Hallå bloggen!

I morse fick jag lust att starta tidningsbål i vår snärtiga öppna spis från 1950-talet. Men sånt gör de ju bara, i och för sig med böcker, i Ray Bradburys framtidsdystopi så jag lät bli.

Den här gången.

Vad var det då frågan om?

Att good old Husis skriver på första sidan "Inte alla ogillar snörikt Helsingfors".

Öh?

Man hade hittat killen som satsat fel inför denna fantastiska vinter (killen hade byggt en artificiell skidhall...) och som motpol den där enda människan i Helsingfors som faktiskt gillar snön (han arrangerar skotersafari).

Nå, efter att ha åkt skidor från Brunakärr till Svedängen genom Centralparken i helgen känns den där rubriken som ett publicistiskt illdåd av ofattbara mått, en etisk felbedömning, ett brott mot journalistreglerna etc etc och etc och ha ha.

För där i spåren fanns de alla: småbarnen och familjerna, tonårsgängen, trettiplussarna, medelåldern och pensionärerna. Jag har aldrig sett så mycket folk på skidor i Helsingfors.
Anorakerna från 1970-talet var framplockade, andra stakade framåt med nya vetenskapliga monster (nanoskidor), men alla hade de något gemensamt: de hade funnit lyckan.

Så utan att darra på skidmonan speciellt mycket vågar jag påstå att en huvudstad har vaknat till liv, den har återfunnit sina rötter och att staden, trots allt, har ett stort smil på läppen.

Men snödrivorna? Kaoset i trafiken? Allt det där vita som bara stör?

Strunta i det. Relax! Det är naturen som bjuder på det och allt kan vi människor inte kontrollera och behärska. Plogmaskinerna jobbar dygnet runt och mera kan inte krävas av ett samhälle. Visst, många blir försenade till jobbet och att ta sig fram är svårt.

Men som sagt ....relax! Chefen får acceptera att du blir sen.

För kanske allt detta är just det vi behöver i dag: att kunna släppa kontrollen och att försöka andas lite lugnare.

Min rekommendation för de stackars själar som har vinterpärt är därför att sluta pärtas och byta sida. Tag fram den där anoraken och ut i spåren. If you can't beat them...

För vintern kan varken du eller jag krossa. Det är bara Gumman Tö som förmår det, och hon kommer i sinom tid, sen när hon ska.

Och tänk va ljuvligt det sen blir när våren kommer – det här gången.

Så min slutsats är solklar: Leve årstiderna! Det är det bästa vi har.