jannas berättar egenskap kommer också fint fram. Den är dock kortare än buktalaren, men fungerar alldeles utmärkt som en aptiträtare.
Trevliga läsnings stunder i mörka november önskar jag er alla.
Cilla

05.11.2009 14:56 Nalle Valtiala Med Buktalaren har Janna Thorström skänkt ett färgstarkt, annorlunda bidrag till den finlandssvenska samtidslitteraturen. I centrum står en av allt att döma kroniskt handikappad ung konstnärskvinna, en fiktiv gestalt som skildras till den grad med empati och förståelse att läsaren ideligen frestas till en självbiografisk tolkning. Men Buktalaren är helt uppenbart en roman, låt vara att miljön i berättelsens nutid är ett ayurvediskt center i Indien som torde vara samma plats där Janna Thorström tillbringat flera vintrar. Till bokens stora förtjänster hör just gestaltningen av denna för vanliga nordiska läsare exotiska miljö, av vårdpersonalen där - läkare, sjukvårdare, massörer - och av en rad patienter. Relationerna mellan dessa huvudkategorier beskrivs med glimten i ögat, ett annat tema är de mer eller mindre tilltrasslade förhållandena mellan kvinnliga patienter och deras som det förefaller rätt flyktiga partners. Däremot förblir kontakten mellan berättaren och en ung man vid namn Marco något vag. Till sin struktur är Buktalaren uppspjälkad i längre indiska avsnitt och vanligen korta glimtar från berättarens finländska förflutna. Som en intressant parallell till de komplicerade internationella relationer som i korta glimtar belyses i texten, framträder berättarens relation till sin mamma och mentalt sjuka pappa samt förhållandet mellan dessa. En extra dimension ger de fascinerande indiska myter, med elefantguden Ganesh som nav, som gång på gång interfolieras med berättelsen.