Om två dagar är det julafton, och eftersom åtminstone jag tänker mig en någorlunda internetlös julhelg (nåja, vi får se hur det går med den saken...) tänkte jag redan nu passa på att runda av vår eminenta bokcirkel. Det har varit fantastiskt roligt och stimulerande att diskutera med er! Extra kul med en närvarande författare; jag hade aldrig kommit att tänka på "TEVEMAST"/"SAMVETET"-sambandet om det inte vore för Kaj. Det är så sällan som läsare och författare får mötas kring en text på det här viset, så det har verkligen varit kul.

Julfirande, alltså, men ni som känner för ett litet break från snapsandet och frosseriet får hemskt gärna titta in här och fortsätta diskussionen! Än finns det mycket kvar att säga om sexualitetens roll i "Se till mig som liten är", sambandet mellan religion och fanatism likaså. Och varför inte passa på att ställa en fråga till författaren?

Jag vill passa på att önska er alla en riktigt god jul och ett gott nytt bokår! Vi syns i fiktionernas underbara värld.

Under vecka två i bokcirkeln diskuterades bland annat de religiösa elementen i Se till mig som liten är. En cirkelmedlem påpekade att den österbottniska religiositeten måste vara svår att förstå för den som inte upplevt den - vilket jag, som ju är utböling i dessa sammanhang, håller med om. Men oavsett hur stor eller liten erfarenhet man har av den kyrka som skildras här tror jag att jag håller med Ika, som hellre vill tala om fanatism än religion. I fallet Ann-Marie blir, tänker jag, hennes religiositet bara ett symptom på en sjukdom. Stämningen inom kyrkan och grupptrycket spär säkerligen på och förskyndar hennes slutliga kollaps, men nog handlar det om ännu mer djupgående manier än en febril kärlek till Gud?

Eftersom detta är ett så stort ämne tänkte jag att vi, om ni vill, kunde fortsätta resonera lite kring detta under vecka tre. På baksidestexten beskrivs Lina som "svärmiskt religiös" - håller ni med om den beskrivningen? Hur skiljer sig hennes tro och manifestationerna av den från mammans?

Sexualitet, både satt i samband med och i frånvaro av religion, är ett annat viktigt tema i boken. Hur tycker ni att sexualiteten skildras i boken sett utifrån Linas problematik? I hur stor utsträckning handlar hennes syn på sex, och de akuta samvetsskal som får sådana ödesdigra konsekvenser, om religiösa övertygelser? Om vi ponerar att de inte är ett uttryck för hennes tro: vad kan det i så fall handla om?

På tal om Linas tragiska öde. Jag kan inte släppa tanken på att Kasper och systemet, detta att hans öde är förutbestämt, beseglat, vilket ju i så fall gör honom till en tragisk figur i flera bemärkelser. Om vi tittar på skildringen av Linas respektive systerns död - vilka likheter och skillnader finner ni? Är Kasper dömd att begå samma misstag inte en, utan två gånger? Eller handlar det om ett slags självuppfyllande profetia; att hans undermedvetna är så upptaget med att återuppleva händelserna på badet att ett liknande händelseförlopp utspelar sig igen?

Att jag är en skräckälskare av stora mått vet alla som brukar läsa mig på Bokhora, så därför är jag glad över att ha funnit en bundsförvant i Kaj. Fastän Se till mig som liten är till största delen är en realistisk roman finns inslag som tangerar skräckgenren. Inte minst skildringen av Martin Måsskit, mössan och maskarna i trädet har en mardrömslik ton som ger boken en extra dimension. Hittar ni några andra skräckinslag i boken?

Jag vill också påminna om att vi har ynnesten att diskutera boken med dess författare, så om ni har några frågor till Kaj - jag tänkte skriva "vilka som helst", men favoritfärg och skostorlek kanske vi kan lämna därhän... - så passa på att ställa dem!

Väl mött i vecka tre!

Helena Dahlgren
Bokhora.se

Många intressanta synpunkter under veckan som gått! Under vår andra vecka i bokcirkeln vill jag bland annat ta fasta på något som Irene tog upp apropå könsrollerna i "Se till mig som liten är". Hon har noterat att männen i boken är genomgående goda, tydliga och reko medan kvinnorna är avsevärt mer komplexa och svårtolkade. Vad säger ni om det - och hur passar i så fall Kaspers egen mamma, och Måsskitens mamma, in? De två gestalterna får inte lika stort utrymme som Lina och hennes mamma, men jag tycker nog ändå att de går att se som något annat. Något stabilt, förtroendeingivande. Eller vad säger ni?

Religionen är förstås ett annat tema som är svårt att undgå - eller är det mer korrekt att tala om fanatism och/eller psykisk ohälsa? I hur stor utsträckning handlar Annas tillstånd om religion?

Ödet, och tanken på att Kaspers olycka är förutbestämd, är ett annat intressant spår, tycker jag. Förra veckan skrev Kaj själv i ett inlägg att han är mycket förtjust i denna tanke; idén om att Kaspers öde förseglas redan den dag då han kastar maskarna på sin syster. Vad säger ni om det? Går det att hitta exempel på determinism i romanen?

Jag vill även gärna tala om den arme Martin Måsskit och maskarnas betydelse för romanen i stort. De dyker ju upp på flera avgörande ställen, maskarna. Vad skulle ni säga att de symboliserar?

Där har vi några utgångspunkter för vidare diskussion, men som vanligt går det utmärkt att diskutera helt andra saker. Välkomna till vecka två!

(Och ute blir det bara mörkare och mörkare...)

Skrivet vid skenet av två brinnande adventsljus av

Helena Dahlgren
Bokhora.se

Välkomna till vår fjärde och sista bokcirkel (i alla fall för den här gången)! Nu när vi går in i den mörkaste av månader kan jag inte föreställa mig ett lämpligare bokval än just Kaj Korkea-ahos "Se till mig som liten är". Förvisso utspelar sig större delen av berättelsen under det ljusare halvåret, men mörkret är ständigt närvarande i Kajs skildring av Kasper, hans drömmar, demoner och kärleksliv. Låt oss tala om mörkret - och ljuset - i romanen! För mig är kontrasterna mellan den ljusa, vackra, skirt oskyldiga kärlekshistorien och det becksvarta en stor del av romanens behållning. Redan i inledningsraderna introduceras ju läsaren till Kaspers inre mörker, det han senare kommer att kalla kort och gott "känslan", vilket åtminstone för mig fick konsekvensen att jag läser resten av romanen i mörka nyanser. (Min faiblesse för allt vad mörkerlitteratur heter kan också spela in här...) Mitt hjärta ömmar för Kasper redan från första sidan eftersom författaren så tydligt, ja, jag tycker det finns fog för att använda det smått utslitna adjektivet "mästerligt", förmår gestalta Kaspers djupaste rädslor och tankar. Det gör också att den sista portionen av boken blir desto svårare att läsa. Jag kommer att gå närmare in på hur jag uppfattar Kasper senare under månaden, men just nu nöjer jag mig med att sammanfatta upplösningen med "ajajaj, mitt hjärta!". För visst är Kasper en sympatisk gestalt, trots - eller kanske snarare på grund av - hans imperfektioner?

Vi börjar, alltså, och i vanlig ordning vill jag uppmana er att tänka stort och fritt, ta upp precis vad ni vill, men lämnar er ändå med ett par små trådar att börja nysta i.

Vad tänker ni kring det mörka och ljusa i "Se till mig som liten är"?
Vad är era spontana tankar och känslor kring romanen i stort?
Hur skulle ni beskriva Kasper?
Har ni några favoritpassager? Favoritgestalter?

Jag tycker att vi börjar där, i våra högst personliga upplevelser av romanen och dess teman i stort, för att sedan vecka för vecka ta oss djupare in i mörkrets hjärta, där maskarna krälar och vi kanske, bara kanske, om vi inte tittar bort tillräckligt snabbt, får se en glimt av våra egna rädslor... Det är en givande aktivitet att ägna sig åt så här i decembermörka tider, inte sant?

Helena Dahlgren
Bokhora.se