soderstrom.fiLitteraturcirklarSe till mig som liten ärVecka 1

Vecka 1

01.12.2009 08:09 av Bokhora

Välkomna till vår fjärde och sista bokcirkel (i alla fall för den här gången)! Nu när vi går in i den mörkaste av månader kan jag inte föreställa mig ett lämpligare bokval än just Kaj Korkea-ahos "Se till mig som liten är". Förvisso utspelar sig större delen av berättelsen under det ljusare halvåret, men mörkret är ständigt närvarande i Kajs skildring av Kasper, hans drömmar, demoner och kärleksliv. Låt oss tala om mörkret - och ljuset - i romanen! För mig är kontrasterna mellan den ljusa, vackra, skirt oskyldiga kärlekshistorien och det becksvarta en stor del av romanens behållning. Redan i inledningsraderna introduceras ju läsaren till Kaspers inre mörker, det han senare kommer att kalla kort och gott "känslan", vilket åtminstone för mig fick konsekvensen att jag läser resten av romanen i mörka nyanser. (Min faiblesse för allt vad mörkerlitteratur heter kan också spela in här...) Mitt hjärta ömmar för Kasper redan från första sidan eftersom författaren så tydligt, ja, jag tycker det finns fog för att använda det smått utslitna adjektivet "mästerligt", förmår gestalta Kaspers djupaste rädslor och tankar. Det gör också att den sista portionen av boken blir desto svårare att läsa. Jag kommer att gå närmare in på hur jag uppfattar Kasper senare under månaden, men just nu nöjer jag mig med att sammanfatta upplösningen med "ajajaj, mitt hjärta!". För visst är Kasper en sympatisk gestalt, trots - eller kanske snarare på grund av - hans imperfektioner?

Vi börjar, alltså, och i vanlig ordning vill jag uppmana er att tänka stort och fritt, ta upp precis vad ni vill, men lämnar er ändå med ett par små trådar att börja nysta i.

Vad tänker ni kring det mörka och ljusa i "Se till mig som liten är"?
Vad är era spontana tankar och känslor kring romanen i stort?
Hur skulle ni beskriva Kasper?
Har ni några favoritpassager? Favoritgestalter?

Jag tycker att vi börjar där, i våra högst personliga upplevelser av romanen och dess teman i stort, för att sedan vecka för vecka ta oss djupare in i mörkrets hjärta, där maskarna krälar och vi kanske, bara kanske, om vi inte tittar bort tillräckligt snabbt, får se en glimt av våra egna rädslor... Det är en givande aktivitet att ägna sig åt så här i decembermörka tider, inte sant?

Helena Dahlgren
Bokhora.se

Kommentera



Skriv in ett av säkerhetsorden i rutan nedan. Detta är en säkerhetsåtgärd för att undvika felaktig användning av diskussionsforumet.

02.12.2009 11:36 Freja Hej!

"Se till mig..." är absolut en bok för december. Den har det rätta spännande dystermörkret för att läsas hopkurad i soffan med raggsockor och filt och tekopp. Men den har också en befriande humor och lätthet som gör att man inte sjunker alltför djupt ner i soffhörnet. Porno är för härlig!

Det som fascinerade mig när jag läste boken var (bland mycket annat) samhälllsskildringen. För mig är den bygd och den mentalitet som gestaltas så gott som obekant från förr, men den blev alldeles levande då jag läste. Egentligen slets jag mellan en konstant undran över om det verkligen kan vara så här, och en lika konstant övertygelse om att just så här ska det vara. Den här skildringen köper jag med hull och hår. Jag är lite nyfiken på hur andra har sett på det här. Kanske speciellt sådana som själva har erfarenheter av liknande trakter. Om de/ni känner igen sig?

Sen blev jag jättenyfiken på din Kasper-krok, Helena, där du skriver att du hade svårt att läsa det sista partiet av boken. Det sku jag gärna höra mera om!
03.12.2009 10:57 Helena Hej Freja!

Javisst finns det mycket humor i boken också. När jag började läsa, med vetskapen om att Kaj själv jobbar med humor, fick jag inte riktigt ihop det med beckmörkret. Men just Porno är ju ett exempel på "comic relief" - och det funkar fint, tycker jag. Ibland kan ju annars kasten mellan tragedi och humor bli lite väl tvära (inom skönlitteratur öht menar jag nu).

Angående bygdeskildringen så var miljön helt obekant för mig, uppvuxen i Stockholm som jag är, men håller med om att den kändes oerhört levande - och trovärdig.

Kasperkroken... jo, när jag verkligen tycker om en romankaraktär är det svårt för mig att läsa om när det går illa för dem. Kasper känns på något sätt som en riktig underdog, man hejar på honom och vill/tror att de ska få ett lyckligt slut. Så blev det ju verkligen inte här, och det gjorde lite ont i mig, det ska erkännas. Någon annan som är lika blödig när det gäller fiktiva karaktärer de finner sympatiska?
04.12.2009 10:12 Irene Nej nej nej, Kasper är ingen Underdog, Kasper är en person i ett tragiskt drama, typ Oidipus, honom skulle väl ingen kalla för Underdog? Kasper går rak i ryggen och med solsken i blick (nåja, ganska ångestfylld) rakt in i det helvete som Ödet har i beredskap åt honom. Kaspers lott är förutbestämd och oundviklig! Och Ödet är samma som allt det obearbetade i Kaspers undermedvetna. Om han hade gått i terapi och rett ut det, kanske Ödet hade sett annorlunda ut?

Det finns så mycket i romanen att grunna över, förutom det Helena och Freja tagit upp är jag också fascinerad av könsrollerna, hur männen är goda, tydliga och rekoga killar (jag är faktiskt uppriktigt förtjust i både Kasper, Porno och Linas pappa) medan både Lina och hennes mamma är mer komplexa och svårtolkade. Kanske främst på grund av att religionen spelar en så stark roll i deras liv. Eller motsvarar den fanatiska religiositeten hos Linas mamma Kaspers starka sexuella drifter ? båda är ju krafter som tar sina personer i total besittning?
04.12.2009 12:05 Peter Kasper är definitivt ingen underdog, för det första har han förmågan att hysa starka känslor för andra, och fast det slutar illa (hur illa vet vi inte), hann han uttrycka dem, han hann liksom leva medan han levde. Sen är det ju nog han som har koll, över religionen (det är han som klart ser hur Gud förvirrar flickvännen Lina och hennes mamma, där tycker jag sen hans ångest över den egna sexualiteten - hur väl skildrad den än är - inte är helt övertygande), han har koll på sitt jobb (han kan faktiskt köra en truck), och han kan umgås och trivas med tysta, finländska män (det är inte alltid helt lätt). Han har också förmågan att minnas, också det plågsamma och på så sätt konfronteras med sig själv (jag tänker på den starka mobbningsscenen med Måsskiten Martin och maskarna i trädet), han ser att han borde ha handlat annorlunda då och han gör nåt i nuet, dvs ringer Måsskitens föräldrar).
Så nej, ingen underdog, utan en ganska mänsklig människa. Författaren rör sig tidvis farligt nära sentimentalism när han skildrar Kasper, men han lyckas ändå undvika den, det är skickligt.
04.12.2009 12:27 Helena Nja, underdog kanske inte riktigt var rätt ord, men ni förstår förhoppningsvis vad jag var ute efter i alla fall.

Intressanta tankar om könsrollerna, det ska jag ta upp mer nästa vecka tror jag!
06.12.2009 21:46 Kaj K Mycket intressant att läsa era tankar. Kontrasten mellan ljus och mörker, och kanske speciellt kontrasten mellan det humoristiska jag tidigare skrivit och den mer allvarliga text jag skrivit nu, har jag märkt att skapat frågetecken hos många. Jag minns att jag ungefär halvvägs genom skrivprocessen, när någon frågade vad jag höll på med, svarade att jag skrev "en svart komedi om dåligt samvete". Jag uppfattade kanske inte boken som så mörk och ångestfylld innan folk började säga att den var det.

Jag tänkte heller aldrig på Kasper som en underdog, men förstår vad Helena menar. Jag hejade också på Kasper. Han är väl en ganska bra typ, en som faktiskt försöker göra det rätta, men som tyvärr är fångad i ett system där det inte räcker. I ett system där alla snedsteg noteras och ältas och där man stenas till döds om man begår äktenskapsbrott.

Irenes tankar om ödet och att Kasper är förutbestämd att gå under tycker jag mycket om. Jag tror att hans öde beseglades i det ögonblick han slängde maskklumpen mot sin syster. På grund av den själ han utrustats med och på grund av den omgivning han växt upp i, finns det kanske egentligen inget hopp för honom efter det. En del av den här romanen startade med en mardröm jag hade; jag drömde att jag i misstag hade ihjäl en av mina vänner. Det är en av de hemskaste drömmar jag nånsin haft, och jag kan tänka mig att om det hände på riktigt så skulle jag aldrig kunna leva och tänka som vanligt igen, hur mycket terapi jag än skulle få.

Bra start på bokcirkeln tycker jag, och mycket roligt som sagt att läsa allas tankar. Ser fram emot resten av månaden. Och så blir det ju jul också, hipp hurra för lite ljus i allt mörker åtminstone.
11.12.2009 22:44 Ika Jag läste boken dagarna före officiellt släppdatum och kan intyga att den väcker mörkerkänslorna även under den tidiga hösten. Jag tror att det tydligaste minnet som läsupplevelsen lämnade är den sista delen av boken som jag läste liggande på soffan medan skymningen föll, hur den gick från att vara rörande och närmast vacker (förlovningsscenen och framåt) till att bli nattsvart obehaglig. Och sedan, när boken väl var utläst, en promenad i kvällsmörkret till närbutiken, och den promenaden var obehaglig den också, eftersom känslan från boken dröjde kvar så tydligt.

Överlag tyckte jag om "Se till mig som liten är", mycket. Som Helena skriver är Kasper en sympatisk gestalt, många gånger närmast rörande i sin ofullkomlighet. Jag tycker att Korkea-aho fångar hans känslor väldigt fint - å ena sidan det mörka som allt mera hotar att ta över, å andra sidan förälskelsen i Lina, den som är mera ömsint än man kanske hade väntat sig. Och så de där barndomsminnena som han mår illa av.

En annan sak som, boken lämnade efter sig var den där tryckande känslan av skuld, den sortens skuld som man i bokens sammanhang aldrig kunde bli fri från. Ur den synvinkeln tycker jag att berättelsen blir ännu mera tragisk - flera av personerna är troende, men de tror på en Gud som dömer utan att någonsin förlåta.

Sedan, angående Frejas kommentar om bygdeskildringen. Jag är uppvuxen i Österbotten, inte i de områden som brukar kallas Bibelbältet, men så pass nära och med så pass många vänner och bekanta från de kretsarna att jag kände igen mig väldigt mycket. Nu står ju Kasper utanför, och det känns som om han dels är van vid att det fungerar så här, dels ställer sig frågande därför att han inte delar Linas (och övrigas) tro. Den bakgrund som jag och många av mina vänner har med oss skiljer sig lite från det här - vi har vuxit upp med tron och kyrkans närvaro som något mycket självklart, och som vuxna måste vi plötsligt förhålla oss till den på ett annat sätt, blunda, ifrågasätta, fördjupa, överge... men man kommer aldrig ifrån den här bakgrunden,. man kan förkasta den, men det är också ett förhållningssätt. Men det här behöver Kasper egentligen inte gå igenom - han definierar sig helt enkelt som icke-troende, och det känns som om hans grubblerier på det här planet nästan uteslutande handlar om hur han ska förhålla sig till andras tro.