Välkomna till vår fjärde och sista bokcirkel (i alla fall för den här gången)! Nu när vi går in i den mörkaste av månader kan jag inte föreställa mig ett lämpligare bokval än just Kaj Korkea-ahos "Se till mig som liten är". Förvisso utspelar sig större delen av berättelsen under det ljusare halvåret, men mörkret är ständigt närvarande i Kajs skildring av Kasper, hans drömmar, demoner och kärleksliv. Låt oss tala om mörkret - och ljuset - i romanen! För mig är kontrasterna mellan den ljusa, vackra, skirt oskyldiga kärlekshistorien och det becksvarta en stor del av romanens behållning. Redan i inledningsraderna introduceras ju läsaren till Kaspers inre mörker, det han senare kommer att kalla kort och gott "känslan", vilket åtminstone för mig fick konsekvensen att jag läser resten av romanen i mörka nyanser. (Min faiblesse för allt vad mörkerlitteratur heter kan också spela in här...) Mitt hjärta ömmar för Kasper redan från första sidan eftersom författaren så tydligt, ja, jag tycker det finns fog för att använda det smått utslitna adjektivet "mästerligt", förmår gestalta Kaspers djupaste rädslor och tankar. Det gör också att den sista portionen av boken blir desto svårare att läsa. Jag kommer att gå närmare in på hur jag uppfattar Kasper senare under månaden, men just nu nöjer jag mig med att sammanfatta upplösningen med "ajajaj, mitt hjärta!". För visst är Kasper en sympatisk gestalt, trots - eller kanske snarare på grund av - hans imperfektioner?
Vi börjar, alltså, och i vanlig ordning vill jag uppmana er att tänka stort och fritt, ta upp precis vad ni vill, men lämnar er ändå med ett par små trådar att börja nysta i.
Vad tänker ni kring det mörka och ljusa i "Se till mig som liten är"?
Vad är era spontana tankar och känslor kring romanen i stort?
Hur skulle ni beskriva Kasper?
Har ni några favoritpassager? Favoritgestalter?
Jag tycker att vi börjar där, i våra högst personliga upplevelser av romanen och dess teman i stort, för att sedan vecka för vecka ta oss djupare in i mörkrets hjärta, där maskarna krälar och vi kanske, bara kanske, om vi inte tittar bort tillräckligt snabbt, får se en glimt av våra egna rädslor... Det är en givande aktivitet att ägna sig åt så här i decembermörka tider, inte sant?
Helena Dahlgren
Bokhora.se
