Söderström

Till kassan

Summa:

0,00 €

Vecka 3 - Färger och favoritpassager

16.11.2009 21:53 av Bokhora

Janna och Salla är inne på färgerna i boken. Själv var det ingenting som jag hade funderat särskilt mycket på innan jag läste "Buktalaren" och innan jag deltog i den här bokcirkeln. Så här i efterhand kan jag tycka att den brunröda nyansen på framsidan är så himla träffande.

Janna! Var det någonting som du och formgivaren talade om? Den brunröda tonen?Hade ni överhuvudtaget en dialog? Jag vet att det brukar vara lite olika det där.

Och här tänker jag särskilt på min favoritpassage i boken, den där Emilia, under en diarréattack, skapar sitt mest färgrika konstverk som hon får beröm för av sin konstlärare. Jag tycker att just den passagen är så himlans komisk.Och jag tycker att den visar på hur det är de små ögonblicken och så sällan de mest välgenomtänkta valen som är avgörande i våra liv.

På något sätt får framsidan mig att tänka på såväl Emilias känsliga mage (!) som indiska naturfärger. Jag tänker mig också att framsidan skulle ha kunnat vara orange och turkos, som sarierna i en Bollywoodfilm. Som Janna skriver: Finns inget annat land som jag tycker är så inspirerande vad det gäller färger som Indien, jag är helt nöjd med att sitta på ett cafe i timtalet och bara titta på de förbipromenerade olika sarierna.

Och Ganesh på framsidan: så fin! Någon nämnde de indiska gudasagorna som är insprängda här och där i "Buktalaren". Dessa delar tycker jag tillför mycket till boken. Som Nalle Valtiala skriver: En extra dimension ger de fascinerande indiska myter, med elefantguden Ganesh som nav, som gång på gång interfolieras med berättelsen.

Det finns, kort sagt, många passager i "Buktalaren" som verkligen lämnar avtryck. Har du någon favoritpassage? Varför valde du just den?

/Johanna K

18.11.2009 16:49

18.11.2009 17:54 lotta lindeman jag läste häromdagen Buktalaren. Det sällan jag har haft en såvisuell läsupplevelse. Färger,dofter,goda indiska maträtter...den förmedlade ochså på levande sätt hur det att sitta och ha kramp i magen under en middag,och bilresa.Jag riktigt kännde hur det knep till i min egen mage.Eftersom jag tidigare jobbat med film på Tvn,tycker jag att boken är en bra utgångspt för en tv film om ett vårdhem i indien. Vem av oss sressade..skulle inte behöva en månad sköna behandlingar. Språket är ochså ovanligt bra ,jag tror att Janna Torsrröm är ett namn att lägga på minnet.

19.11.2009 13:14 Camilla Jag gillar mest berättelsen om Yaell som för hem sin mammas själ. Den har även kommit upp i många diskussioner utanför bokcirkeln. Janna tog bl.a upp den på Bokkalaset i Ekenäs och en sak hon sa om betydelsen den har, är att den visar på att det är viktigt att följa de kreativa impulser vi får, vare sig vi vet om de är "sanna" eller ej. Jag tycker om tanken för det är ju så vi vidgar bilden av vad som är sant, att föra en inre sanning till fysisk handling och se vad som händer, hur detta påverkar livet, vidgar dess rymd. För mig blir Yaells berättelse som en färg i boken. En skimrande nyans av vår förmåga att kontakta de djupaste punkterna i oss själva och i andra och komma ett steg vidare på vägen till att bli människor.

En annan passage som berörde mig var Emilias raseriutbrott mot de två män som våldfört sig på henne och hennes vän. Hur oerhört mycket en sådan upplevelse har makten att söndra. Det tredje stycket jag imponerades av var onani-beskrivningen. Jag tycker det var modigt gjort att skriva den och på något sätt kändes det både pinsamt och fint att få vara med, hur konstigt det än låter. Att tvingas möta de känslor det väckte att läsa den avslöjade mer för mig om mig själv än den avslöjade om Emilia.

20.11.2009 16:18 Janna Thorström För tre år sedan då jag första gången var i Indien fick jag en liten Ganeshstaty i present av en av mina vänner. Jag blev nyfiken på vem elefantguden riktigt var och frågade min indiska väninna Rekha. Då hon var barn berättade hennes mormor ofta gudahistorier som godnattsagor för henne. Varje gång vi träffades bad jag henne berätta en historia för mig. Jag blev mycket förtjust i de här legenderna och det att de fortfarande är så levande i Indien. Så därför hamnade de i boken. Det finns en massa olika versioner av gudahistorierna i Indien. Jag valde att skriva ner dem så som Rekhas mormor berättat dem istället för att söka upp dem i någon textbok (förutom i ett fall då jag använde en allmännare verssion). Ganesh blev jag på något sätt extra förtjust i.....ifjol fick jag dessutom veta att han också är skrivandets gud och att små hinduiska barn innan de t.ex. skriver en uppsats ofta ber till Ganesh för att allt skall gå väl.

För två år sedan kom min syster och hennes två barn med till Indien. På en av sina promenader träffade de en ung konstnär som bjöd oss hem till sig. Han försörjde hela sin familj med sin konst. Gripson har blivit en god vän och förra året då jag var i Indien bad jag honom måla en Ganeshbild för pärmen. Jag frågade också Gripson vad han tyckte boken enligt honom helst skulle ha för färg och då sa han brunröd. Själv hade jag tänkt på rött då det kändes som om den här färgen var central för huvudpersonens resa.....hade alltså som önskemål att boken gärna skulle vara brunröd och titeln gärna i guld. Men den slutgiltiga formgivningen med blommönstret under bilden och guldgrodan etc. stod Helena Kajander för. Jag tycker själv att pärmen blev fin....och den känns indisk.

De avsnitt som du gillade Johanna kom till lite av en slump.....en morgon drog jag i misstag på mig mina randiga tights fel väg (de som känner mig väl vet att jag hemma alltid går i randiga marimekkokalsonger-har fem par i olika färg). Då jag steg upp och stå märkte jag att det bildades en liten påse på min mage då byxan var felsvängd och kom att tänka på att det här borde jag ju på något sätt använda i boken. Jag fundera på att kanske just en sån här liten detalj kunde rubba en person som kört fast, få en dag att ta en liten annan riktning...efterhand föddes sedan kapitlet. Du skrev de så bra i din mening om de små ögonblicken...det hör också till mina egna favoritställen.

Camilla du kommenterar om onanikapitlet... först hade jag tänkt att det kanske skulle bli en kärleksscen mellan Emilia och Marco men sen ingås jag att det var bättre att göra det på det här sättet. Jag tror att vi ofta är kroppsfixerade men samtidigt har ganska dålig kontakt med våra kroppar här i vår nord. Ville beskriva hur Emilia vågade överskrida gränser i förhållande till sig själv och sin kropp...och på något sätt koppla ihop magen med det sensuella och besvärliga. Indien är ett förvånansvärt sensuellt land. Man ser det kanske inte direkt men redan med sina babysar börjar de med massage och då barnen blir lite äldre oljas och masseras deras huvuden varje dag för att deras hår skall växa bra etc. och indier njuter verkligen av både att laga sin mat (som ofta tar lång tid, har nu gått i skola hos kocken på det ayurvediska stället jag varit på) och att äta den. Massage tanterna kanske på ytan är klädda i sina traditionella kläder men då man är ensam med dem i massagesalarna så känns det som om det är mer lössläppta och naturliga med allt som gäller kropp än vi som på ytan kanske har mycket mera frihet. Nu efteråt har jag förstått att den här boken handlade mycket om det här för mig, att beskriva ett slags sensualism som stiger in i Emilias liv, om det sen gäller att äta, måla, umgås med andra.... eller onanera.

22.11.2009 16:57 Johanna K, Bokhora Två passager som jag glömde sist:

Grodan, som är återkommande genom hela boken. Jag gillar den. Och jag gillar hur Janna återkommer till Ganesh, till grodan, till pappan, till sin behå.

Behåarna är också någonting jag fascineras av. Alltså, hur Emilia känner sig åtsnörd i dem, hur hon längtar efter sin första behå, men så snart hon har den inte kan andas i den. Jag känner igen det där så väl. Behå bär jag egentligen inte för min egen skull utan för andras.

Jag tycker om hur Janna formulerar att Emilia nästan enbart använder behån för någonting som hon kan ta av sig för någon som hon tycker särskilt mycket om. Hon sparar den röda, för att kunna använda under en speciell klänning. Och hur behån är någonting som hon tar av sig i början av boken, för att sedan sätta på sig i slutet av boken, tillsammans med de västerländska markörerna converseskor och jeansjacka. Jag tycker att det är mycket snyggt.

22.11.2009 18:28 Janna Thorström Vill ännu kommentera om Yaell och historien då hon tar hem sin mammas själ. Efter att boken utkom den här hösten återvände jag flera gåner till den här historien, som tungan återvänder till hålet där en tand just suttit. Camilla har egentligen redan beskrivit så väl vad historien fick mig att inse- men en sak vill jag tillägga- tror att det där med att följa kreativa impulser mycket handlar om att hitta sina egna konturer, se var de riktigt sitter eller var de kunde sitta.

23.11.2009 21:29 cilla Jag håller med om att det finns många fina ställen i boken att ta fasta på. Ett ex på vad som berör mig och även får en tankeställare är den 17 årige pojken som hjälper sin farfar på Ayush, lyfter honom från toalett och torkar honom i baken etc. Jag håller med om att det inte är ofta som sådant förekommer i vårt samhälle! det skulle vara ngt att lära vår uppväxande generation. Ta mera hand om varandra och vara mera kärelksfulla till varandra.Ett annat ställe som berör mig är även om Yaell som för hem sin mammas själ. Men som sagt det finns flera fina passager. Färgerna är starka och dofterna kan man känna...Nog längtar man till Indien, håller med Lotta att nog skulle det sitta bra med en månads behandlingar...

26.11.2009 15:50 jannika Ett kapitel som jag tycker att är väldigt fint är när Emilia tar ett farväl av sin pappa. Hon går "på begravning" och släpper sedan det slitna fotot av pappan i floden. Efter det verkar hon känna sig lugn och lättad och med tanke på hennes utveckling i boken är det en viktig handling. I kapitlet finns också en tillbakablick från den riktiga begravningen med farmors gråt och konjak som är helt underbart och osentimentalt beskrivet.

Eftersom jag fascineras av textens hopp i tid, rum och tanke är ett bra exempel den laddade stämningen i kapitlet där Marco ger sin kärleksförklaring till Emilia, för att i nästa stycke övergå till en orange konservöppnare från barndomshemmet. Det blir så härligt absurt.