Vänner!

I samband med att jag läste "The Beach" av Alex Garland - alltså innan jag såg filmen med Leonardo DiCaprio, det är viktigt att påpeka - läste jag en hel del böcker om ungdomar som reste till Indien. Jag minns fortfarande William Sutcliffes "En tripp till Indien", även om jag vet att jag läste minst två andra böcker. Jag kunden inte låta bli att dra paralleller till Sutcliffe när jag läste Janna Thorströms "Buktalaren", trots att böckerna är så monumentalt olika.

Sutcliffe kommer jag av förklarliga skäl inte gå in närmare på här, men han satt liksom i baksätet när jag tog mig an Emilias historia.

För att summera "Buktalaren" handlar den om Emilia. Emilia är ett par år yngre än vad jag är, hon är konstnär och jag tror att hon har kört fast i sitt målande, i sitt liv. Hon är uppvuxen i Noux, som jag var tvungen att googla - det ligger här - tillsammans med en äldre syster samt en mamma och en manodepressiv pappa som vi får lära känna under flera av de tillbakablickar som Thorström kryddar sin berättelse med.

Pappan är uppenbarligen en viktig person i Emilias liv. Håller ni inte med? Han bakar toscatårta åt Emilia och hennes syster och handlar delikatesser från världens alla hörn som han fyller kylskåpet i Noux med. Mammans makaronipudding och färdigmiddagar lämnas till de perioder då pappan är mindre närvarande, såväl i Emilias liv, som följaktligen även i ”Buktalaren”.

I början av boken beslutar sig Emilia för att resa till Indien för att inspireras, för att pånyttfödas, men också för att behandlas för sina kroniska tarmbesvär,  ulcerös kolit. Hon bor på ett ayurvediskt center och det är såväl personalen som de andra gästerna där som vi får lära känna vid sidan av Emilia.

Där finns schweiziska Martina, vars pojkvän inte hör av sig vare sig via mail eller sms, och Martinas kropp värker efter ett barn innan hon blir för gammal. Även italienskan Isabella har karlbekymmer. Hennes manliga sällskap reste i förväg till Indien och väl där visar det sig att han inte har några särskilda planer på att låta henne göra honom sällskap.

I början har jag riktigt svårt att hålla reda på alla personer, att separera Martina från Isabella, från Gudrun. Ett tag överväger jag att göra scheman i en anteckningsbok, men jag överger den tanken ju mer jag slukas av historien.

För slukas gör jag. Jag gillar "Buktalaren". Jag tycker om den vaggande rytmen, den slutna cirkel som är Emilias vistelse i Indien. När boken avslutas är jag inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill inte lämna Emilia där. 

Min första fråga till er är om ni har någon favoritperson i boken? Varför? Tycker ni att ni får grepp om personerna? Historien är ju inte så lång. Hade ni också problem att separera karaktärerna från varandra?

/Johanna K, Bokhora