Nu är äntligen gråa november över. Dessvärre betyder det, som sagt, även att cirkeln om "Buktalaren" tar slut. Ett stort tack alla som delat med sig av sina tankar! Det har verkligen varit givande att få diskutera en bok så ingående. Så många ingångar, så många olika sätt att se på saker. Återigen: tack!

Om det finns någon som inte hann kommentera under november: gör det nu!

 

Jag önskar er alla en riktigt vit december!

Johanna K, Bokhora

Bästa cirkeldeltagare!

Vi närmar oss slutet på vår cirkel. Så snabbt det har gått! På tisdag sätter Helena Dahlgren igång en ny cirkel. Håll utkik!

Men vi håller oss ännu en stund till den här cirkeln. Vad kul att så många har varit med och berättat om sina tankar om boken. Jag hoppas att vi får chansen att göra det här snart igen. På min "hemma-sajt" Bokhora.se har jag skrivit litegrand om bokcirklar på nätet.

Att hålla igång en bokcirkel på nätet är en alldeles ny erfarenhet för mig. Den där omedelbara reaktionen på någonting som sagts har gått förlorad, däremot verkar det mesta som där skrivits om boken skrivet med eftertanke. Jag tycker om att en bokcirkel på nätet bjuder in till möten mellan alla slags åldrar, kön, nationaliteter och livssituationer. Hur skilda liv vi än må ha på ytan i min [fysiska]bokcirkel är vi som ni förstår ändå oerhört homogena. Visst tycker vi olika om en del böcker, om berättartekniker, om många författare, men de där riktigt omvälvande diskussionerna uteblir tyvärr oftast. Jag vill inte påstå att det har diskuterats vilt i ”Buktalaren”-cirkeln heller, men jag gillar ändå tanken på en webbaserad cirkel.

För övrigt har vi ganska svårt att få till våra cirkelträffar i min vanliga, fysiska bokcirkel (när det kommer till vad vi gör och när vi gör det är vi uppenbarligen väldigt heterogena :-) ). Möjligen är det därför som jag tilltalas så av en cirkel där man kan befinna sig var som helst eller i nästan vilken situation som helst och när som helst, så länge man har en dator (eller mobiltelefon) med Internetuppkoppling.

skrev jag där. Har ni några tankar?

 

Ni missar väl inte heller måndagsmötet med Janna? Här hittar ni det.

I mitt allra första inlägg i den här bokcirkeln skrev jag: När boken avslutas är jag inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill inte lämna Emilia där. Jag vill inte påstå att jag känner att min närhet till Emilia och karaktärerna i "Buktalaren" är avslutad, men jag har ändå uppskattat att få ta del av era tankar om såväl boken som om karaktärerna, som Indiens färger, som finländsk litteratur. 

Jag släpper frågan fri: hur går det för Emilia, Yaell, Isabella, Martina, Isabelle, Marco? Är det en ljus framtid ni ser eller ser ni några hinder? Jannika skriver i en kommentar om Emilias pappas begravning som en nyckelscen. Och jag håller med Jannika om att Emilia verkligen utvecklas genom boken. Det är en fin gåva av Janna att låta oss vara med om Emilias resa.

Förresten, det har gått ett par veckor sedan jag senast läste i "Buktalaren", så jag minns ärligt talat inte. Vem är egentligen den där buktalaren? Finns han/hon med som fysisk person eller är det en metafor? I så fall, för vad?

 

//Johanna K, Bokhora.se

Janna och Salla är inne på färgerna i boken. Själv var det ingenting som jag hade funderat särskilt mycket på innan jag läste "Buktalaren" och innan jag deltog i den här bokcirkeln. Så här i efterhand kan jag tycka att den brunröda nyansen på framsidan är så himla träffande.

Janna! Var det någonting som du och formgivaren talade om? Den brunröda tonen?Hade ni överhuvudtaget en dialog? Jag vet att det brukar vara lite olika det där.

Och här tänker jag särskilt på min favoritpassage i boken, den där Emilia, under en diarréattack, skapar sitt mest färgrika konstverk som hon får beröm för av sin konstlärare. Jag tycker att just den passagen är så himlans komisk.Och jag tycker att den visar på hur det är de små ögonblicken och så sällan de mest välgenomtänkta valen som är avgörande i våra liv.

På något sätt får framsidan mig att tänka på såväl Emilias känsliga mage (!) som indiska naturfärger. Jag tänker mig också att framsidan skulle ha kunnat vara orange och turkos, som sarierna i en Bollywoodfilm. Som Janna skriver: Finns inget annat land som jag tycker är så inspirerande vad det gäller färger som Indien, jag är helt nöjd med att sitta på ett cafe i timtalet och bara titta på de förbipromenerade olika sarierna.

 Och Ganesh på framsidan: så fin! Någon nämnde de indiska gudasagorna som är insprängda här och där i "Buktalaren". Dessa delar tycker jag tillför mycket till boken. Som Nalle Valtiala skriver: En extra dimension ger de fascinerande indiska myter, med elefantguden Ganesh som nav, som gång på gång interfolieras med berättelsen.

Det finns, kort sagt, många passager i "Buktalaren" som verkligen lämnar avtryck. Har du någon favoritpassage? Varför valde du just den?

 

/Johanna K

Många har kommenterat att "Buktalaren" är en kvinnornas bok. Det finns många starka kvinnoporträtt i boken, inte minst Emilia.

Någonting som jag funderar på är männen i boken. Förutom pappan, som jag ser som en nyckelfigur i Emilias liv (vad tänker ni?), är männen ganska grå. De finns där för att kvinnorna ska kunna ta avstamp i deras utveckling. Jag tänker på Isabellas och Martinas män till exempel, men även på Marco och Emilias konstlärare Markku.

Jag läser väldigt många kvinnliga författare och väldigt många kvinnliga författare har kvinnliga huvudkaraktärer, så jag reagerade först inte så mycket på avsaknaden av män, men så här i efterhand kan jag tycka att det är väldigt befriande att kvinnorna i "Buktalaren" får vara människor och inte bara (vilket ord man nu ska använda för att det inte ska missuppfattas som någonting nedlåtande) kvinnor. De finns där som en grupp individer.

Nog för att Emilia är attraherad och påverkad av Marco, men det är inte relationen med Marco eller någon annan man som är handlingen i boken, det är bara en avstickare, en stig som man inte behöver följa. Det tycker jag om.

Kanske det helt enkelt handlar om litteraturen som jag har läst tidigare, men jag tycker verkligen om att läsa böcker där könet på huvudpersonen inte spelar så stor roll.

Skulle förresten "Buktalaren" lika gärna kunna handla om en man? Vad tycker ni?

Och vad har ni för tankar om männen i boken? Har Emilias relation till sin pappa någon tydlig roll i hur hon förhåller sig till män i vuxen ålder?

 

//Johanna K, Bokhora.se

Så kul att så många kommenterar och har läst "Buktalaren".

Nu när vi är några stycken (jag hoppas att ni som kommenterat under det första inlägget kommer tillbaka!), tänkte jag att jag skulle berätta hur jag tänkt mig att vi lägger upp den här cirkeln.

Cirkeln sträcker sig, som bekant, över hela november. Min tanke är att vi har minst ett övergripande tema ur "Buktalaren" per vecka som vi fokuserar på. Ni får gärna lyfta teman och frågor i kommentarerna.

Jag förstår att många inledningsvis vill ge sin bild av "Buktalaren", så vi kan hålla oss omkring det en stund.

Därefter skulle jag vilja att ni funderade lite grand på vilken favoritkaraktär ni har i boken och varför? Som Anki Hellberg-Sågfors kommenterar, är "Buktalaren" verkligen kvinnornas bok. Hur tycker Du? Vem är din favorit?

Signaturen Maria har till exempel nämnt Yaell, som tar hem sin döda mammas själ till hemlandet. Janna Thorström själv skriver i kommentarerna till det första inlägget om hur just den historien blev central för hela boken.

Själv gillar jag italienska Isabella. Jag tycker hon verkar cool. Och modig. Att resa efter min älskare till Indien, utan att veta riktigt var han är, hade jag aldrig vågat.

 

//Johanna K, Bokhora.se

Vänner!

I samband med att jag läste "The Beach" av Alex Garland - alltså innan jag såg filmen med Leonardo DiCaprio, det är viktigt att påpeka - läste jag en hel del böcker om ungdomar som reste till Indien. Jag minns fortfarande William Sutcliffes "En tripp till Indien", även om jag vet att jag läste minst två andra böcker. Jag kunden inte låta bli att dra paralleller till Sutcliffe när jag läste Janna Thorströms "Buktalaren", trots att böckerna är så monumentalt olika.

Sutcliffe kommer jag av förklarliga skäl inte gå in närmare på här, men han satt liksom i baksätet när jag tog mig an Emilias historia.

För att summera "Buktalaren" handlar den om Emilia. Emilia är ett par år yngre än vad jag är, hon är konstnär och jag tror att hon har kört fast i sitt målande, i sitt liv. Hon är uppvuxen i Noux, som jag var tvungen att googla - det ligger här - tillsammans med en äldre syster samt en mamma och en manodepressiv pappa som vi får lära känna under flera av de tillbakablickar som Thorström kryddar sin berättelse med.

Pappan är uppenbarligen en viktig person i Emilias liv. Håller ni inte med? Han bakar toscatårta åt Emilia och hennes syster och handlar delikatesser från världens alla hörn som han fyller kylskåpet i Noux med. Mammans makaronipudding och färdigmiddagar lämnas till de perioder då pappan är mindre närvarande, såväl i Emilias liv, som följaktligen även i ”Buktalaren”.

I början av boken beslutar sig Emilia för att resa till Indien för att inspireras, för att pånyttfödas, men också för att behandlas för sina kroniska tarmbesvär,  ulcerös kolit. Hon bor på ett ayurvediskt center och det är såväl personalen som de andra gästerna där som vi får lära känna vid sidan av Emilia.

Där finns schweiziska Martina, vars pojkvän inte hör av sig vare sig via mail eller sms, och Martinas kropp värker efter ett barn innan hon blir för gammal. Även italienskan Isabella har karlbekymmer. Hennes manliga sällskap reste i förväg till Indien och väl där visar det sig att han inte har några särskilda planer på att låta henne göra honom sällskap.

I början har jag riktigt svårt att hålla reda på alla personer, att separera Martina från Isabella, från Gudrun. Ett tag överväger jag att göra scheman i en anteckningsbok, men jag överger den tanken ju mer jag slukas av historien.

För slukas gör jag. Jag gillar "Buktalaren". Jag tycker om den vaggande rytmen, den slutna cirkel som är Emilias vistelse i Indien. När boken avslutas är jag inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill inte lämna Emilia där. 

Min första fråga till er är om ni har någon favoritperson i boken? Varför? Tycker ni att ni får grepp om personerna? Historien är ju inte så lång. Hade ni också problem att separera karaktärerna från varandra?

/Johanna K, Bokhora